Idag är det min femårsdag! Fem år sedan jag vaknade upp på KI:S uppvak, nyopererad. Första medvetna stunderna i mitt nya, rätta liv.

Den lyckan, de känslorna går inte att fullt ut återge i ord. Så stora och känslofyllda.

Lite mer än nio år sedan jag slängde mitt gamla och klev ut i det nya livet. När jag tänker tillbaka på de här åren så känns det som en saga. Där jag är prinsessan som äntligen får sitt underbara liv.

Ja ok då, prinsen eller prinsessan har jag inte släppt till. Men det känns inte så viktigt heller, inte nu iaf. Jag kanske väntar på den rätte, eller är inte redo eller något liknande. Ingen aning men livet har så mycket att ge som det är.

De här åren är så händelserika socialt, känslomässigt och biologiskt. Och fortfarande så märker jag hur det ännu fortgår. Alla de faser vi genomgår under vår uppväxt betar jag av i expressfart. Riktigt säker är jag inte men jag tror att jag vid det här laget lämnat tonåren bakom mig.

Samtidigt som den här dagen 23 november är min lyckligaste dag så föregås den av en av årets mest deprimerande dag på året. Den 20 november, dagen som bestämts att det är då vi ska minnas alla de som mördats, tagit livet av sig, misshandlats eller på annat sätt gett sitt liv och/eller sin hälsa för vår saks skull. En påminnelse om hur en del människor ser på en transkvinna som mig.

I år blev den så oerhört tung då så mycket annat negativt flödade i mitt sociala flöde. Jag orkade inte längre utan har fortfarande i skrivande stund helt undvikit sociala medier och nyheter av alla de slag.

Jag är stark men även den starke har sin gräns. Och just idag så är jag fylld med sådan glädje, så många positiva och underbara känslor. Och de negativa tankarna är återigen på väg tillbaka till det gömsle de förvaras i fram till nästa år.

Ibland tar livet och tankarna en oväntad väg och tar en med överraskning. Från att personligen ha varit Häxan Surtant så har hon utvecklats till en kär fiktiv inneboende hos mig. Som nästan dagligen ställer till med otyg och är galet dryg i största allmänhet. Det påverkar skrivlusten som nu stadigt växer, den har varit nästan stendöd ett tag.

Och jag får återigen skriva på det spontana improviserade sättet som jag fått utlopp för i studiecirkeln Rullande Pennan tidigare. Sedan Covid gjorde sitt intåg är jag väldigt restriktiv till att röra mig ute i diverse sammanhang och den har fått stryka på foten i det sammanhanget.

Inte så att jag som tidigare helt isolerat mig och stannar hemma när jag inte jobbar. Så var det till stor del fram till sommaren då Tessan ansåg att det fick vara nog. Och det var där celldelningen började och Häxan Surtant fick eget liv.

Och jag vet att det inte är PK idag men jag orkar inte längre. Jag behöver det så oerhört mycket så alternativet är inte att tänka på. Jag tigger ofta till mig en kram när vi möts hon och jag. Inte nog med det, jag har även kommit i något slags rus när det gäller gymmet. Flera kvällar i veckan är jag där och spottar och fräser likt min inneboende och ungefär lika diskret i min framtoning. Det är mest alla skratt som skiljer oss åt där.

I väntan på att vårt liv som det en gång var innan kinesiska fladdermusar ställde till det så är jag ändå tillfreds med min tillvaro nu. Och Häxan Surtant är i sig ett läsbart tydligt tecken på det. Jag tror jag till och med blivit lite förälskad i den där tossiga figuren. Bestämt hävdar jag att hon lever sitt eget liv och att jag inte har något ansvar där samt att vi inte på något sätt är lik varandra.

—————————————————————————————————————-

Vad håller du på med nu då? Orden kommer stötvis när Häxan Surtant studsar på stället bakom min rygg. Sitter du och ljuger nu igen spottar hon fräsande fram. Ljuger, vadå ljuger jag försöker bara skriva ett inlägg på min blogg så studsa vidare du bara.

Redan innan meningen avslutades insåg jag att det där inte var någon bra idé. Otroligt hur någon kan fara omkring på det där sättet, nästan så jag blir orolig över att hon ska slå huvudet i taket där hon studsar fram. I alla fall de gånger huvudet är uppåt tänker jag och kan inte undgå släppa ifrån mig ett fniss.

Det märks att jag försöker fokusera på skrivandet för det där fnisset var inte heller genomtänkt, vanligtvis hade jag hållit det inombords. Det var en evinnerlig tur att hon fick syn på hantverkaren ute på gården som nu äntligen var på väg härifrån. Tidigare idag hade jag bestämt sagt ifrån att hon på inga villkor ens fick visa sig för honom.

Det räcker med det som varit hade jag förklarat för henne. Grannar har flyttat, hantverkare har snabbt åkt härifrån och inte visat sig sedan dess. Och hur det gick för den stackaren som hon först trängde upp mot en vägg i källaren när vattnet var avstängt vet jag inte. Lite orolig är jag med tanke på att hon senare den dagen sprang på honom nere i tvättstugan och med ett par söta röda trosor med spets hängande över handen frankt förklarar att han kan få göra om hennes badrum också.

Surt muttrande vänder hon sig om när han snabbt åker härifrån ovetandes om vad som kunde ha hänt under dagen. Så får hon syn på den frysta biten torsk jag lagt fram till middag. Det får henne att stanna upp och den där tystnaden vet jag numera bara är lugnet innan stormen.

Vad är det där frågar hon med ett tydligt stänk av avsmak i rösten. Ja det är en torsk börjar jag förklara men hinner inte längre än så. Torsk vrålar hon, har du styckat en torsk? Är inte det brottsligt, vad hade den stackaren gjort dig för ont fräser hon spottande fram. Jag förstår som vanligt ingenting, den där hjärnan går inte att förstå sig på var det länge sedan jag insåg.

Brottsligt, vadå brottsligt det är bara en torsk…… nu verkar hon verkligen bli oerhört upprörd. Bara en torsk vrålar hon så grannarna förskräckt släcker alla lampor och tar skydd. Och var fick du tag på honom fräser hon ilsket, och vem var det som lurade honom? Honom…. alltså det är bara en torsk…..

Bara en torsk, bara en torsk får hon ur sig. Ändå lite roande att se någon studsa frenetiskt, fräsa ilsket som en grävling i parningstid och spotta samtidigt så luftfuktigheten stiger till åtminstone åttio procent. Bara en torsk, bara för att du inte säljer sex din tråkiga moraltant så kan du inte stycka stackarn vrålar hon hysteriskt.

Sex! Honom! Är du helt från vettet idag? Har du varit i mitt medicinskåp igen frågade jag samtidigt som jag räknade vinflaskorna. Vad den där tossiga tanten kokar ihop i sin häxkittel vet en aldrig mer än att det sällan blir lyckat, ja inte för oss övriga i alla fall.

Det är en fisk din galna stolla, sådana som simmar omkring i vattnet tillsammans med räkorna du ojade dig över häromveckan. Förnärmat stannar hon upp och lutar sig fram emot torskbiten, rynkar näsan och ger mig en ilsken blick. Ni passar ihop ni, luktar lika illa gör ni kluckar hon fram innan hon glatt studsar ut ur rummet och lugnet åter infinner sig.