En liten godmorgon hälsning från mig idag. Trött sitter jag ute med mitt kaffe. Älskar den här tiden på året. Värmen, solen och alla fina kläder som jag kan ha nu. Inga bylsiga kappor och jackor. Och bikini!!! Äntligen!!! ❤

Första sommaren som hel människa. En kropp jag tycker om. Att kunna se sig själv i spegeln och le. Vilken skillnad i livet. Inte konstigt då att jag oftast verkar le på alla bilder. Att en kropp skulle betyda väldigt mycket visste jag.  Men inte att det skulle påverka så här mycket. Tiden före första operationen känns overklig på nåt sätt. Som ett annat liv. Det finns delar av det jag aldrig vill vara utan. Som alltid finns med mig. Som ger den tiden en mening och lyckliga minnen.

Nåja, snart dags för min livslånga morgonrutin. Några år framåt så är det varje morgon. Och såhär långt så har det aldrig känts jobbigt. Tvärtom, enbart tacksamhet och glädje. Hoppas min hunk till kirurg är extra glad idag. Hans efternamn klingar Isländskt i alla fall.
Hannes Sigurjonsson.

Så tog det nästan en månad igen då. Skärpning behövs känner jag. Det har varit en händelserik månad ändå. Några bitar delar jag med mig av här, några får förbli mina. Jag fick en stund på Mall of Scandinavia den där söndagen innan inläggning på Karolinska. Desigual och Victorias Secrets. Nu blev det inte ett par jeans som tänkt. Det blev tre stycken och två leggings. Oooops så det kan bli. Men de var sååå fina. Och trosor från Victorias. Skillnaden mellan de trosorna och de som väntade på KS, ja jag saknar ord.

Det kändes nästan som att komma hem när jag steg in på KS. Och träffa mina syrror igen. Blev några kramar och igenkännande hälsningar där. Den här gången behövde jag inte fasta i varje fall, en tacksam skillnad. Och inget lavemang heller, bara den där Descutan duschen morgon och kväll. Mitt hår tycker inte om det. Fick dela sal med Patricia som skulle få sin första operation och två äldre krutgummor. Jag hörde när de höll på med den ena tanten som mest skrattade och försökte samtidigt som det märktes att hon hade ont. På natten innan kunde de knappt röra henne. Nu frågade de den där standardfrågan, hur ont har du på en skala 1 till 10. 10 sa tanten direkt. Då hämtade de morfin. Vilken tant alltså.

Min hunk till kirurg dök upp på morgonen innan operationen och pratade lite. Kollade med tjejerna sen hur det var med honom. Snygg fru och två barn fick jag veta. Typiskt sa jag, och de höll med. Fick veta att underlivet skulle ta 22 minuter, och min hjärna började direkt fundera på hur de kan veta det så exakt. Om det stämde vet jag inte av förklarliga skäl. Brösten vet jag inte, det sa de inte så mycket om så. Däremot ritades det och mättes grundligt innan jag fick gå in till operationssalen. Trots att det var precis 6 månader sedan den första operationen, så utbrast sköterskan på OP med ett leende, men heeej dig kommer jag ihåg. 

Andra gången i livet som jag blev sövd, och det var inte lika läskigt den här gången. Allt kändes tryggt. Fascinerades mest av att det var så många människor därinne i op salen. Och sen skulle mina två kirurger dit också. Nu blev det som förra gången igen. Jag fick ligga kvar ett bra tag på uppvaket med en apparat som larmade gång på gång. Den tyckte inte om min puls tydligen. 

Nu gick allt som det skulle och jag hade förväntat mig det, så jag tog det lugnt bara. Tänkte mest på mat och kaffe jag. Vilket också väntade när jag kom ner. Tog medicin mot illamående för säkerhets skull. Så det inte skulle bli som sist. 

Hmmmm, börjar bli sent. Tanten, 7 månader gammal behöver sova. Så jag sätter punkt här. Fortsättning på månadsrapporten kommer, väldigt snart lovar jag.