I slutet av 80-talet träffade jag min blivande fru. En hästtjej som jag verkligen älskade och fortfarande tycker väldigt mycket om. Den första människan jag lät komma mig nära. Så nära jag kunde förutom det väl fördolda. Vi blev ett par, förlovade och gifte oss. Köpte hus och levde ett liv med hästar, hundar och katter och lite till.

Den här tiden tillsammans med henne, är utan tvekan den bästa perioden i mitt liv före resans början. Undrar ibland om hon hade en aning om min hemlighet. Vid några få tillfällen var det otroligt nära att jag tänkte säga som det var. Nu gjorde jag inte det, något höll mig tillbaka.

Den 8 juli 1995, är inte vilken dag som helst för mig. Den mest omtumlande dagen i mitt liv. Så mycket hände, insikter, stora beslut och stora känslor. Som styrt och format mitt liv. Det var då min son föddes.

Det var där, vid förlossningen, som något brast inom mig, öppnade sig på vid gavel. Alla mina inre skyddsbarriärer föll.  Jag såg för första gången helt klart, förstod alla mina känslor. Känslorna var överväldigande. Att stå bredvid och se förlossningen, det exklusivt kvinnliga, fick mig att förstå. Jag är kvinna, inte man, fast i en kropp som aldrig kan bära ett barn.

Nu gick allt väldigt snabbt. Jag och mitt barn togs till ett angränsande rum, där de skulle suga bort slem från luftvägarna. Hur allvarligt det var har jag ingen aning om. Men att totalt skräckslagen, stå där och se mitt barn och inte förstå situationen var hemsk. Och alla känslorna, den så djupa kärleken till detta barn, mitt barn, fyllde hela mitt väsen.

Så där stod jag nu. Med full insikt om mig själv, och ett barn, en familj jag älskade. Så stora känslor, så mycket som blev förklarat.

Numera vet jag hur jag fungerar, hur min hjärna arbetar, när jag ska ta ställning till något. Omedvetet analyserar jag det hela, vilka senarior som kan tänkas ske, och vad utfallet blir. Och det var vad jag förstår, det som skedde där och då. Vilket jag är så tacksam för.

Det viktigaste för mig var mitt barn. Jag ville absolut inte på något vis riskera att inte vara en del av mitt barns uppväxt. Och det självklaraste valet med den utgångspunkten, var att fortsätta leva som man, pappa, under hans uppväxt. Mitt självförverkligande fick vänta. Men att jag var transsexuell, och så småningom, när tiden är rätt, måste få leva som mig, den insikten var glasklar.

Där och då, accepterade, förstod jag och såg Erika. Allt var så självklart. Befriande, trots mitt beslut att inte visa henne. Men nu förstod jag ju äntligen. Visste vad jag måste göra och när. Så egentligen börjar min resa där. Något jag förstår nu, när jag skriver dessa rader. Här togs beslutet. Här börjar det.

Efter gymnasiet följde den då obligatoriska militärutbildningen. Jag hade vid det laget full kontroll på mitt liv och mina känslor. Levde som man, förträngde det jobbiga och gjorde det bästa av allt. Så det funkade det med.

När jag var barn, var det enklare att få utlopp för mitt innersta. Tog varje chans jag hade till att leka med tjejer. De var inte så ofta förekommande, men de hjälpte. nu var det mer komplicerat. Där blev ridsporten mitt andningshål. Där kunde jag få utlopp för en del av mina känslor. Och den följde mig väldigt länge.

Åren gick och i just den här frågan förändrades ingenting. Jag hade i många stycken ett skitroligt liv. Men riktigt nära släppte jag aldrig någon. Var förlovad med en tjej från Stockholm i drygt ett år i början på 80-talet. Hästtjej naturligtvis.

Just det här med att alla mina förhållanden har varit med tjejer är något jag inte riktigt förstår själv. Och känslorna fanns där, jag tyckte verkligen om dem. Men det handlade alltid om en lång process och det var inte jag som var drivande. Mycket märkligt känns det, med tanke på att jag idag inte reagerar på tjejer överhuvudtaget, sexuellt och relationsmässigt. Men en manlig tatuerad polis i Furuvik fick Erika att bli knäsvag och drömma blöta drömmar ett bra tag efteråt. Och då snackar vi om de korta ögonblick det tar att gå in resp ut från en restaurang. Något som kommit under resans gång, nu när jag inte håller tillbaka, utan bara är.

I slutet av 80-talet händer det som skulle komma att ge hela mitt tidigare liv en mening. Men det är en så stor del av min resa och vem jag är, så det får bli i nästa bakgrundshistoria.

Då var jag här igen då. Uppsala för andra gången den här veckan. Sitter i  väntrummet och laddar inför ännu ett besök hos min logoped. Hann inte med nån latte innan, får bli en efteråt.

Tanken är att jag ska lära mig prata. Kvinnligt alltså. Ja, ni förstår vad jag menar. Än så länge skall jag bara träna på korta fraser och inte anstränga rösten för mycket. Funkade ju inte alls. Senaste veckan använder jag automatiskt ett ljusare röstläge. Ryser när tonen sänks i vissa lägen. Undrar om jag får skäll. Näe. Inte det va?

Time! Slutbloggat för stunden. Talträning!

Telefonen låter fruktansvärt illa. Måste byta signal på det där väckningsalarmet. Och klockan är bara 4.00. Någon inom mig skriker, vrålar: DET ÄR NATT!!!! Stäng av! Vid den här tiden ska du SOVA!!

Ja, ja. Bara att kliva upp. Bara att börja med det som jag hatar, avskyr och skäms för. Rakningen! Bara den är avklarad, så flyter det mesta på. Duscha, torka och fixa håret mm. Frukost får bli samtidigt som allt annat. Kläder, vill inte ha de jag la fram igår, byta, tiden går. Skit oxå. Håret gör inte som jag vill. Nya kläder. Fnys, fram med plattången. Näe, de kläderna var inte heller bra. Svart? Nej! Jeans och grått? Mmm, duger idag, typ. Fast kjol…, nej, hinner inte. Åååhhh!

Ser att tiden gått, halvsex, på med jackan och halsduken. Just ja, väskan, maten mm är inte packad. Minuterna går. Skor, högklackat eller??? Ähh, gympadojor blir bra. Fast kjol och högklackat….. Ååhhhh!

 Skyndar mig till bussen, lugnt, hann ju stå flera minuter och vänta. Kallt, fryser. Funderar över varför hormonerna gör att jag fryser så mycket numer, kommer ihåg nåt om underhudsfett. Fast inte om det blev mer eller mindre av det. FRYSER gör jag i alla fall. Blir det mer vill jag ha det mesta på rumpan.

Bussen kommer. Värme! Möts av en leende chaufför, som ger mig en reflex. Syns tydligen inte så bra i mörkret. Nåja, nu blir det sova, typ, en stund. Den där rösten skriker fortfarande förtvivlat. NATT! SOVA!

Framme i Gävle, byta buss. Blir till att vänta en stund. Fryser! Trött! Möts av en karl vid hållplatsen som hejar och ler. Tycker att det bara var läskigt jag. En karl går över gatan med en kaffemugg i näven, plötsigt fräser han snoret rakt ut, fy vad äckligt, undrar om det kom på muggen med. Nu torkar han av sig med andra handen. Såå äckligt. Och stadens samtliga fåglar som enbart låter illa gör inte situationen bättre. Var är dem gulliga fåglarna, som låter så fint?

Nu kommer bussen. Nej, inte då, ej i tjänst står det på den. Undrar vad den där rasta snubben gör, han pratar med chauffören verkar det som. Min buss då? En kvinna i slöja går förbi, och jag tänker på alla dessa religioner med sitt kvinnoförtryck, inser att det gäller ju för svenska samhället med. Skit oxå!! Tänker nog bli radikal feminist tror jag. Eller nåt….. typ….

Äntligen kommer bussen. Tack för det. Ännu en leende chaufför. Det gör skillnad. Fryser fortfarande. Sova, jag vill sova! Men nu är jag framme. Bara att arbeta då. Ja, halva dagen åtminstone. Uppsala på eftermiddagen.

När tonårstiden och puberteten började, blev allting väldigt konstigt och komplicerat. Jag kunde inte acceptera mina känslor, ville inte. Så starkt påverkad av min omgivning och den tidens samhälle. Jag anpassade mig och försökte leva så bra jag kunde. Det var under den här tiden som den första könskorrigeringen gjordes i Sverige, så alternativen var ju inte så många heller. Och jag förstod aldrig heller att det var det jag var, Transsexuell. Född i fel kropp. Accepterandet och insikten av det kom många år senare.

Alla funderingar, känslor av fel, stannade djupt inom mig. Jag lät ingen få veta hur kluven jag var. Och naturligtvis ledde det till att jag nästan aldrig lät någon komma mig riktigt, riktigt nära. Ville inte visa. Skämdes för tankarna och känslorna.

Det märkliga är att jag ändå levde ett bra liv, roligt liv. Med allt detta inom mig, som ingen ens anade. Inte ens när jag nobbade tjejers inviter till både sex och förhållande var det någon som ifrågasatte mig. Antagligen var jag redan då stark som människa. Först i gymnasiet lät jag för första gången någon komma mig nära.

Mitt första riktiga förhållande som egentligen aldrig hade en framtid. Jag blev bara ännu mer frågande inför mig själv. Vem var jag? Vad var jag?

Under gymnasietiden provade jag på att rida. Fanns som alternativ på en friluftsdag. Känslan som direkt fanns där glömmer jag aldrig. Här kunde en undanträngd del av mig få leva. Jag älskade det. För första gången i mitt liv klev Erika ett steg framåt. Inget jag förstod då. Det är nu när jag ser tillbaka, som jag förstår det.

Var tredje vecka går jag till Lady Lash i Gävle och låter Pernilla fylla på med nya ögonfransar. Jag har gjort så i över ett år.
Bestämde mig i samband med min första riktiga tjejfest. Något jag återkommer till senare.
Lyx, fejk och fåfängt. Självklart!!! Och jag älskar det. Att skämma bort sig själv, få långa snygga fransar och dessutom kunna se sig själv i spegeln på morgonen och åtminstone mötas av snygga ögon.
Jag kan verkligen rekommendera er att prova. Men bara så ni vet. Det är otroligt beroendeframkallande.
Så här ser jag alltså ut i närmare en timmes tid. Och ni som följt min blogg vet ju redan. Jag älskar att bli ompysslad. En avkopplande timme som tillfredsställer min fåfänga.
Och det har jag gjort nu idag. Började i Uppsala, slutade hos Pernilla. Bra start på veckan.

Aaaajjj!
Idag gjorde det riktigt ont. Tidigare har det inte varit speciellt smärtsamt med laserbehandling. Men tydligen hade ett ganska stort antal riktigt fula, mörka och grova strån vuxit fram.
Märklig livscykel på de där stråna. De finns där fast ändå inte?!??
Så nu är min överläpp öm, röd och kladdig av bedövningssalva.
Pussas känns inte som ett alternativ.
Undrar hur jag kommer se ut, när diatermin börjar? Det här ska ju vara en baggis i jämförelse.
Såå glad att jag är fåfäng. Blir så motiverad. Just bring it on. Märklig känsla. Glad och tacksam för smärtan. Viljan kan verkligen ge en oanade krafter.

Borde inte vara svårt att gissa var jag är någonstans. Det första som händer den här veckan. Uppsala igen. CHbG igen. En bra start, klockan är bara åtta på morgonen, så frukost hemma är inte kul. Ganska trött dessutom.

Blev en konstig natt. Vaknade ett antal gånger, av mina drömmar. Inga mardrömmar, bara trevliga drömmar. Tänker inte berätta om dem. En del av det jag minns, skulle antagligen bli censurerat i alla fall.

Första besöket i Uppsala den här veckan, blir ett till på onsdag. Så ser mitt liv ut just nu. Och jag njuter, älskar det. Ett steg till mot mitt självförverkligande.

Idag blir det ett besök på Laserkliniken. Har ett antal mörka skäggstrån på överläppen som skall möta sitt öde. Alla de andra, ljusa kommer nog få så småningom om. Laser fungerar bara på mörka strån tyvärr. Nackdelen är att jag inte får raka mig och inte heller sminka mig. Det är INTE kul. Fruktansvärt naket och skämmigt. Men det måste gå. Blir ju bra sen. Naturligtvis kände jag tågvärden sen tidigare. Idag när jag helst vill gömma mig. Typiskt!

En söndag som jag enbart tänkte göra det som kändes roligt och bra just nu. Ingen planering, inga tankar på vad. Bara gå på infall och improvisation.

Började suveränt. en timme extra idag ju. Hormonbehandlingen ger mig en andra pubertet, och en väldigt tydlig effekt av det, är just sömnbehovet. Att så snabbt växla från att vakna runt sju, kliva upp pigg och njuta av morgonen, till att vakna halvnio och enbart känna, näe, lite till, en stund bara. det är så skönt här under täcket. Så känslan när jag insåg att klockan bara var halvelva när jag masat mig upp, var skön, lite vuxet, typ.

Det är nu något för mig helt oförståeligt inträffar. Smutstvätt, jag vill tvätta!??! Sen kan jag nog städa lite, behövs säkert??!! Vadå infall, roligt mm. Seriöst???!!!

Nu brukar den där tonåringen göra sig synlig på andra sätt med. Tvättmaskiner laddades och det köret kom igång. Visst, men det var nog mest den där första entusiasmen. Sen måste det ju ätas frukost också. Tiden gick, och vid ett tiden kändes det lagom att krypa ur nattlinnet och morgonrocken. Om ni undrar, så tror jag inte att mina grannar ens reagerar längre, när jag springer omkring ute i min rosa morgonrock. Nu äntligen är morgonbestyren avklarade, klockan två. Hmm?? Fast det förstås, blev en del fb också. Just det, hann även med att bli sååå sugen på lasagne, mögelgröna spenatplattor, så middagsvalet klarades av buslätt.

Känner att den här tonåringen kommer styra resten av dagen med. Med andra ord, så blir det nog inte alltför mycket gjort. Så i slutändan blir det nog som jag tänkte. Kan inte undgå att få flashbacks från min första tonårstid. Men den här är mycket roligare. Inte bara för att den gör mig till mitt rätta jag, utan för att den är så mycket lättare att hantera, förstå och ha roligt åt. Men jag är tacksam över att den går i expressfart.

För att få resan komplett känner jag att livet fram till resans början också har sin plats. Kanske kan ge någon ett svar på varför jag inte tog steget mycket tidigare. Själv kan jag inte hitta något entydigt svar, och de möjliga orsakerna reser nya frågor. Något som faktiskt plågar mig. Jag vill så gärna veta, men kan inte se svaren.

Det är två minnen som etsat sig fast i mitt minne, som båda skedde före skolåldern. Det ena är när jag skulle få en ny jacka inför vintern, och absolut inte kunde få den jag ville ha, som jag tyckte var helt underbar. En vit kort jacka typ teddy. Naturligtvis en jacka för tjejerna. Inget som jag förstod.

Den andra episoden skedde på badstranden, när jag för första gången träffade på nakna barn i min ålder, och inte kunde förstå varför jag inte såg ut som tjejerna. Varför jag hade en konstig killkropp. Och ingen förklaring, bara att det är så att jag är pojke och skall se ut så här.

Att de här händelserna präglat min uppväxt förstår jag. Jag var ju tvungen att förlika mig. I den åldern har vi inte egna preferenser att luta oss mot, och accepterar vuxnas förklaringar. Och det i en tid när transsexualism inte var ett existerande begrepp i den värld jag fanns i. Transvestiter och dragqueen/kings var de enda kända begreppen. Och vi får inte glömma att transsexualism ansågs vara en psykisk sjukdom fram till 2009 enligt sjukvårdens diagnoser.

Det jag inte förstår är hur det kom sig att jag kunde leva som kille, spela spelet, tydligen trovärdigt med alla funderingar, olustkänslor som aldrig hade någon förklaring inom mig.

Minnena är jobbiga och jag nöjer mig här och fortsätter senare med återblickarna. Det kommer att bli rörigt som jag sa i mitt första inlägg. Men jag behöver helheten, och förhoppningsvis ger det er som läser min blogg något med.