Ja, nu är det en vecka sen jag tog hissen hit upp till avdelningen. Lämnade min halva värld, och tog första steget in i den hela, nya världen. Jag hade ganska klart för mig vad som väntade de kommande dagarna. Men inte att det skulle vara ett lyckorus varje dag. Att tårar rann av lycka, inte smärta.

Självklart har det varit en del att kämpa med. Som att ligga på rygg i fem dagar. Inte få gå upp. Inte ens ligga på sida. Och max 30° lutning på sängen första dygnet. All inclusive har fått en annan mening nu.

Flytande föda endast i sju dagar var också en ny upplevelse. Som inte var lyckad för min mage och antibiotikan efter operation. En dag med en mage i uppror och illamående. Men fortfarande lyckligt skrattande. Mönsterpatient har jag fått som benämning här. Tydligen så har jag strålat av tacksamhet och glädje om dagarna här. 

Missförstå mig inte nu bara. Självklart så är det en stor påfrestning min kropp utsatts för. Många prövningar. Saker som egentligen är jobbiga. Men jag har längtat så länge, tagit reda på vad som väntar och hela tiden haft klart för mig att det här är inte ett val. Det är ett måste, en nödvändighet. Valet mellan livet eller inte. Därav denna  lycka, glädje och motivation.

Men nu sitter jag här. Det mesta är klart. Lite kvar att lära sig och schema för medicinering. Bara detaljer med andra ord. Och om allt går enligt planerna åker jag hem imorgon. Med en kropp jag gärna tittar på, inte blundar för, inte hatar.

Jag lämnar de närmsta veckorna osagda, oplanerade. Det får bli dag för dag. Min kropp är öm, svullen, blå och röd. Några av sjuksköterskorna har liknat mig vid hur de såg ut efter förlossningen. Nu är det julpynt som gäller, i min takt då.

Resten av den här dagen ska jag bara vara, njuta och vila. För imorgon börjar mitt hela, nya liv äntligen.

Så var dagen “ta av bandaget” äntligen här. Som jag längtat. Att vara sängliggande hela tiden från operationen i måndags, flytande kost och ett stort bandage som inte visar mycket alls. Mer än att det inte finns något i vägen därnere längre.

Spelar det någon roll kanske någon undrar? Ja det gör det definitivt. Enkla saker som att ensam besöka något ställe där det ska väljas omklädningsrum har varit helt omöjligt för mig. Att ha en kropp som motsäger min identitet. 

Men nu har jag min kropp, mitt hela liv. Lyckan fullständig kan jag säga. Försöker att inte titta så ofta, men många gånger har det blivit. Och kissat har jag gjort första gången också. Svälld, blå och öm. Men sååå vacker i mina ögon. Ett underliv som är jag. Att älska istället för att hata det som fanns där tidigare. Ett enormt stort steg.

Från sängliggande till livet! Vandrat fram och tillbaka i korridoren bara för att jag kan. Fortfarande i ett sånt där operationslinne. Ska bytas när droppet tas bort igen. Och då åker även insticket i ryggraden. Då är jag helt fri igen.

Blev en paus för just det. Nu är det borta och jag kan krypa in i min morgonrock igen. Sitter på sängkanten och skriver det här. En upplevelse det med att inte kunna göra något av det som vi ser som självklart i livet. Min mage med mediciner klarade bara två dagar, nästan, innan den protesterade.

Nu sitter jag här, med läkarens ord snurrande i huvudet. Det såg så bra ut. Han var nöjd. Och jag var vaken hela tiden, men kunde inte se något. Tycker så mycket om alla här. De får mig att känna mig så trygg.

Satt ett par timmar med Wenda när jag väl kommit ner på salen igen, och fått i mig lite frukost. Och borttagning av kateter då. Nu ska jag bara njuta av så enkla saker som att äta fast föda, dricka iaf en kopp kaffe till och se på TV.

Och njuta av livet såklart!

En tuffare dag det här. En mage som går på flytande kost och antibiotika är inte det enklaste. Men just nu mår jag bra igen. Allt flyter på som det ska i övrigt.

Men det är otroligt frustrerande. Jag har ett stort bandage så jag kan inte se än.
Och inte får jag kliva upp ur sängen heller.

Dagen har bestått av att hitta medecin som fungerar med min mage. Och alla koller såklart. Inte så mycket att skriva om.

Snart dags för 17 kollen ser jag.
Nöjer mig såhär idag.

Vilken dag det var igår. Total lycka! Tog sista medicinen kl 02 på natten. Fram tills dess var det ingen idé ens att försöka sova. Så det blev fem timmar sömn bara natten som var.

Ändå var jag inte trött imorse. Undrar hur mycket lyckoämnen min kropp producerat igår egentligen. Och imorse satte allting igång igen. Morgonrutiner och koller.

Frukosten serverades i pipmugg. Symboliskt på min första frukost i mitt nya hela liv. Och fruktyoughurt med fruktbitar i, bara det något att njuta av.

Sen kom ronden och jag fick träffa avdläkaren här.  Igår låg jag på operationssalen vid den tiden. Jag vet inte om det bara är jag och mitt lyckorus eller inte. Men hur många snygga karlar har de här? 

Det dök även upp två unga hunkar som visade sig vara sjukgymnaster på förmiddagen. Eller nåt sånt. Jag blev bokstavligen tagen på sängen. De hade tvättat mig och skulle byta en del av bandaget. Så mina sjuksyrror hade lämnat rummet för att hämta nåt  Själv låg jag utan täcke och linnet uppdraget till brösten.

Och plötsligt stod de bara där.  Så ni får ursäkta mig, men all information från dem gick inte fram. Men nåt typ sjukgymnaster var de iallafall . Vifta på fötterna och lyfta benen sa dem. Och andas i något som påminde om mindre lagliga pipor. Handlade om blodproppar och lungor. Där var jag med iallafall.

Men sen efter lunchen kom verkligheten ikapp mig. Det var en stor ansträngning för min inte direkt unga kropp igår. Vätskebrist och oerhört trött.
Så resten av dagen har jag mest legat med dropp och sovit.

Vaknat till emellanåt och lyft på täcket. Och lyckligt somnat om igen. En massa koller av allt möjligt ett antal gånger dessutom såklart. Vätskebristen ökade på aktiviteterna.

Så det blir nog sova tidigt ikväll. Men allt ser bra ut, jag mår bra. Bara väldigt trött och lycklig. Fick även klart att redan i mellandagarna var det ok att bada på badhuset.

Så i januari Tess och Jonna, då är jag sjukt taggad. 

Så var den efterlängtade dagen äntligen här. Ligger nyopererad och tänker tillbaka på dagen. Den började redan kl 06:00. Men då var jag redan vaken. Sömntabletten jag fick räckte fram till fyra typ. Sen var det mycket vrida och slumra. Visste när det var väckning, det hade den gulliga killen som tog emot mig talat om.

Men när det närmade sig och jag bara låg och väntade, nervositeten som smög sig på. Då ringde Lollo! En helt perfekt tajming. Så helt plötsligt stod nattsköterskan där för att väcka mig. Istället för nervös var jag bara glad och lycklig.

Lavemang och duschen igen. Descutanlösning är inte vad jag väljer om jag slipper. Men imorse var det en njutning. Och byte av kläder. Inne på rummet väntade en nybäddad säng och stödstrumpor. Bara att lägga sig ner och vänta.

Runt kl 07 så kom två gulliga tjejer och hämtade mig. Rullade iväg mot operation. Alla här är så underbara. Jag känner mig trygg och omhändertagen.
Oooops! Glömde! Min kirurg kom och hälsade innan de rullade iväg mig. Han undrade om jag funderade över något, men jag var lite ställd. Han var ju snygg!
Min designade efterlängtade vagina är skapad av en läcker islänning.

Nu bar det iväg upp till operation. Klart vi pratade om honom. Och annat med såklart. Eller vad trodde ni va? 😉
Där serverades frukost och lunch via dropp. Och sen fick jag vackert gå själv in i operationssalen. Med de berömda blå sockorna på fötterna.

Väl där så ler de och talar om för mig att rocken sitter åt fel håll. Jag hade öppningen framåt. Men vadå alltså. Skratta på ni.

Får epidural satt och läggs på rygg. Får andas syrgas i en mask, efter en liten stund så säger de åt mig att säga till när jag känner mig konstig. Vilket jag gjorde. Och helt plötsligt låg jag på uppvaket 4 timmar senare.

Lyfter på täcket och kollar. Då kommer tårarna. Jag grät av lycka. Jag föddes på nytt. Nu har jag ett helt liv.

Så nu ligger jag här och mår så otroligt bra. Och LYCKLIG!
Facebook, messenger, Spotify, böcker och datorn fyller min vakna tid.
Sover till och från. Får knappt röra mig ändå så. Blir i min säng några dagar och en gång i timmen är de in och kollar mig.

Men jag bara älskar allt och alla. ❤

Så är jag äntligen på plats. Sal D på Karolinska avd E13. Eftermiddag och jag börjar äntligen landa. Inatt delar jag rum med en gullig tjej. Och imorgon så får jag ett eget enkelrum efter op. De stackarna ska flytta mina prylar när jag opereras.

De har tagit blodprover inför op och märkt mig med ett armband. Ett rätt så fult sa sjuksköterskan. För mig är det sååå vackert. Det var han med i och för sig. Kom av mig när han började förklara vad som väntar under dagen. Tur att Wenda har det inspelat.

Men dagen började med lavemang. Igen! Höll på att svimma den här gången. Fick lägga mig en halvtimme och vila. Nu var jag uppe i tid så det fungerade det med. Packade och fixade nu på morgonen. Ville umgås igår kväll istället. Det blev ändå inte så mycket till att sova under natten.

Så tacksam att jag inte behövde ha någon koll på annat än mig själv. Det var tillräckligt nog. Mina fina grannar tog hand om bilen och körde ner mig. Halvelva stod den utanför, bara att kliva in och bli omhändertagen.

Det var så många känslor som for omkring idag. Jag var vaken och medveten men ändå inte. Yr och vimsig. Äntligen var det på gång. På riktigt. Mitt halva liv kommer äntligen bli ett helt liv. Aldrig behöva fundera över bulan därnere. Inatt kommer jag titta på den en hel del. Äntligen ska den bort.

Nu vill jag så gärna att människor ska förstå, få veta hur viktigt det här är för mig. Så jag hade bestämt att möta Wenda från P4 Gävleborg här innan jag skulle läggas in. Och hon gjorde intervjuer med mig. Vet faktiskt inte hur det blev. Men jag känner mig trygg med henne.

Vi fortsatte inne på min sal också. Fast vi egentligen inte får. Men jag vill få ut det här. Ge kunskap. Det är viktigt för mig. Jag föreläser av samma anledning. Vi ska försöka få tillstånd till att göra fler reportage på plats imorgon och senare under veckan.

Det blir väckning tidigt imorgon bitti. Jag stod först i operationslistan. Så före kl 07:00 imorgon så ska det duschas, bytas sängkläder och tas lavemang. Och packas för rumsbyte dessutom. Men allt känns bara underbart, sova kommer jag ändå inte att kunna. Jag vill ha morgon nu!

Hoppas jag är klar nog att skriva imorgon kväll igen. Det visar sig.