Trött, lite sliten kanske sitter jag här i soffan och dricker mitt kaffe. Nyhetsmorgon på tv, mobilen ligger bredvid och datorn i knät. Funderar över allt som passerat och vad som väntar. Maj månad kom att bestå av ovanligt mycket resande. 

Nu börjar äntligen sommaren, med massor av sol och värme hoppas jag. Den sista med vissa förhatliga kroppsdelar. En annorlunda sommar på många sätt. Den kommer bli minnesvärd, det är det ingen tvekan om.

Det här med drömmar far genom mitt huvud. Jag ger själv mina drömmar chansen, och gör vad jag kan för att få mitt liv, mitt drömliv. Nu gör en av mina väninnor samma sak. Ger sin dröm chansen. Den enda som kan förändra våra liv är vi själva. Livet är till för att levas, och går inte i repris. Ett citat värt att lägga på minnet. 

Hur det blir kan vi aldrig veta innan. Det enda som är helt säkert är att vi i livets slutskede åtminstone kan säga att jag levde ut min dröm. Jag vågade. Och det är så olika vilka drömmar vi har. Stora ambitiösa, vissa nödvändiga och en del enkla små drömmar. Men alla har vi dem. 

Ojdå! Ett svar på mobilen…. men då, inte det jag väntade på… rörigt i mitt huvud just nu, men det är ok. Jag mår bra, eller lite ja lite påverkar gårdagen tillfälligt då. Känner mig något uttorkad…..

Nä, dags för påtår och frisk luft. Hej så länge……

Ett år framåt så kommer jag åka till Uppsala för diatermi. Skäggborttagning den hårda ålderdomliga vägen. Har man inga mörka pigment i stråna så fungerar inte laser. Och jag har redan gått på behandlingar varannan vecka i ett och ett halvt års tid. Det här tar tid, väldigt lång tid. Igår var en av dessa dagar.

Jag hade tid bokat kl 11:45 hos Matilda nere i Uppsala. Så det blev en tidig morgon. Tåget gick 09:49, och det tar en stund att cykla till stationen. Och jag vill absolut inte vara stressad de här dagarna. Den här gången var jag ändå nervös, jag hade gjort det stora misstaget att raka mig dagen innan. Min skäggväxt är långsam som tur är, men nu kunde det bli ett problem. Det är svårare att se mina ljusa strån och få grepp om dem med pincetten.

Dagen började med kaffe som vanligt, samtidigt som jag tittade på väderprognosen och trafikinformationen på UL. Just det här med beroendet av tåget och hur det går gör att jag är uppe lite tidigare än vad som behövs när det fungerar. Att komma försent fungerar liksom inte i situationer som den här.

Så strax före halvtio cyklar jag till stationen, kofta och kappa på då det var molnigt och kallt. Värmen skulle komma senare. Framme vid stationen var det tydligen redan senare. Solen spred värme och välbefinnande, så kappan fick hänga över armen. Nu börjar fler människor strömma till, och jag ser att fler än jag tampas med klädsel och väder. Kallt eller varmt? Jag fastnar snart för en man som pratar i telefon. Han går fram och tillbaka, och hans sätt och fart när han går motsvarar hetsigheten i hans röst. Jag har ingen aning om vad han sa, språket var inget jag känner igen. Men glad var han inte. Samtalet fortsätter tills tåget kommer i varje fall, kanske längre än så, vi klev på olika avdelningar.

Nu kommer tåget och alla rusar omkring för att vara först vid rätt dörr till den avdelning vi tyckte hade lediga platser. De som ska vidare till Upplands Väsby vill även sitta långt fram. Jag klev på i mitten, och slår mig ner på den skuggiga sidan. Framför mig sätter sig en kvinna jag såg i väntan på tåget. Bakom mig sitter ett äldre par. Till saken hör att jag nyligen accepterat att jag nog behöver en hörapparat. Hörseln är allt annat än bra. Paret bakom pratar ganska mycket, men det slår mig att jag hör vad kvinnan säger, men inte vad karln säger. Jag blir irriterad över min dåliga hörsel, och naturligtvis så försöker jag trotsigt lyssna på vad karln säger. Det tog en stund innan polletten ramlade ner. Han var amerikan och pratade med djup bred typ Texas dialekt. Oooops! Min hjärna var nog delvis avstängd tror jag.

Nu kom tågvärden och damen framför mig börjar diskuttera biljetter och priser. Jag lyssnar förstrött, inte mycket annat att sysselsätta sig med. När tågvärden gått börjar en kvinna på andra sidan vagnen prata med damen framför mig. Nu startar en dialog om priset 130 kr och nummerserien 1,2,3,5 på Stockholmsdialekt och bred östgötska. Den pågår ett tag och jag har svårt att inte börja skratta. Den dialogen hade nog kunnat vara med i Solsidan.

Nåja, framme i Uppsala så börjar den vanliga proceduren. De som ska vidare med SL pendeln har bråttom av och ställer sig upp tidigt. Jag förstår dem, och brukar vänta tills de har gjort sig redo att springa av tåget. Själv ska jag ha min latte med tilltugg här på stationen, så nån minut mer eller mindre spelar absolut ingen roll. Fast den här gången så stoppades de upp av en man med barnvagn som absolut skulle av först.

Nu satt jag äntligen där med min latte, och tittade på folk omkring mig. Ganska roande. Så många olika personligheter. Och alla sätter sig så långt ifrån de andra som det går. En gång har jag träffat på en social människa här, och han var mörkhyad och kunde inte svenska. Blev en trevlig pratstund den gången. Såsmåningom så var det dags att gå vidare, genom centrum förbi domkyrkan. Såna här dagar när solen lyser är det en underbar promenad. Jag tycker om miljön och det vimlar av människor.

Så var det dags för diatermin. Jag börjar alltid med ett besök på toaletten. Att kunna slappna av helt gör det mer uthärdligt. I en timmes tid så sticker hon ner en nål till roten på ett strå, för på ström som dödar roten och drar sen ut stråt. Och det gör olika ont beroende på var i ansiktet hon arbetar. Men det handlar hela tiden om smärta. Så slappna av och koncentrera sig på nåt som avleder är något jag blivit ganska bra på nu.

På väg därifrån efter avslutad behandling, vilken jag numera får betala själv om nån undrar, så blev det besök i klädbutikerna på väg till stationen som vanligt. En drömmande tur bland underkläderna den här gången. Framme vid stationen så blir det ofta ett besök på Pressbyrån, en latte, nånting till och den här gången en glass. Sen upp till perrongen och njuta i solen. Naturligtvis satt den där kvinnan med sitt dragspel och spelade och “sjöng” samma låt som när jag kom, och i stort sett alla gånger jag varit i Uppsala. Minimal repertoar minst sagt, och jag blir mer och mer frustrerad över henne. Jag har svårt för dragspel överhuvudtaget, och med den sången…. På väg till diatermin så hade jag till en början blivit så glad över ett band som spelade frejdigt, ända tills ett dragspel tog i allt det kan. Skit också. Vilken dag.

Inte ens hemresan blev händelselös. Framför mig satt en kvinna som hade en termos med sig. Ja nu  vet inte jag allt i livet, men jag har aldrig tidigare sett någon dricka kaffe i små skvättar typ snaps och gång på gång ända fram till Tierp då termosen tydligen var tom. Mellan huttarna slumrade hon bara.

Väl hemma så lyste de sista strålarna från solen, och mörka moln närmade sig. Jag insåg att det här kommer inte bli bra. Ett snabbt stopp för att handla var nödvändigt på väg hem. Och precis som jag befarade så möttes jag av regnet på väg ut från affären. Så det var bara att fälla upp paraplyet och gå med cykeln. Hade kunnat funka om det inte varit för blåsten och att himlen bestämde sig för att dra ur proppen. Stora tunga regndroppar som studsade i backen och anföll mig från alla håll. Och vinden försökte ständigt stjäla mitt paraply.

Nästan hemma trodde jag att jag skulle brinna av. Broreparation som sker utan eftertanke. Nån idiot tycker att det är helt rimligt att barnen som cyklar över bron ska ta sig över vägen och cykla på en smal remsa när bussar, lastbilar och andra dundrar förbi på en väg som smalnats av till det minimala. Och på norra sidan så tar den smala remsan slut. Jag blev så ilsken. Ansvarslöst, det här kan bara sluta med katastrof. 

Så kan en dag i veckan se ut i mitt liv. I ett år framåt.

Det blir ännu en natt utan sömn verkar det som. Tystnaden och mörkret gör tankarna och funderingarna starkare. Några timmar på morgonen är vad som blir de här dagarna. Existentiella frågor, funderingar och tankar som får mig att må illa.

I onsdags begravde jag min moster 82 år, så det är väl en del av sorgearbetet antar jag. Men tankarna sätter också fokus på mitt liv. Det som är kvar av det. För nästan exakt ett år sedan begravde jag min mamma 78 år. Förra året var det min brorsdotter 27 år som gick bort.

Det är inte längre mor och far föräldrar jag får ta farväl av. Det är de som är nära nu. Och jag inser att jag också närmar mig. Befinner mig på slutsträckan innan upploppet. Att dessutom ha fått beskedet av läkare sen tidigare att jag inte kommer bli en av de äldsta i släkten isar blodet.

Jag har inte ens fått leva mitt liv än. Jag har bara levt till hälften tidigare. Visserligen lever jag ut så mycket jag kan numera, men det saknas en del, som gör mitt liv så helt som det går. Kommer jag hinna är den ständiga tanken som surrar i mitt huvud just nu.

Så jag sover inte på natten nu. Saknaden efter de som redan gått bort, och oron för vem som är nästa som går bort gör ont. Och skräcken för att inte hinna leva själv är krampaktig.

Jag håller mig undan just nu. Vill inte, orkar inte le och vara glad. Att vara social känns bara jobbigt. Bloggen får helt enkelt bli min ventil i natt.

Märkligt ändå hur livet är. I höstas hade jag långt gångna tankar på att avsluta det avsiktligt, nu är jag rädd för att inte hinna leva.