Nu är det en massa väntande som ligger framför mig i livet. 21 maj var det exakt två år sedan min utredning påbörjades. Vilket är minimi tiden som krävs för att kunna ansöka om en könskorrigering. Meningen var att jag skulle träffa min läkare nu i maj och skriva under ansökan, men det gjorde vi redan i mars. Nu tillkom ett besök som är ett nytt inslag i utredningen. Ett återbesök för att träffa psykologen och kuratorn, som gör en bedömning av mitt liv idag. Det besöket gjordes i april.

Min ansökan och läkarutlåtandet färdigställs nu och skickas till socialstyrelsen innan semestertiderna börjar. Självklart önskar jag som alla andra i min situation, att ansökan kunde skickas in samma dag. Men det är viktigt att ansökan blir så bra skriven som möjligt. Den är ju det underlag som socialstyrelsen beslutar utifrån. Minsta fel eller bortglömd detalj kan innebära ytterligare fördröjning, kanske till och med ett nej. Något jag inte vill ska hända. Så det får ta några veckor extra här.

Jag har nog ofta varit inne på att det är så mycket som händer i mitt liv nu. Att det senaste halvåret har inneburit stora och små förändringar i mitt liv. Betydelsefulla och välkomna. Och det bara fortsätter, jag verkar ta nya steg var och varannan vecka. Och det handlar inte bara om min identitet, mitt kvinnliga jag. Jag har börjat leva på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Jag lever ut, njuter och tar för mig av livet. Vet exakt vad, vem och hur jag är idag. Vet vad jag vill göra med mitt liv. Och är ännu mer klar över hur nödvändigt det är med en könskorrigering. Mitt liv kan aldrig bli komplett utan den. Och det känns så otroligt skönt att ha den klara insikten. För det är inte bara en operation som väntar och sen så är allt klart.

En könskorrigering innebär operationer och väldigt mycket efterarbete. Smärta, omställning och antagligen en massa andra saker jag inte ens känner till. Och självklart finns det risker också. Det är ingen liten operation. Men jag vet om det här, vet vad som väntar, att det inte blir en lätt och snabbt avklarad korrigering. Men jag vet också att alternativet, att fortsätta leva så här, inte ens är en tänkbar möjlighet. Det är helt otänkbart och omöjligt.

Helgen som var deltog jag i en kryssning till Åland med mitt jobb. Konferens och umgänge stod på schemat. Jag var inte riktigt upplagd för det här innan resan. Visste inte om jag ville helt enkelt. Men jag åkte med, något jag är glad för. Jag hade väldigt roligt med mina arbetskamrater, bara män då, och det gav mycket rent yrkesmässigt.

Men framförallt hände det andra personliga saker på resan också. Ytterligare några steg framåt i livet. Och jag fick känslor och tankar bekräftade. Ytterligare vetskap om vem jag är, vad jag vill i livet. Jag fick även en känsla, en tanke som jag var helt övertygad stämde på mig helt ställd på ända. Vilket bara är positivt. Självkännedom och livslust är en bra kombination.

Idag mår jag väldigt bra, så bra som det går pre op. Jag lever och njuter efter bästa förmåga. Ni, mina vänner omkring mig, har på olika sätt hjälpt mig fram till mitt liv som jag har idag. Ni har gett mig insikter och ni har peppat och stöttat mig. Fått mig att göra saker jag aldrig tidigare ens skulle ha övervägt. Blogga och föreläsa till exempel. Men nu har jag även tagit steg som för egen del ansetts vara helt omöjliga. Som förvånar mig, men gett mig en livsglädje av stora mått. Som gav ännu mer klarhet, och det är något jag har en enda person att tacka för. Puss, kram och tack Anna Mård.

Återigen blev det en längre period utan en blogg. Det verkar som om jag behöver längre dagar, eller mer ledigheter. Trots en intention att ta det lugnt, varva ner, så verkar det ändå bli det motsatta. Mycket av tiden fram till sista april ägnades åt eftertanke. Allt som hänt i mitt liv, minnen, händelser och känslor. Skälet till det var att jag lovade att göra en föreläsning om mig och mitt liv uppe i Östersund. RFSU Jämtland som haft en stor betydelse för mig tidigare frågade om jag kunde tänka mig det. Nu har jag sedan en tid tillbaka tankar om att göra just det efter operationerna.

Efter så många år med en fasad, ett dolt liv, så vill jag aldrig mer låtsas vara någon annan än den jag är. En kvinna född i en mans kropp. Den känsla av befrielse jag har över att äntligen i livet bara kunna vara, är så stor ock stark. Det medför också att jag aldrig kommer förneka att jag är transsexuell, född i fel kropp. Jag är inte en biologiskt född kvinna. Och det liv jag levt har format mig till den kvinna jag är idag. Och jag skäms inte, jag är stolt över att vara jag. Det innebär dock inte att jag är glad och lycklig över att det blev så här. Jag är arg, besviken, ledsen och frustrerad över hur grymt livet kan vara. Att just jag föddes i en kropp som inte är min. Men jag kan inte förändra det. Mer än att korrigera min kropp så gott det går. 

Jag är aktiv i RFSU, vi sysslar med bland annat information om allas rätt att vara, och jag vet att många i min situation inte vill prata om det här, bara vill vara den kvinna eller man de är i själ och hjärta. Och jag förstår och respekterar dem för det. Men det innebär också att jag känner ett ansvar att träda fram, visa upp hur ett liv som transsexuell kan vara. Berätta om mina känslor, mitt liv. Syns vi inte finns vi inte. Så därför vill jag föreläsa. Omedvetet har jag ofta pratat öppet om mig själv, vilket speciellt en vän uppmärksammat. Att jag gärna står där i centrum och pratar. Inte bara om mig, utan även om andra frågor som jag tycker är viktiga. Något jag äntligen kunnat ta till mig, och använda mig av.

Men sista april ville jag göra ett undantag från det här med att vänta till efter operationerna. För min egen skull, för att jag så starkt kände att jag ville det. Och jag är så otroligt glad att jag gjorde det just nu och där. Jag var otroligt nervös dagarna innan, hade nästan panik ett tag. Och jag reste dessutom ensam vilket definitivt inte underlättade, tvärtom.  Ensamheten skrämde mig den här gången. Men väl framme i Östersund, blev jag varmt välkomnad, och aldrig lämnad ensam. De fick mig att känna mig trygg, och bland vänner. Precis som de gjort alla gånger vi träffats sedan jag lärde känna dem i Söråker i höstas.

När jag uttalade första meningarna så undrade jag hur i all världen jag skulle klara av det här. Hur ska jag kunna prata i en timme om mig själv. Jag har läst om hur artister och skådespelare är nervösa och uppskruvade innan en föreställning, och att de ser det som något bra. Något som gör att de är tända och laddade. Jag förstår nu lite av det resonemanget, för väldigt snabbt kände jag lugnet, utan att förlora skärpan. Och känslan av att jag tyckte om att stå där. Trots att jag hoppade över en hel del, stressade på lite, så drog jag ändå över tiden. En timme och en kvart blev det. Så nu vet jag. Jag kan, vill och tycker om det.

Det här var första gången jag gick ut offentligt som transsexuell, så det var en högst ovanlig situation för mig. Affischer med foto och namn på mig gick ut. Något jag hade förstått och räknat med. Även att media eventuellt skulle visa intresse. Vilket också hände. P4 Jämtland gjorde en intervju med mig innan föreläsningen. Inte någon snabb direktsändning, utan ett inspelat reportage. P4 format kallade han det, och det sa inte mig någonting. Nu i efterhand förstår jag vad han menade.

I tisdags sände de intervjun. I två delar, blandad med musik. De använde drygt en halvtimme av sin sändning till mitt reportage. Jag kunde knappt tro att det var sant. Undrade om jag drömde. Jag hade förväntat mig ett nedklippt kort inslag, inte en halvtimme. Dessutom lade de ut mitt inslag med bild och text på deras webb sida. Jag har fortfarande inte tagit in det som hände. Att jag kunde vara av sånt intresse. Det stärker mig inför framtiden naturligtvis, men efter att ha levt ett liv i skymundan är det en omruskande upplevelse.

I torsdags sände P4 Gävleborg samma inslag, en halvtimme drygt. Och med upplägg på hemsidan. Nu med namn och bostadsort i stora bokstäver. Jag är med andra ord definitivt offentlig nu. Inte anonym, och det känns bättre än väntat. Jag vet att det kommer innebära att vissa människor jag inte vill ha med att göra, nu vet vem och vad jag är. Att jag måste tänka mig för ännu mer framöver. Att riskfaktorn höjts. En av baksidorna i en värld som säger sig vara öppen, men inte lever efter det. Men det är ju också ett av skälen som gör att jag känner ett ansvar att gå där framme i täten, för en mindre transfobisk värld. Nu har jag så många vänner omkring mig, som stöttar och älskar mig för den jag är, så jag känner mig stark och vet att jag alltid har någon att vända mig till dagarna som är jobbiga.