Måndag och vardagen kräver min närvaro igen. Livet som ska rulla på som vanligt igen. Men det är inte som vanligt. Hela helgen har genomsyrats av det hemska som hände i fredags, i Stockholm. Där liv släcktes, terrorn visade sitt fula tryne. Och det var egentligen meningen att jag skulle befinna mig där, på just den platsen, exakt just då.

Men ett för mig väldigt oväntat och så otroligt ovanligt beslut, så ovanligt att det aldrig förekommit tidigare i mitt liv, ändrade scenariot helt. Jag kom inte längre än till Uppsala den dagen, där jag vände hemåt igen. Något mina vänner började övertala mig att göra redan när tåget mot Stockholm började sin färd söderut kl 15:09.

Jag hade föreläst för VO programmet på Bessemerskolan den förmiddagen. En underbar föreläsning med en härligt frågvis samling elever och lärare. Den slutade 11:30 och från början så var planeringen att ta tåget till Stockholm vid ett tiden samma dag med ankomst Stockholm 14:38.  Konferensen jag skulle deltagit i började kl 17 samma dag. Tid att checka in på hotellet och ta sig till lokalen där konferensen hölls stämde perfekt i det tidsscenariot. Och var egentligen det självklara valet för fredagens upplägg. 

Men av någon anledning som jag inte kan förklara så bestämde jag mig redan veckan innan för att inte göra det självklara, det jag alltid gjort, se till att hålla tiderna när det är möjligt. Istället så bestämde jag mig för att utan någon som helst anledning komma försent till konferensen. Avsiktligt och planerat försent trots att det inte behövdes. Så olikt mig som det kan bli. Visst jag är ofta en tidsoptimist som inte kommer i tid, men aldrig planerat försent.

Jag tog dessutom ombokningsbara biljetter när jag beställde. Varför? Jag gör inte det annars, då jag aldrig uteblir när något är bestämt om jag inte blir sjuk. Och då kan man avboka med läkarintyg ändå. Men nu gjorde det. Och jag vet inte varför.

Numera är mitt lokalsinne inte något att förlita sig på. Något mina väninnor kan intyga. Men Sergels torg, Åhlens och affärerna runtomkring där, dit hittar jag hur enkelt som helst. Dit går jag oavsett vart jag ska någonstans i denna stad. Jag behöver nog inte förklara varför eller hur? Och jag visste adressen till mitt hotell och att det låg på lagomt gångavstånd. Drottninggatan 77!!! Ja just det, gatan där allt hände.

När jag sedan får se inslag på nyheterna hur lastbilens färdats under sin vansinnesfärd, en nedmejad gatuskylt med adressen Drottninggatan 70 bredvid en blodig cementklump, skakar jag i hela min kropp. Kallsvetten och tårarna kommer. Jag inser till min fasa att den stals i kvarteret vid mitt hotell, tog en omväg förbi hotellet för att ta sig in på Drottninggatan igen och vidare på sin vansinnesfärd.

Hade jag gjort som jag alltid har gjort tidigare så hade jag vid det laget varit vid Åhlens eller promenerat uppför Drottninggatan mot den där lastbilen. Och jag hör dåligt och är sedan tidigare väldigt ouppmärksam på min omgivning. Något jag la mig till med i början av min transition för att slippa vara medveten om alla som pekade och skrattade när jag kom. Något jag fortfarande försöker förändra, men det sitter så djupt.

Men ett väldigt ovanligt, oväntat beslut helt olikt mig förändrade allt. Jag var inte där just då, jag satt på tåget i tryggheten. Ett enda beslut som fick en sån ohyggligt stor betydelse i mitt liv. Oförklarligt och jag kan inte sluta tänka på det. Ett enda ynka ovanligt beslut från helvetet.

Jag köpte genom en väninnas försorg en väldigt söt liten skyddsängel att hänga i halsbandet. Hon hänger runt min hals nu och jag fingrar då och då på henne och tänker på dessa om och varför. Tacksam över min lycka och sorgsen, arg över andras olycka. Livet är skört och vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet. 

Jag har valt att göra det jag älskar, föreläsa i eget företag. Ovisst och osäkert i början, men nu känns det som petitesser. Jag har tack vare ett enda oförklarligt beslut livet här och nu. Kan fortsätta njuta och göra det jag vill, det jag brinner för och älskar.

Jag skriver den här bloggen för att ge er mina tankar, om helgen som var. För jag vill inte prata om den. Så snälla fråga mig inte. Och jo jag vet, prata behövs, men jag pratar om det med ett fåtal nära. Det räcker och är jobbigt nog. På några år har jag haft ¨änglavakt¨ett par gånger nu. Det skakar om en.