Så sitter jag här igen då. Coffeehouse by George i Uppsala. Med en halvmeter lång smörgås och en latte. Äntligen lite hungrig i alla fall, men den här mackan var lite väl mycket.

Vaknade imorse och kände mig hur trött som helst. Dessutom kändes huvud och kropp som om gårdagen bestod av sommarens party. Märkligt hur det kan vara. Gårdagen bestod av besök hos världens goaste kanin och hans matte. Med ett möte senare på kvällen som gav oerhört många funderingar. Och lust att jobba hemmavid med hbtq frågorna igen.

Det innehöll även en händelse som påminde mig om livets förgänglighet. Hur viktigt det är att leva här och nu. Göra livet så bra och roligt som möjligt.
Allt det här gjorde mitt huvud oerhört aktivt. Sova var inte att tänka på där jag satt i soffan runt midnatt.

När jag väl lagt mig så var det bara att köra igång Spotify och fortsätta surfa på telefonen. Lite chatt också då jag tydligen inte var den enda vakna människan en onsdagsnatt som denna.
Tyckte mig höra regnet slå mot rutan i pausen mellan två låtar. Inte den bästa sommaren såhär långt det här.

Det blev en morgon i mental dimma. Och det mesta kretsade kring beslutet cykla eller buss till stationen. Himlen lovade och hotade med både regn och sol. Irriterande velig himmel tänkte jag. Beslutsångest eller? Inte konstigt att späckhuggarna irrar sig in till svenska kusten.

I väntan på tåget hann jag reflektera över kultur och religion. Hur barn aldrig får en chans att själva växa upp och ta ställning utan obevekligt föses in i ett religiöst leverne enbart för att deras föräldrar har valt det livet. Jag tycker inte om det.

Nu väntar veckans diatermi. Huden har inte återhämtat sig efter förra veckans behandling, så det kommer göra ont idag. Ändå längtar jag varje gång. Att få bort skägget betyder så mycket och tar grymt lång tid.

Jag har i vart fall en stor livslust i dagsläget. Något som ni som följer mig här har kunnat konstatera varierar mycket. Mitt liv helt enkelt.

Och inte gjorde det så ont med diatermin idag som jag befarade. Huden har väl somnat in eller nåt.  Vad vet jag. En av de bättre timmarna vill jag nog påstå. Smärtan var klart hanterbar och timmen försvann snabbt.

Har återigen skickat ett remissvar till Akkis för att få ekonomisk hjälp med behandlingen. Nu lägger jag runt 3000 i månaden själv på diatermi. Skägget är något som inte hör hemma på min kropp. Något obehagligt och fruktansvärt pinsamt. Att vakna upp med skäggstubb efter en trevlig kväll /natt är allt annat än roligt. Att helst bara försvinna när kramas borde vara det självklara.

Nu är jag på hemväg igen. Tider bokade för sommaren. Har världens gulligaste terapeut. Hon har pusslat ihop ett schema så att det bara blir en vecka utan behandling i sommar.

Sammantaget så är det ingen tvekan om att jag har ett bra liv för att vara transsexuell. Bra omhändertagen i vården och många fina vänner. Och en son som jag älskar som accepterar sin pappa som hon är. Fniss, lustig mening men så är det.

Lev och njut kära vänner, här och nu.
Kram till alla. ❤❤

Kom ihåg att spotta ut snusen innan fotot den här gången. 😄

Det är det här med manligt och kvinnligt. Hur vi tänker, agerar och beter oss. Och det har alltid gjort ont när någon säger något i stil med att så där beter sig inte en tjej.

Jag har från första stund velat vara bara jag. Inte fejkat nåt jag inte är. Det enda undantaget är min röst. Den har jag tränat upp för att bli mer kvinnlig för att helheten ska stämma någorlunda. Och jag har valt ett läge som känns bekvämt och numera naturligt.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ska jag återigen spela teater för att vara kvinnlig som det ibland förväntas att en tjej ska vara. Kommer jag må bra utav det?

Att bara få vara har varit en befrielse. Inte fejka, bara vara. Självklart blir det då både manligt och kvinnligt i mitt tänk och beteende. Det går inte att undvika. Min hjärna kommer alltid vara både och i viss omfattning. Min själ är bara kvinna men min kropp blev en mans.

Det här är en kombination med konsekvenser. Fram tills nu har jag försökt att förtränga allt det här, och lite villrådig är jag nu. Att bli påmind om mitt manliga är något jag numera alltid blir ledsen av. Så vad att göra? Jag vet inte.

Och samtidigt blir jag varje gång påmind om allt jag aldrig fick i mitt liv. Att bära ett barn fram till födseln t ex. Jag vet att det inte är alla biologiska kvinnors möjlighet heller. Det gör det inte lättare för det.

Och den förbannade hostan. Den är såå avslöjande. Att harkla sig med ett kvinnligare röstläge funkar sådär. Hosta däremot är svårare. Dessutom något jag är alltför medveten om. Sjukt jobbigt ibland.

Lite fascinerande är det att jag har svårt att prata med mitt medfödda manliga röstläge. Hjärnan säger ifrån och det blir konstlat.

Jag är den jag är. Och det är inte den lättaste av människor. Men ska jag försöka vara något annat, så blir det återigen någon som inte är jag. Och det skulle antagligen bli ännu mer komplicerat och ännu en gång skulle jag bli en människa du inte kan komma nära.

Så det får nog vara. Tillräckligt mycket att hantera som det är.

Som tur är har jag min Anna som jag kan prata rakt ut med, och få ärliga raka svar som inte är inlindade. Medvetenhet är ändå viktigt. Jag ser mig själv som vilken kvinna som helst, och förstår inte alltid de reaktioner jag är upphov till. Något som i sig innebär medför jobbiga situationer.

Nu är det fem dagar sedan jag bröt ihop hos kuratorn. Och känslan har inte släppt än. Självklart har jag haft bra stunder de här dagarna och fredagens mysshopping var en andningspaus.

Nu vet jag att det inte är något unikt för mig. Vi har dessa dagar allihop. Då vi funderar över vårt liv, vår existens och vem vi är. Var vi är och varför. Vi med könsdysfori har en hel del ytterligare att lägga ovanpå allt dessa dagar.

Känslan att inte vara fullt ut accepterad och integrerad i samhället. Jag är ju en människa som du med känslor och lustar, men jag är ratad av gayvärlden och heterovärlden. Jag lever i ingenmansland typ.

Hela tiden de här dagarna maler de här tankarna i mitt huvud, och sammantaget med alla känslor som alla nån gång har så känns det ibland övermäktigt. Så känns det idag.

Så jag ligger här i soffan och radar upp allt positivt jag kan komma på, och ställer det mot allt jobbigt. Ett slags mentalt peppande.Och lutar mig mot min kurators ord.

Jag är inte här i nuet utan är mentalt längre fram. Inte så konstigt tycker jag då. Jag vill inte vara i det här skedet i livet. Sommaren kommer bli jobbig. Bikini och shorts är fortfarande något jag bara kan drömma om. Så badandet blir minimalt i år igen.

Jag måste även växla ner och tänka kortsiktigt. Eller som kuratorn sa, ta hand om mig. Fokusera på andra saker, tänka tidsmässigt fram till jul och inte en dag längre.

Själv tänker jag ändå bara att jag vill inte vara här längre, jag vill vara där. Och det tar bara mer och mer på styrkan jag hade.

Så fortsätter debatten med alla amatörexperter som tror de kan, förstår och vet allt då. Debatten om Catilyn Jenner, som föddes som Bruce. Det dyker alltid upp en massa påståenden, fördömanden och så kallat vetande. Det värmer att människor står upp för oss i de diskussioner som följer. För okunskapen och oförståelsen lyser så klart igenom när dessa “experter” och bestämmare uttalar sig med självpåtagen rätt till att veta vad som är sant och riktigt.

Och alltid används begreppen på ett förödmjukande och ledsamt sätt. Det var en av få gånger jag orkat svara på ett inlägg, men det fanns redan bra svar från andra så den här gången kände jag att det kunde vara konstruktivt också. Inte bara något som mest skulle likna pajkastning.

Det första som störde mig var uttrycket att Bruce Jenner var en han men som ville vara en hon, nu är hon kvinna. Jag blir så ledsen varje gång. För det första är vi kvinna redan vid födseln, det är ingenting som kommer med uppväxten. Det som kommer förr eller senare är acceptansen och förståelsen av oss själva. Något som många av oss inte orkar med eller klarar av. Självmordsstatistiken är hög inom våran grupp.

Och sedan det där om vill vara kvinna. Jag har definitivt inte valt att vara kvinna. Jag föddes som kvinna, men i en mans kropp. Något jag heller aldrig velat. Nu blev det så och jag har då bara två val. Leva som den jag är eller avsluta allt här och nu, för jag varken klarar av eller orkar längre leva i en lögn, en kropp som inte är jag. Så det enda jag väljer och vill är att få vara jag, den jag föddes som mentalt och själsligt.

Och med tanke på allt vad det innebär att vara transsexuell så kan jag definitivt här och nu klart belägga att hade jag haft ett val hade jag aldrig gjort det här. Senast i måndags bröt jag ihop hos min kurator. Det är så mycket sorg  i det hela med att födas i fel kropp, och så många onödiga jobbiga situationer som kommer när man äntligen förverkligar sig själv. Och oförståelsen hos dessa förståsigpåare underlättar verkligen inte.

Dessa påståenden om att jag valt och ville vara kvinna, och därför byter kön, är begrepp som gör mig ledsen och arg. Jag är den jag är och rättar till alla fel så gott det går. Så jag korrigerar min kropp med hjälp av plastikkirurgi till att bli mer jag. Jag kommer aldrig helt få den kropp som motsvarar min själ, och vissa saker fick jag aldrig uppleva som kvinna. Och det är en stor sorg jag aldrig kommer ifrån.

Jag kan utan tvekan påstå att ni som föddes i rätt kropp aldrig kan förstå mig fullt ut. Så varför är så många människor så bestämda och fördömande gentemot mäniskor som mig. Igår i ett tvprogram framfördes återigen en anspelning på den löjliga, äckliga transan i en sk rolig kommentar. Det förekommer så ofta och det gör inte mitt liv enklare. En liknande kommentar om typ invandrare eller funktionshindrade hade aldrig ens kommit med i ett manus. Men vi är ju bara transor…………..