Dags för ännu ett besök hos logopeden. Röstträning. Med tiden har min kropp, mitt utseende och sätt att vara förändrats väldigt mycket. En del kommer av hormonbehandlingen men mycket är något jag själv jobbat på hela tiden. Även om det mesta kommer naturligt, känns självklart, som det borde ha fått vara redan från början, så finns det saker som tar längre tid och måste jobbas in.

Sättet att gå och stå är exempel på det. Rent fysiologiskt är inte min kropp skapad för att gå och stå kvinnligt. Och för mig är det väldigt viktigt, något som behövs för min självkänsla, och som stärker min könsidentitet. Jag har ett stort behov av att bara vara som alla andra. Något som jag naturligtvis aldrig kan bli. Men behovet av känslan finns där och min egen självkänsla växer.

Rösten är även det något som måste tränas upp. Inget som förändras av hormonerna. Eftersom jag föddes som man är mina stämband längre än kvinnors och tyvärr kan inte kroppen krympa kroppsdelar bara så där. Så här är det bara att börja lära sig prata igen.

Vid första besöket fick jag läsa en text högt som spelades in. Den kommer jag att få lyssna på sen, så jag får höra skillnaden mellan nu och då. Det gjordes även en analys av min röst, och jag har ett naturligt högt frekvensområde i den som nu skall plockas fram. Den var t o m högre än vad som var vanligt för en manlig röst. Stämmer bara bra tycker jag. Jag är ju inte och har aldrig varit manlig.

Nu har röstläget höjts väsentligt, men det är en lång bit kvar. Att sitta med logopeden och koncentrerat träna är betydligt enklare än att prata rätt vardagligt.

Det är mycket att tänka på som med träning ska bli naturligt för mig. Högt och ljust röstläge, använda magstöd för att stämbanden inte ska bli överansträngda, tungspetsen mot nedre tandraden för akustikens skull, smalna av munnen vid de breda orden, ljuda långt fram i munnen och inte minst toneringen och fraseringarna. Att ljuda meningarna hela vägen och absolut inte avsluta med en tonartssänkning ner till källarnivå.

Börjar fungera i de korta fraserna. Nu är ju inte jag fåordig. Erkänner det lite motvilligt. Så det blir lite av varje än så länge. Men det ska bara fungera så småningom om.

Som om inte det här var tillräckligt, så har jag även fått lära mig att harkla på ett mjukare och kvinnligare sätt. Nu ska jag också träna på att hosta mjukare, ljusare och kvinnligare.

Tur för mig, kanske inte för alla mina vänner, så tycker jag om att prata, så jag kör på som vanligt, försöker tänka på alla detaljer. Misstänker att det måste bli en del komiska situationer där min hjärna , talet och alla detaljer inte är på samma plats i konversationen.

Men motivationen är skyhög och jag försöker att få till det hela tiden. Något jag inte måste utan själv vill. Blir så ledsen när jag pratar i telefon med människor som inte känner till mig och jag tas för en man. Något som blivit mycket bättre. Men skrattet och hostningarna förstör direkt. Nu ska alltså hostningarna tränas upp. Skrattet får vänta lite till.
Så något jag alltid haft lätt för, förstår att några ler nu, har helt plötsligt blivit en stor tankeverksamhet. Min hjärna kommer att ställa om sig och göra allt det här till det naturligt självklara. Som att andas. Men det är en bit dit.