Det känns som att alla inlägg jag gör, facebook och här, blir färre och med allt längre mellanrum. Och det har ingeting med ointresse att göra, tvärtom. Jag vill så mycket mer än vad jag hinner numera. Våren och sommaren har innehållit så mycket som påverkat mitt liv.

Påverkat är egentligen fel ord. Uppmuntrats att sluta vänta, tro att allt löser sig efter min korrigering. Men så är det ju inte. Jag har mitt liv här och nu, min korrigering kommer bara ge mig en kropp som motsvarar min personlighet, min identitet. Vissa praktiska delar i livet, är naturligtvis direkt knutna till den, som vilket omklädningsrum ska jag använda. En hopplöst omöjlig fråga som håller mig borta från den så nödvändiga träningen. Min gynekolog vill att jag ska styrketräna för att motverka problem med benskörhet. Något som kommer med hormonbehandlingen. Jag har fortfarande inte orkat ta det problemet.

Jag förändras fortfarande dessutom har jag erfarit. Sömnbehovet har ökat dramatiskt, och en vimsighet har tillkommit också. Tidigare har jag alltid haft en total kontroll på dagar och tider som skall passas. Inte haft några som helst problem med det. Så är det inte nu. En gammaldags liten rosa almanacka har därför införskaffats. Där viktiga händelser antecknas, och som används dagligen.

Nu visste jag ju redan innan jag påbörjade hormonbehandlingen, att hela min kropp skulle påverkas och förändras, inklusive hjärnan, så det är ändå välkommet men något tillkrånglande i livet.

Dessutom påverkar det här naturligtvis allting omkring mig. Familj, vänner och bekanta. Den Erika de vant sig att möta finns ju inte längre, hon förändras hela tiden, kroppsligt och mentalt. Och det sista är den enskilt största förändringen. Den kan nog liknas vid en dammöppning. Så mycket som hållits tillbaka av olika skäl väller fram, och jag tar för mig av livet.

Som i allting annat, så behövs det en katalysator för att starta en process. Min heter Anna Mård, och har blivit min absolut bästa vän. Och jag använder ordet vän, då väninna enbart inbegriper kvinnliga vänner. En väsentlig skillnad. Hon ifrågasätter, pushar och uppmuntrar. Och finns där när jag ramlar i en för mig ny värld.

Att leva så länge som man, och sen möta världen som den kvinna jag är, chockerar ibland. Jämnställdheten och kvinnosynen har en lång väg att gå fortfarande. Jag är oerhört tacksam över att det finns starka kvinnor runt omkring mig. Tessan, som hjälpte mig med den här bloggen är definitivt en av dem. Att aldrig acceptera nonsens. Hon sa en gång till mig att det finns flera sätt att vara kvinna på. Något jag bär med mig. Det är upp till mig om jag accepterar att bli nedvärderad och åsidosatt bara för att jag är kvinnlig, vimsig, fåfäng och värdesätter annat än flashiga fälgar på bilen för tjugo tusen kronor. Och det gör jag inte. Jag är bevisligen långt mer intelligentare än de flesta omkring mig.

Att jag älskar kläder, smink , smycken, fina saker och färger, förändrar inte det. Jag värdesätter och prioriterar annat helt enkelt.

Så skälet till att bloggarna blir färre och glesare är helt enkelt att jag lever och mår så bra det går innan korrigeringen är genomförd. Livet är till för att levas, njuta av.