Efter ett tag börjar de naturliga behoven göra sig påminda. Så jag reser mig upp, lokaliserar närmaste toalett, samtidigt som jag försöker hålla balansen. Gick sådär. Efter ett par kraftiga krängningar, tar jag två steg varpå nästa krängning nästan får mig att sitta i knät på en karl på andra sidan gången.

Inser vilken skillnad det är på nya dubbelspåren, snabbtågen och det här gamla tåget. Jag kryssar bokstavligt fram mot den hägrande lilla toaletten.

Väl framme inser jag att den verkligen är liten. Och då menar jag väldigt liten. Dessutom har geniet som konstruerade utrymmet, kommit fram till att den mest intelligenta lösningen var att låta dörren gå inåt.

Hmm! Nåja nu är jag ju där och något annat alternativ finns inte. Så länge jag står där med min lilla rumpa intryckt mellan handfatet och toalettstolen, så står jag åtminstone stadigt. Något annat val finns inte heller. Jag ockuperar den enda lediga ytan för tillfället.

Så fort jag lyckats med konstycket att stänga dörren utan att fastna i den, så blir krängningarna väldigt påtagliga igen. Jag far mellan väggarna som en flipperkula. Nu är ju avståndet mellan väggarna försumbart, så någon större påverkan kroppsligt har det inte. Men det är inte roligt att studsa omkring i ett litet utrymme som används till just toa bestyr.

Nu måste jag ändå se till att få något uträttat. Många timmar kvar. Öppnar locket och ser ett antal pappersbitar där. Jippie! Bra början. Har någon slängt ner pappershandukar? Spolar ett par gånger. Icke, pappren är kvar. Nu måste jag bara, struntar i pappren, det är i varje fall rent vatten.

Nu är det så att när det ska spolas, så börjar det med ett kraftfullt mullrande, som påminner om en vaknande vulkan. Sen kommer det lite vatten. Känns som mängden försöker motsvara toans storlek i vattenmängd. De ca två dl verkar vilja fly från sin stol. Att ha locket stängt rekommenderas

Med tanke på det minimala utrymmet så är det att föredra. Mängden vatten på golvet hoppas jag förklaras av att någon inte insett det i tid.

Då kan ni förstå min känsla och reaktion när mullret får min rumpa att vibrera. Snabbt bryta av och resa mig upp. Slänga igen locket med en hög ljudlig smäll, som antagligen ljöd genom vagnen som en lavaström från den mullrande vulkanen.

Nu försvann pappersbitarna. Det var ju bra. Bara att fortsätta då. Färdig gör jag om proceduren, fast med större värdighet den här gången.  Inte panikartat som tidigare.

Så skönt. Vänder mig mot handfatet och trycker på knappen. Efter en stund börjar en fånigt tunn stråle rinna. Suck! Här ska allt utom mullret tydligen vara minimalistiskt.

När jag står där och torkar händerna med en pappershanduk som också den är liten, hör jag det välbekanta mullret igen. Tittar på toastolen som tyst och oskyldig förorättat blänger tillbaka.

Inser att ljudet nu kommer från handfatet och kastar mig de två dm bakåt mot väggen. Mullret följs av en rejäl vattenstråle som med knapp nöd blir kvar innanför handfatets kanter.

Nu vill jag bara ut, och nervöst lyssnande efter ett nytt muller, klämmer jag in rumpan mellan vulkanerna igen. Får upp dörren och tar mig ut.
Kryssar tillbaks till min plats, hamnar nästan i knät på samma karl igen.

Gå på toa. Är väl inget problem. Kan ju alla.
Någon har tydligen bestämt sig för att ändra på det.

Sitter vid mitt andra frukostbord. Känns så. Jag har åkt ner till Uppsala varje vecka den senaste tiden, och alltid börjat med ett besök på Coffehouse by George i Stationshuset i Uppsala. En latte och en fralla, grovt bröd så klart. Behöver inte ens säga att jag ska sitta där och njuta av frukosten.

Sitter där och tittar på alla som stressar vidare med sin mugg och sin påse. Precis det jag gör vad jag kan för att undvika numera. Jag går hellre upp tidigt och åker ner i tid. Att kunna njuta av livet en stund så här ger så mycket i livskvalitet.

Idag är det dags för återbesök hos gynekologen. Och nej! Jag har inte behövt sitta i gynstolen. Jösses, hur tänkte ni egentligen? Det kommer, men än så länge räcker det med vanliga stolar.

Jag har världens gulligaste gynekolog. Hon är så lätt att prata med. Märks så tydligt att hon kan sin sak och tycker om att jobba med människor i min situation. Betyder så mycket. Hon får mig verkligen att känna hur hon vill att allt ska fungera och tänker redan nu ända fram till operationen.

Något som känns otroligt skönt. Jag vet ju inte något om vad som är bäst på sikt. Så det är så befriande att kunna känna att jag är i goda händer.
Det är trots allt mycket som kan bli fel på vägen. Jag manipulerar med min kropp på ett väldigt omvälvande sätt. Det får inte bli några misstag. Och jag känner mig verkligen lugn där.

Nu finns det ändå något som inte är roligt med de här besöken. I väntrummet. Karlarna!!!

Inte den manliga personalen. De är bara lugnande och känns självklara. Nej, det är dem andra. De som inte arbetar där och definitivt inte är där av medicinska skäl.

Av någon anledning får kvinnor i vissa kulturer inte ens gå till gynekologen ensamma. Något alla vi andra förutsätts acceptera.

Men jag känner ett stort obehag av dessa stirrande män, som får mig att känna det som att jag inte har något där att göra. Jag känner mig kränkt.

Jag har tidigare levt med en illusion om att gynekologmottagningen var en fredad zon för kvinnor. Utan män som inte arbetar där. Nu vet jag bättre.

Och jag är också fullt medveten om att svenska samhället skiter fullständigt i hur jag känner mig.

Är övertygad om att det till och med finns de av er som klassar mig som invandrarfientlig. Bara för att jag talar om hur jag känner det.

Men jag känner ett stort obehag av dessa mäns närvaro och stirrande. Hade jag inte varit så stark och trygg i mig själv, så vet jag inte om jag orkat med det hela. Jag tycker det är så jobbigt.

Synd på något som annars skulle vara en enda stor stärkande glädjestund.

Igår var jag ute på festkväll. Tillsammans med vänner. Firade ett pars tioåriga bröllopsdag. Började med middag som ramades in med massor av skratt, galna upptåg, några korta tal och väldigt frispråkiga kommentarer. En miljö jag trivs i, tycker om. Att umgås med människor som bara är, och inte bryr sig så mycket, och som bjuder på sig själv och ger och tar med samma glada självklarhet.

Det var fem par och lilla jag. Något som i sig skulle kunna få mig att bli lite utanför. Men inte med de här människorna. Och numer kan jag säga det själv också. Jag tar omedvetet plats, och jag tycker om att synas. Med den kombinationen kan det bara bli bra och fantastiskt roligt.

Några av dem är också de som varit i min närhet från början, när Erika tog sina första steg i livet, och som gett mig så mycket, och omedvetet gett mig den styrka jag behövde för att bli den jag idag är.

Och idag kan jag verkligen säga utan att det finns någon liten känsla av obehag eller skamlighet. Inte någon rädsla för hur människor ska ta det.

Jag är stark, trygg och stolt över mig själv. Något som varit en lång process. Men jag vet vad jag kan, vilka kunskaper och färdigheter jag besitter, och hur korkat det är att skämmas för dem. De är ju jag. De utgör ju grunden för vem jag är.

Men jag förstår nu med perspektiv på allt som hänt hur små ord, handlingar och saker kan få så stor betydelse. Kvällen igår påminner mig om en sådan detalj.

Jag har aldrig varit speciellt bra på att dansa. Och att leva som jag gjorde, en spelad roll, försöka vara manlig, ledde till att jag inte tyckte det var roligt helt enkelt. Det var helt enkelt inte jag och valde omedvetet bort det.

Men det kommer så otroligt mycket med på köpet när jag eller du, ja vem som helst, släpper på hämningar och egenpåtagna föreställningar om oss själva och tillåter oss själva att bara vara och följer vårt hjärta. Samtidigt är vi inte mer än människor. Känsliga och otroligt sårbara när vi sänker garden och blottar oss.

Dansa är ett typiskt exempel på det i mitt liv. Jag ville dansa på min första tjejfest, jag tyckte det var så otroligt roligt. Jag var definitivt inte bra på det. Men jag struntade i det. Och med dansglada tjejer omkring mig var det bar att köra på.

Men jag drar uppmärksamheten till mig, det är sådan jag är, och folk tittar naturligtvis. Jag kan inte säga när, det enda som jag är säker på är att det inte var på den där första festen, utan någon av de efterföljande. Medveten om mig själv och min dans, sa jag något till Tess på dansgolvet.

Och då sa hon orden som sitter som gjutna i mitt huvud, och som lyft mig så mycket, och som ligger som en bergfast grund när jag går ut på dansgolvet.

Jag dansar som jag vill, och skiter i vad folk tycker.

Enkelt och till och med banalt, men orden i kombination med hennes framfart på dansgolvet, har fått mig att göra just så. Jag skiter i vad folk tycker. Jag älskar att dansa till vår “stampa” musik. Tycker det är hur kul som helst, och tänker inte låta andra människors bedömning av min stil och taktkänsla ta ifrån mig den glädjen.

Så den enkla lilla meningen, så naturligt självklar för henne, spontant uttalad direkt från hjärtat, fick en väldigt stor betydelse för mig. Något att fundera på för oss alla. Det vi säger och inte säger påverkar oss alla på något vis.

Och de flesta av oss, jag inräknad, är så dåliga på att tala om för andra hur de påverkat oss. Jag jobbar på det, försöker bli bättre, och tog med det i en status uppdatering på facebook idag. Hon gjorde något stort för mig med en liten enkel mening och jag tycker hon är värd att få veta det.

Igår föll de sista resterna av den enda inre muren som fanns kvar. Den som hindrade mig från att uppskatta mina kunskaper och tillgångar. Den som fick mig att inte lyssna på mig själv i alla lägen, som fick mig att tycka att en del av det jag besitter är pinsamt.

Egentligen väldigt märkligt då jag är så bekväm i mig själv som kvinna. Stolt, stark och självsäker. Men just det här med mina kunskaper och mentala färdigheter har varit något jag inte kunnat hantera. Fram tills nu.

Det är ingen som helst tvekan att den här muren började vittra och falla sönder redan där uppe i Söråker för nio veckor sedan. Då så många murar, barriärer föll vid mötet med dessa människor som fått sådan betydelse för mitt liv. Naturligtvis hade jag varit tvungen att riva de här hindren i alla fall någon gång. Men nu föll dem en efter en i rasande fart, så fort att inte ens jag själv förstod vidden av det hela.

På ett Halloween party hos Pelle, framförde han en idé som jag just då tyckte var mer än vad jag kan göra. Men på något vis började sista stenarna falla i muren, och jag började förstå, långsamt men ändå började saker hända i mitt huvud.

Redan veckan efter Söråker hade jag börjat bejaka mig själv på så sätt att jag var mer riskbenägen, tänkte inte så mycket utan följde mitt hjärta. Något jag inte reflekterade över när jag bestämde mig en onsdag em för att åka ner till Nalen i Stockholm på RFSU:s 80 årsfirande, på fredag kväll samma vecka. Något jag aldrig skulle ha gjort tidigare. Ingenting bokat och klart, bara en plats på eftersläppet till festen sent på kvällen. Men jag ville helt enkelt träffa de här tjejerna igen.

Det var först igår jag såg sammanhanget och förstod vad som hänt. Insåg hur allt hängde ihop. Nu, nio veckor senare, var det som att vakna upp. Träffen i Söråker startade processer som avslutades igår.

Jag vet vem jag är, vad jag är och vad jag vill. Jag är stolt över mina kunskaper och färdigheter. Och förstod hur rätt Pelle hade.

Ända sedan psykologutredningen slog fast att jag är intelligent, har jag mer tyckt att det var pinsamt och skamligt. Förutom den första tiden direkt efteråt har jag inte fört det på tal, inte kunnat säga det. För mig var det ännu en sak som gjorde mig annorlunda.

Nu har jag landat, och uppskattar den, är stolt över den, förstår att den kan användas till så mycket nu när jag accepterar den. Och som Pelle  förstått sedan länge tycker jag faktiskt om att synas. Omedvetet har jag många gånger tagit plats och utrymme. Och de gånger Pelle (medvetet??) skickat fram mig, har jag ju gillat det, tyckt om det, att stå där på scenen och prata.

Så nu finns det planer för framtiden, där mina tillgångar kommer till användning. Och jag är heltaggad. Tycker det kommer bli så kul.

Självklart har alla mina vänner och Lollo och hennes familj speciellt, gjort mig till den starka, stolta och självsäkra kvinna jag är idag. Men det fanns inre bitar kvar, och dem körde RFSU Jämtland ner i bulldoser stil, och en sista knuff av Pelle, så är jag äntligen mentalt färdig.

Jag är intelligent, har massor med kunskap och erfarenhet och tycker om att synas.

Så skönt att kunna säga det och vara stolt över det. Ännu ett steg i min utveckling.

Ikväll blir det middag och party med vännerna här hemma, ska bli så kul, är så taggad. Och på fredag nästa vecka tar jag tåget till Östersund och tillbringar helgen med dem. Människor som betytt och betyder så mycket för mig och mitt liv. Kan det bli bättre. Måste göra ett besök hos Pelle också. Nu när jag inte längre ljuger för mig själv.  

Dags för ännu ett besök hos logopeden. Röstträning. Med tiden har min kropp, mitt utseende och sätt att vara förändrats väldigt mycket. En del kommer av hormonbehandlingen men mycket är något jag själv jobbat på hela tiden. Även om det mesta kommer naturligt, känns självklart, som det borde ha fått vara redan från början, så finns det saker som tar längre tid och måste jobbas in.

Sättet att gå och stå är exempel på det. Rent fysiologiskt är inte min kropp skapad för att gå och stå kvinnligt. Och för mig är det väldigt viktigt, något som behövs för min självkänsla, och som stärker min könsidentitet. Jag har ett stort behov av att bara vara som alla andra. Något som jag naturligtvis aldrig kan bli. Men behovet av känslan finns där och min egen självkänsla växer.

Rösten är även det något som måste tränas upp. Inget som förändras av hormonerna. Eftersom jag föddes som man är mina stämband längre än kvinnors och tyvärr kan inte kroppen krympa kroppsdelar bara så där. Så här är det bara att börja lära sig prata igen.

Vid första besöket fick jag läsa en text högt som spelades in. Den kommer jag att få lyssna på sen, så jag får höra skillnaden mellan nu och då. Det gjordes även en analys av min röst, och jag har ett naturligt högt frekvensområde i den som nu skall plockas fram. Den var t o m högre än vad som var vanligt för en manlig röst. Stämmer bara bra tycker jag. Jag är ju inte och har aldrig varit manlig.

Nu har röstläget höjts väsentligt, men det är en lång bit kvar. Att sitta med logopeden och koncentrerat träna är betydligt enklare än att prata rätt vardagligt.

Det är mycket att tänka på som med träning ska bli naturligt för mig. Högt och ljust röstläge, använda magstöd för att stämbanden inte ska bli överansträngda, tungspetsen mot nedre tandraden för akustikens skull, smalna av munnen vid de breda orden, ljuda långt fram i munnen och inte minst toneringen och fraseringarna. Att ljuda meningarna hela vägen och absolut inte avsluta med en tonartssänkning ner till källarnivå.

Börjar fungera i de korta fraserna. Nu är ju inte jag fåordig. Erkänner det lite motvilligt. Så det blir lite av varje än så länge. Men det ska bara fungera så småningom om.

Som om inte det här var tillräckligt, så har jag även fått lära mig att harkla på ett mjukare och kvinnligare sätt. Nu ska jag också träna på att hosta mjukare, ljusare och kvinnligare.

Tur för mig, kanske inte för alla mina vänner, så tycker jag om att prata, så jag kör på som vanligt, försöker tänka på alla detaljer. Misstänker att det måste bli en del komiska situationer där min hjärna , talet och alla detaljer inte är på samma plats i konversationen.

Men motivationen är skyhög och jag försöker att få till det hela tiden. Något jag inte måste utan själv vill. Blir så ledsen när jag pratar i telefon med människor som inte känner till mig och jag tas för en man. Något som blivit mycket bättre. Men skrattet och hostningarna förstör direkt. Nu ska alltså hostningarna tränas upp. Skrattet får vänta lite till.
Så något jag alltid haft lätt för, förstår att några ler nu, har helt plötsligt blivit en stor tankeverksamhet. Min hjärna kommer att ställa om sig och göra allt det här till det naturligt självklara. Som att andas. Men det är en bit dit.

Efter en lugn start på veckan med sovmorgon och Lena Ph i högtalarna. Så där lagomt högt, typ. Jobbar em kväll den här veckan. Så börjar det snurra på igen. Idag var det fransförlängning innan det bar iväg till jobbet. Något som i sig är ren avslappning för mig och får mig att må bra.

Två cheeseburgare på McDonalds fick bli någon slags lunch i väntan på bussen. Nästan så de fick ätas gående. Hade tur idag. En kollega plockade upp mig vid hållplatsen så det blev skjuts ända fram till dörren idag. Skönt. Vet ju vad som väntar.

Det blir till att arbeta fram till 22.00. Sen bussen hem. Om allt klickar så borde jag vara hemma strax före 23. Hoppas på det. Behöver kliva upp runt fyra i morgon bitti. Tåget till Uppsala går 05.51.

Jag skulle kunna åka en timme senare, men då får jag stressa på när jag kommer ner, och kan inte vila på vägen ner. Väljer därför det tidigare tåget. I slutändan sliter det mindre konstigt nog.

Det är dags för veckans besök hos logopeden. Och naturligtvis intas frukost på Coffehouse by George som vanligt. Vila på tåget, ingen stress och en god latte får mig att må bra. Jag är otroligt trött numera, men jag mår så bra. Allt handlar om att jag gör något jag vill och måste. Och just nu är det väldigt intensivt med röstträningen.

Men att behöva jobba de senaste lördagarna är inget som har underlättat. Det måste ändå fungera och jag kämpar på. Det börjar ändå märkas.

I morse blev det en stund med tårar. Ganska väntat i och för sig. Trött som jag är så finns alla känslorna så nära. Dessutom tycker jag det är väldigt jobbigt med människor som stirrar just nu. Nu vet jag att lite vila och lite roligt med mina vänner är det enda som behövs för att ladda om. Så det ordnar sig.

Så nu ser jag fram emot fredag då det blir middag och utgång, följt av en helg som jag inte tänker göra annat än vila.

Veckan efter blir det två besök i Uppsala. Gynekologen och logopeden. Finns en del att skriva om där, men det får vänta tills dess. Nu ser jag fram emot, ja, längtar efter fredagen den veckan. Då lämnar jag jobbet några timmar tidigare och åker upp till Östersund. Längtar så efter alla dessa härliga RFSU:are där.

Så för tillfället är jag otroligt trött men bara så glad och lycklig över mitt liv och allt som händer med mig. Tårarna som kommer är mer en nödvändig ventil för mig, där jag kan få ur mig alla dessa känslor av ilska, frustration och känslan av svek när jag sattes i en manskropp.

I fredags var jag på min första TV-inspelning. Som publik självklart. Herregud! Vad trodde ni, eller?? Talang Sverige 2014. Jag, Karin och hennes söner.

Att vara publik på en tv inspelning innebär att jag eventuellt kommer med i bild, det inser jag naturligtvis. Men Karin och jag hade ingen tanke på att sitta på parkett. Lite i skymundan så där. Men jag tycker om att piffa till mig, och ett sånt här tillfälle missar jag inte.

Så fram med snygga kläder, fixa håret och smink naturligtvis. Och det innebär att jag har mascara på nedre ögonfransana. Något som jag inte bryr mig om till vardags. Ni som följer den här bloggen vet redan att jag förlänger mina ögonfransar och det ger sån bra effekt att det inte behövs.

Karin kommer lite tidigare för att hämta upp mig, och hennes grabbar parkerar i min soffa framför tv:n. Jag och Karin pratar om allt möjligt samtidigt som jag klär på mig och fixar det sista. 

Lite tidigt anländer vi till Läkerol Arena och får stå ute en stund. Inte ett dugg förvånad känner jag hur den tunna klädseln och mitt nya efterlängtade liv ger sig till känna. Jag fryser otroligt mycket mer nu. Och när jag säger att jag fryser så är det inte bara lite frusenhet vi pratar om. Jag fryser så jag skakar, ungefär som frossa. Och jodå, jag måste hålla mig i Karin för att få lite värme.

Efter en stund som kändes väldigt lång där jag stod och skakade, försökte förgäves slappna av, kom vi äntligen in. Strosade omkring, åt godis, ordnade med läsk och popcorn, och såg till att vi alla besökte toa innan. Drygt 2,5 timmar utan avbrott väntade vid inspelningen. Och tanken på att behöva gå ut under den tiden lockade inte.

Så var det då äntligen dags att gå in i studion. Karin och jag hade som sagt tänkt oss en plats lite vid sidan om så där. Nu hade hennes grabbar helt andra planer. Nej, i mitten precis bakom jury bordet en bit upp. Dit gick dem med bestämda steg, bara att hänga på. Japp, det där med lite vid sidan om existerade inte längre då. Nåja, vi såg ju perfekt. Vilka snygga skor Shirley och Caroline hade då. Höga klackar, helt i min smak. Och en TV skärm som visade vad som var i bild nedanför deras bord.

Efter en massa skratt applåd och jubel inspelning på oss i publiken började själva talangjakten, Tänker inte skriva något om dem. Ni får vänta till i vår. 🙂

Att vara där och se var verkligen både intressant och roligt. Se allt som inte kommer med i TV. I början var det lite pirrigt. Kameror överallt. Omkring oss och en på en lång arm som for runtomkring ovanför oss. Allteftersom inspelningen pågick så slappnade vi av och kamerornas närvaro var inte så påtaglig.

Efter ett bra tag så kom träsmaken i min lilla rumpa och tröttheten smög sig på. Upp på scenen kommer en tjej som som ska sjunga till eget gitarrspel. Hon var duktig, men inte speciellt engagerande eller intressant. Hon gick inte vidare heller.

Men jag, lilla fröken Erika, är nu inte alltid skärpt och vaken. Och nu händer det som jag inte hade tänkt mig skulle hända. Ville ju sitta vid sidan om.

Ett par av mina förlängda fransar fastnar i de för dagen målade nedre fransarna. Något svårt att öppna ögonlocket igen efter en trött blinkning. Med tankeverksamheten avstängd gör jag som vanligt när det här inträffar. Jag tar av mig glasögonen och försöker försiktigt pilla isär fransarna.

Märker inte att Karin sitter och försöker få mig uppmärksam på något. Så jag pillar isär fransarna och tar på mig glasögonen igen. Då uppfattar jag Karins försiktiga försök till att få kontakt med mig.

Det visar sig att en kamera fokuserades på oss precis då, inte dem omkring oss, bara vi. där jag satt och pillade med mina fransar. Och hur hade det sett ut tror ni. Jo, som om stackars lilla Erika satt och torkade tårarna till det fantastiska framförandet.

Ibland verkar det som om jag också har en talang. Fast jag tror nog att jag gärna hade varit utan den. Att verka utan att synas som Kent sjunger i en av sina låtar verkar inte vara möjligt för mig. Så nu väntar jag på resultatet med bävan. Blir nog till att sitta beredd med skämskudden utifall. 

Sedan mitten på september har jag åkt ner till Uppsala 1 – 2 gånger i veckan. Det har varit besök på laserklinik, läkarbesök och logopeden som jag träffar varje vecka. För att semesterdagarna skall räcka till, tar jag bara halva dagar när jag åker ner. Förmiddag eller eftermiddag. Arbeta halva dagen med andra ord. Och det kommer att fortsätta ett tag till.

Och för det mesta tidiga mornar. Bestämde mig för att strunta i att köpa ny bil efter krocken. En del i att göra mitt liv så enkelt och stressfritt som möjligt under utrednings och behandlingstiden. Tycker inte om bilar som krånglar. Så jag åker buss numer, och det betyder något tidigare mornar och lite längre dagar.

De senaste två helgerna har jag dessutom arbetat på lördagarna. Något jag inte gillar. Sömnbehovet har blivit så mycket större med hormonerna, så att endast få sova ut en söndagsmorgon i veckan räcker inte. 

Så nu ser jag fram emot min kvällsvecka. Sovmorgon måndag, tisdag och fredag. Onsdag och torsdag blir det tidig morgon. Uppsala på onsdag och hälsocentralen på torsdag. Behöver vila nu. Känner mig sliten.

Borde antagligen vika helgerna till enbart vila, men herregud så tråkigt. Näe, så på fredag blir det utgång. Middag och dans (house om jag får som jag vill). Nu vet jag så väl att det handlar om en period i min behandling. Bara röstläget sitter där och logopedbesöken är avklarade så blir det lugnare.  

Och ikväll blir det inte tidigt i säng heller. Sovmorgon imorgon och fotboll (amerikansk naturligtvis) betyder tv kväll för den här fröken. NFL och jag.

Men det sliter nu som ni nog förstår och jag känner mig bara sååå trött.

Den största resan började alltså 21 maj 2012. Ett magiskt datum för mig. Dagen då mitt självförverkligande började. Dagarna som gick kan jag inte redogöra för. Att äntligen vara på väg. En så otroligt skön känsla. Så mycket oro som nu försvann. Jag hade mitt begynnelsedatum och min utredning hade börjat.

Men sommaren närmade sig och jag räknade med att nästa möte med min läkare skulle bli efter sommaren. Resurserna var ju begränsade. Så när det återigen kom ett samtal från utredningsteamet redan den 30 maj, blev jag verkligen överraskad. trodde knappt det var sant. Jodå, de hade fått extra resurstid och jag var bokad för ännu ett möte med min samordningsläkare. 4 juni kl 18.00. Då var det dags. Lycka, lättnad och stor förväntan.

Det var nu jag kände att jag måste göra klart för alla vem jag var. Klartext så att alla förstår. Lugnet jag kände var så ovant. Alla funderingar, oro och rädslor som så länge tyngt mig, var som bortblåsta.

Jag gick in till servicemarknadschefen och satte mig ner. Sen började jag förklara, vem jag är, Erika, och att jag nu påbörjat en utredning för könskorrigering. Frågorna var många och det visade sig att han hade gått omkring och planerat för ett möte med mig. Många hade reagerat över mig och funderat vad som händer. Han visste bara inte hur.

Innan vi avslutade samtalet gjorde han klart för mig, att på den här arbetsplatsen accepterades inte något beteende som skulle kunna få mig att känna mig illa bemött. Hände något sådant krävde han att jag omedelbart skulle säga till så att han kunde ta tag i det. Om någon inte kunde acceptera att jag var den jag är så var den personen inte längre välkommen på vår arbetsplats. Det här var ord som gav mig den trygghet jag behövde på mitt arbete. Han ville själv informera övrig personal och göra klart vad som gällde. Något jag inte hade något emot. Blev ju så mycket enklare för mig.

Det var många nyfikna blickar som mötte mig ett tag nu. I 16 år hade jag arbetat där som man, kille. Nu helt plötsligt stod Erika där. Så otroligt lugn och avslappnad. Ingen återhållsamhet, ingen låg profil. Nu var jag bara jag.

Något som verkligen gjorde mig glad, var en lyckönskan på facebook från en arbetskamrat. Nu var det bara till att invänta läkarbesöket 4 juni.

Jag hade tänkt fortsätta skriva om våren och sommaren 2012. Men det blir inte så. Det blir ju inte alltid som vi tänkt oss. Hinner inte ens börja dagen innan den tar en helt ny vändning.

Förstår att något är galet när jag läser en kommentar på en statusuppdatering jag gjort på facebook. Orolig skickar jag ett meddelande och hoppas att jag läst in för mycket i kommentaren. Tyvärr hade jag inte det.

Och det var dessutom en av de som jag tagit till mitt hjärta. Någon jag känner för. Som fått känna på hur svekfullt och nedrigt lågt en del människor kan bete sig. Att få sitt förtroende besvarat med ett hånfullt känslokallt leende. Att känna hur någon skrattande stampar, spottar på ens kärlek.

Jag förstår inte sånt. Jag blir ledsen, besviken och arg. För hennes skull. Mina känslor är starka och tårar har passerat förbi en sväng. Kan inte hjälpa det. Jag känner och reagerar när de som står mig nära far illa. Jag bryr mig. Jobbigt? Ja självklart är det jobbigt, gör ont. Men det är sådan jag är. Jag vill inte vara annorlunda.

Men jag ska även erkänna, att de som gör mig illa, sårar mig säkert fryser i min närhet.

Så koncentrationen är inte här idag. Mina tankar vandrar iväg långt utanför min person. Så fortsättningen får vänta.