30 juli registrerades min ansökan om könskorrigering hos socialstyrelsens rättsliga råd. Ännu inget svar. I drygt två månader klarade jag den här påfrestande väntan väldigt bra. Men till slut brast det, och Anna Mård fick stötta mig och få mig på fötter igen. Att vänta på ett brev som innehåller beskedet om det finns en framtid, tär kraftigt mentalt. Jag har nyligen insett att varje dag när jag kommer hem från jobbet och ska låsa upp dörren, så andas jag inte innan jag har sett posten som ligger innanför dörren. Tidigare har jag blivit frustrerad när jag ser att inget brev finns idag heller. Nu har den ersatts av en stor tomhet, luften går ur mig helt. Tar en stund att komma igång igen.

Varje dag sätter jag mig i köket med ytterkläderna på, och skriver något till Anna. Ett sätt att starta om igen, tänka på annat, och börja fungera igen. För det är ju så, jag måste få min dag, mitt liv att fungera. Det måste bara gå helt enkelt. Så lätt att säga, men så svårt att göra.

Och inte blir det lättare då jag har en tillfälligt intensiv period med diatermi just nu. Att inte kunna raka sig, vara skäggig på jobbet på måndagen, och efter behandlingen ha fullt med små sår och blåmärken är inget som stärker en, tvärtom. Att det blir sådana effekter nu, beror på att hon använder grövsta nålen och tar så många strån som möjligt. Något jag uppskattar, ta död på rötterna är vad jag vill så. Att sitta på tåget skäggig dessutom på morgonen, när det är rusning kräver sin peppning på morgonen.

Nu är ju det här något alla blonda transsexuella MTF har att gå igenom, så det var ändå väntat. Men jag trodde inte att det skulle vara så påfrestande mentalt.

Nu har jag min mentor som ser till att jag tar tillvara på mina ljuspunkter i livet. Innan jag däckade fick jag en inbjudan till en fest jag absolut inte ville missa, vilket hon och jag pratade mycket om. Hon var så klok så hon peppade mig med jämna mellanrum angående festen. Att gräva ner sig i det här läget är så ofantligt lätt gjort.

Jag ville, längtade och deltog på den här festen i Storvik, jag nämner inte deras namn då jag inte har pratat med dem om att det här finns med i bloggen. Men herregud vilka människor! Att först bli kontaktad på vägen dit, med frågan, du kommer väl, sånt värmer.

När man dessutom möts upp på vägen dit med en varm kram, och bara känner värme och välkomnande redan i hallen, då mår man otroligt bra. Och att känna sig helt bekväm på en fest med helt nya bekantskaper kan ta sin tid. Men inte här. Jag är ju annorlunda, transsexuell, och försöker alltid läsa av min omgivning först. Hålla igen på mig själv, vilket kanske överraskar de som känner mig, men jag visar det inte. Ett slags skydd kan man säga.

Något jag struntade helt i den här gången. Jag slog mig ner i en fåtölj, kände mig lugn, trygg, bekväm och festsugen. En helt underbar helg blev det, med människor som har en syn på livet som stämmer väldigt bra med min egen. Och ännu en tjej jag vill behålla en kontakt med, karln hennes träffar jag varje dag på jobbet, en av dem som gör det roligt att jobba. Fast ibland är det synd om honom, jag är ju definitivt inte någon pryd tjej….

Det är just sånt här, och mina vänner som gör att det ändå finns så mycket kraft och styrka kvar att ta utav. Att livet känns underbart.

Idag har det varit en annorlunda dag. Tårar av ledsamhet och frustration på förmiddagen. Naturligtvis fanns Anna tillhands. Och nya tårar av glädje nu på eftermiddagen, då vi pratat en hel del om vänner och vänskap. Jag har det otroligt bra mitt i allt som händer, och väntar.