Vilken känsla att ta tåget till Uppsala för första gången sedan operationen i november. Och inte för diatermi. Ett besök på Akademiska Ögonavdelningen stod på agendan. Så med en kropp jag älskar och ingen skäggstubb äntrades tåget. Lycka och harmoni. Äntligen kunde jag bara vara när jag åkte tåg till Uppsala. Åkte en halvtimme tidigare enbart för att hinna njuta av en frukost på Coffeehouse by George på stationshuset innan det var dags för Akkis.

Jag behövde ett recept för mina glasögon. Har haft det bökigt med ett öga sedan i höstas. Ett besök hos en ortopist var planerat. Men här visade sjukvården varför vi ska vara tacksamma för att vara födda i vårt land. Hon lät två läkare titta på mig och dessutom fotograferades ögonen för fortsatt konsultation av fler läkare. Något är inte som det ska och de kan inte riktigt förstå vad. Mystisk som jag är… 😀 Fortsättning följer med rondgenomgång på fredag. Sen hör de av sig igen. Nästan tre timmar ägnade de åt mig. En ortoptist, en sjuksköterska och två läkare. Kostnad för mig…. 110 kr…. vilket är typ ingenting i samma hanget.

Nu njuter jag av ett glas vin efter maten på en mysig lokal nedanför domkyrkan här i Uppsala. För i vårt land får jag inte bara hjälp att vara. Jag har rätten och får vara jag. Och jag har blivit väl omhändertagen även här. Filosoferar över vår svenska välfärd och blir varm inombords. Jag hade aldrig haft ekonomin för att kunna må så här fantastiskt bra i ett annat land. Och om fyra veckor väntar den kompletterande operationen på KS. Jag kanske passerar 1000 kr i patientavgift för båda operationerna. Eller strax under. Hade jag varit född i USA så hade vi pratat om närmare en halv miljon. Och då ingår även bröstimplantat i min kostnad.

Snart ska jag ut på stan och shoppa lite tänkte jag. Tacksam och glad för livet. 

Så var det bara att börja om igen då. Hoppas det går fortare den här gången. Ända sedan den där kvällen då jag blev överfallen så har jag jobbat med min rädsla. Att inte ge efter för den. Att fortsätta leva. Och jag hade kommit långt, omarbetat den till en medvetenhet, en försiktighet, ett undvikande av onödiga risker. Något jag oftast lyckades med. Och njutit av utekvällar, danshak och krogar. Med lagomt lugn men uppmärksam tagit cykeln på kvällen. Fram tills nu då.

Tidigare i veckan fick jag höra om liknande händelser i min närhet. Och nu det som rev upp alla sår igen. Inslaget om Mikael i Brottsplats Sverige igår kväll. Ett avbrutet våldtäktsförsök på en transperson i Gävle. Där beskrivningen av våldtäktsmannens aggressivitet och ordval var skrämmande bekant för mig. Som rev upp alla sår och minnen. Hur ett rejält knull skulle bota typ.

Så nu är jag där igen. Rädslan, den isande krampaktiga känslan vid bara tanken på att gå ut ensam annat än under dagtid och till platser med mycket folk i rörelse. Jag är sååå glad att jag inte hade något på gång den här helgen. Tanken som fanns att åka in till stan en stund för en öl försvann djupt in i ett svart hål-

Jag vet att det här kommer gå runt, runt i mitt liv som ett ekorrhjul. Så länge transfobin/hatet finns så kommer det vara så. Och jag har valt offentligheten på gott och ont. Och jag vet att jag inte får låta rädslan och idioterna ta över mitt sinne. Att jag måste våga, kräva min rätt att bara få leva.

Men nu de närmaste dagarna vare sig fixar eller orkar jag det. Återigen behöver jag ta djupa andetag och landa. Hitta vägen igen, den med modet, tron och glädjen.

Det känns i hela kroppen. Solen! Värmen som smyger sig på. Den här vintern har varit den bästa av alla, och ändå som en dvala inför våren som kommer. På något sätt så är känslan att äntligen börjar livet nu. Det bästa livet, jag har ju ett långt liv bakom mig ändå. Det finns där men ändå inte. Skruvat tycker ni? Ja kanske, men det är inte så lätt att förklara. Jag säger ofta att jag föddes 23 november 2015, och det är både på skämt och på allvar.

Det finns delar av mitt tidigare liv jag inte vill vara utan. Som jag älskar, som ger mitt gamla liv värde. Som förenar det nya och det gamla. 

Fortfarande så upptäcker jag förändringar hos mig själv. Nu senast hur jag tänker i vissa situationer. Och det är bara åt det positiva hållet. Antagligen har det ingenting med hormoner eller så, utan mer en konsekvens av att äntligen vara jag.

Känslan som fanns när jag för någon vecka sedan gjorde mitt första besök hos gynekologen efter operationen. Underbart och nervöst. För första gången stämde det även kroppsligt. Jag var fysiskt och mentalt på rätt ställe. Klarade mig dock från stolen den här gången. Och ett testset för HPV dök upp idag också. Blir lite galet men samtidigt så underbart. 

Och idag kom det en enkät från Karolinska för utvärdering av hur operationen påverkat mig. Log glatt när jag snabbt läste igenom frågorna. Snacka om att jag kommer höja dem till skyarna. Så nöjd och glad som jag är med allt. Passade på att ringa Caroline, min kontaktsköterska och fråga om fortsättningen. Och jodå, hon var på gång med planeringen och kallelse till operation borde komma nästa vecka. Så nu vill jag bara att det ska bli nästa vecka NU typ.