Igår var jag ute på festkväll. Tillsammans med vänner. Firade ett pars tioåriga bröllopsdag. Började med middag som ramades in med massor av skratt, galna upptåg, några korta tal och väldigt frispråkiga kommentarer. En miljö jag trivs i, tycker om. Att umgås med människor som bara är, och inte bryr sig så mycket, och som bjuder på sig själv och ger och tar med samma glada självklarhet.

Det var fem par och lilla jag. Något som i sig skulle kunna få mig att bli lite utanför. Men inte med de här människorna. Och numer kan jag säga det själv också. Jag tar omedvetet plats, och jag tycker om att synas. Med den kombinationen kan det bara bli bra och fantastiskt roligt.

Några av dem är också de som varit i min närhet från början, när Erika tog sina första steg i livet, och som gett mig så mycket, och omedvetet gett mig den styrka jag behövde för att bli den jag idag är.

Och idag kan jag verkligen säga utan att det finns någon liten känsla av obehag eller skamlighet. Inte någon rädsla för hur människor ska ta det.

Jag är stark, trygg och stolt över mig själv. Något som varit en lång process. Men jag vet vad jag kan, vilka kunskaper och färdigheter jag besitter, och hur korkat det är att skämmas för dem. De är ju jag. De utgör ju grunden för vem jag är.

Men jag förstår nu med perspektiv på allt som hänt hur små ord, handlingar och saker kan få så stor betydelse. Kvällen igår påminner mig om en sådan detalj.

Jag har aldrig varit speciellt bra på att dansa. Och att leva som jag gjorde, en spelad roll, försöka vara manlig, ledde till att jag inte tyckte det var roligt helt enkelt. Det var helt enkelt inte jag och valde omedvetet bort det.

Men det kommer så otroligt mycket med på köpet när jag eller du, ja vem som helst, släpper på hämningar och egenpåtagna föreställningar om oss själva och tillåter oss själva att bara vara och följer vårt hjärta. Samtidigt är vi inte mer än människor. Känsliga och otroligt sårbara när vi sänker garden och blottar oss.

Dansa är ett typiskt exempel på det i mitt liv. Jag ville dansa på min första tjejfest, jag tyckte det var så otroligt roligt. Jag var definitivt inte bra på det. Men jag struntade i det. Och med dansglada tjejer omkring mig var det bar att köra på.

Men jag drar uppmärksamheten till mig, det är sådan jag är, och folk tittar naturligtvis. Jag kan inte säga när, det enda som jag är säker på är att det inte var på den där första festen, utan någon av de efterföljande. Medveten om mig själv och min dans, sa jag något till Tess på dansgolvet.

Och då sa hon orden som sitter som gjutna i mitt huvud, och som lyft mig så mycket, och som ligger som en bergfast grund när jag går ut på dansgolvet.

Jag dansar som jag vill, och skiter i vad folk tycker.

Enkelt och till och med banalt, men orden i kombination med hennes framfart på dansgolvet, har fått mig att göra just så. Jag skiter i vad folk tycker. Jag älskar att dansa till vår “stampa” musik. Tycker det är hur kul som helst, och tänker inte låta andra människors bedömning av min stil och taktkänsla ta ifrån mig den glädjen.

Så den enkla lilla meningen, så naturligt självklar för henne, spontant uttalad direkt från hjärtat, fick en väldigt stor betydelse för mig. Något att fundera på för oss alla. Det vi säger och inte säger påverkar oss alla på något vis.

Och de flesta av oss, jag inräknad, är så dåliga på att tala om för andra hur de påverkat oss. Jag jobbar på det, försöker bli bättre, och tog med det i en status uppdatering på facebook idag. Hon gjorde något stort för mig med en liten enkel mening och jag tycker hon är värd att få veta det.