Väldigt intressant att ta del av artikeln i Läkartidningen från Astrid Lindgrens sjukhus, Karolinska. Att antalet remisser ökar till utredningsteamen det har vi vetat i flera år nu. Men att få konkreta siffror var välkommet. Och även chockerande för egen del iaf. Ökningen är så massiv, runt hundra procent årligen på just Astrid Lindgrens mottagning. Från ett par stycken fram till 2011 så var det 197 st 2016.

Och det handlar om barn, ungdom upp till 16 år. Men ökningen sker likartat även bland vuxna. En sådan ökning var ingen förberedd på och det innebär naturligtvis att köerna blir långa, väldigt långa både till utredningsteamen och behandlande delar inom sjukvården. Såg häromdagen att väntetiden för att få hormoner för fortsatt utredning och real life perioden nu var 18 månader i Göteborg. Vilket i princip innebär en paus i utredningstiden. 

Jag minns så väl dagen när jag fick mina första hormoner, och den lycka jag kände. Så jag förstår hur otroligt jobbigt det här är psykiskt. Och hur tankarna kommer gå om självmedicinering, något jag avråder bestämt. Av egen erfarenhet med mina egna hormoner och hur svårt det var att hitta rätt nivå. Trots en relativt låg dos så låg jag skyhögt i nivåer på könshormonerna jag ville ha, mina kvinnliga. Och testosteronet var så kraftigt tillbakatryckt att det i stort sett var på nollnivå. Vilket innebär stora risker för blodproppar bl a.

Det fanns så mycket mer i den artikeln som skapade många funderingar hos mig. Jag söker kunskap i ämnet, sätter det i relation till mig själv. Något jag måste i mitt företagande där jag föreläser och utbildar i transsexualism. Att det är neurologiskt betingat råder det ingen tvekan om, men varför och på vilket sätt finns det inget entydigt svar på idag. Och teorierna, både de psykodynamiska och de socialkonstruktivistiska ger inga entydiga svar heller.

Något som försvårar det hela är att gruppen transsexuella är en relativt homogen men liten grupp människor. Och det är i stort sett enbart de som deltagit i utredning och de som är aktiva i någon förening som forskarna når. Underlaget blir snävt och alldeles för litet. Och oftast så klumpas transvestiter och transsexuella ihop under paraplybegreppet transperson.

Inte ens Folkhälsomyndigheten kunde i sin sammanställning av de idag relevanta teorierna avgöra om det var till fördel eller rent av negativt att göra så. Det finns en risk att viktig specifik kunskap om transsexuella missas på det viset. Och de konstaterar dessutom att det behövs mycket mer forskning ur ett multidimensionellt perspektiv, biologiskt, psykologiskt och socialt.

Att som jag har, levt i båda de världar vår binära norm skapat har varit en upplysande men även skrämmande upplevelse. Såväl socialt som kroppsligt, hormonellt. Trots att jag alltid varit en kvinna men född i en mans kropp i en manligt skapad värld, så inser jag nu att jag egentligen inte hade en aning. Inte fullt ut kunde förstå en kvinnas liv i sin helhet. Och jag har insett att det hade varit fantastiskt om män kunde få känna på hur det är att vara kvinna. Nu går inte det och visst, här i vårt underbara land har vi kommit så mycket längre än vad stora delar av världen har gjort.

Jag älskar mitt liv som mig själv, kvinna, med allt vad det innebär. Men jämfört med det liv jag levde som man med det kroppsliga och sociala så var det en semester i jämförelse. Puberteten, ja alltså den andra kvinnliga puberteten, jag skulle kunna ge den en egen blogg, och jag är tacksam över att den passerade i expressfart, ca tre månader. De känslostormarna och kroppsliga utvecklingen var i en helt annan nivå än min första som kille. 

Och absolut, jag vet hur killar ser på mig när hormonerna kör sitt okontrollerbara race helt utom min kontroll. Jag älskar mina hormoner som jag tillför i plåsterform. Varje byte två gånger i veckan är mer en ritual som ger mig lycka. Men jag beskriver dem i mina föreläsningar som små, egensinniga, illvilliga och okontrollerbara monster. Men de har öppnat upp en enormt stor känslomässig del i mig som är helt underbar. Att se världen som jag gör idag kunde jag helt enkelt inte tidigare, min hjärna svarade inte på intrycken på något sätt. Nu är det här såklart individuellt, men det här hände med min kropp, min hjärna när hormonerna byttes.

Jag vill inte ha det på något annat sätt, det här är jag. Men sen har vi det hur jag som kvinna behandlas i dagens samhälle. Jag upplever så starkt att jag ses som mindre värd idag, hur jag förväntas acceptera i princip vad som helst. Hur jag som kvinna ska tiga still. Gilla läget annars är jag genast en sur satkärring, fisförnäm och tråkig.

Nu är jag priviligerad som har en underbar krets med väninnor omkring mig som lotsar mig fram, lär mig allt de har tampats med, sin erfarenhet som kvinna. Och jag är idag enligt egen definition en bitch, som inte accepterar vad som helst, inte har sex för att andra vill. Jag älskar komplimanger, det gör jag, men ett nej är ett nej. Och att helt plötsligt inte ens kunna gå över torget en vardag, mitt på dagen utan att behöva använda detta nej, med surmulna elaka reaktioner som svar, är inte ok.

Förlåt alla ni killar som svarar med ännu en komplimang istället, jag älskar er, ni gör dagen ljus och fin, men vi behöver fler av er. 

Missuppfatta mig inte nu bara, jag vill att maskulina människor ska vara just maskulina och feminina människor feminina. Och de som känner sig som varken eller ska vara just det. Ser det förvirrat ut? En maskulin människa har inte med hur kroppen ser ut att göra eller hur underlivet ser ut. Det handlar om personen, människan.

Men vi ska alla ha samma värde, samma repekt, kunna röra oss fritt på stan mörka kvällar, samma möjligheter. Så är det inte idag.

Och när det gäller attraktion så är vi alla olika, uppskattar olika saker hos en människa. Vad jag föredrar? Ja det får ni väl ta reda på om ni absolut vill veta. Jag är en snäll kvinna mot fina människor iaf.