En lång och ibland otroligt jobbig tid har gått sedan min läkare skickade remissen mars 2011. Utredningen påbörjades 21 maj samma år. Hur mycket som helst har hänt under de två år den pågick. Förändringar kroppsligt och mentalt. När den äntligen nådde sitt slut och ansökan skickades in till socialstyrelsen, trodde jag att äntligen, nu kan jag slappna av. Men herreguuud så fel jag hade.

30 juli registrerades min ansökan. Och nu började nästa väntan. Att alla sagt att det bara är en formalitet i mitt fall hjälpte i två månader. Sen kom ångesten och oron. Innan beslutet kommer finns risken för ett nej. Något som växte och fick enorma proportioner i mitt huvud. Utan min Anna vet jag inte om jag klarat det. Det fanns stunder när orken var helt slut, borta och tankarna vandrade helt galna vägar. Stunder jag bara ville ge upp.

Torsdag 13 november kom äntligen brevet som avgjorde mitt liv. Lyckan var total! Jag är sedan den dagen juridiskt kvinna, och har beviljats könskorrigerande operation. ÄNTLIGEN!!!! Jag får äntligen vara jag. Papper på att jag föddes i fel kropp. Nu kan jag verkligen tänka framtid, utan oroande skuggor. Torsdagen firades, och på fredagen skålade vi, Anna och jag med bubbel.

Naturligtvis fick allt annat andra större proportioner efter detta, och den här helgen har jag låtit frustration, sorg och ilska få fritt spelrum. Måste rensa allt uppdämt inom mig, göra en omstart, få energi. Nu är det en helt vanlig operationskö mellan mig och mitt kompletta liv. Kirurgerna ger mig förutsättningarna, men resten är helt upp till mig.

Det krävdes att någon som står mig så nära som det går, som upprepade det psykologen redan sagt, vilket hon inte hade en aning om, för att jag skulle lyssna och förstå. Lördag 6 december ska vi ha en föreläsning tillsammans, och då ska vi fira ordentligt. Något jag jobbar på att det ska bli vår framtid. amewofc kallar vi oss Anna och jag. En hemsida är påbörjad t o m.

Nu är jag laddad, boostat energi och har ganska klart för mig hur och vad jag måste göra framöver.