Så här på årets sista dag, kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på allt som hänt mig under året. På gott och ont. Jag försöker ta in allt, jag försöker förstå och sortera allting i mitt sinne. Jag försöker om och om igen. Utan att lyckas. Så mycket hände under året, och tiden maj till december är helt enkelt ofattbar för mig.

Jag kan inte ens sortera ut vilka händelser jag redan skrivit om i mina inlägg, tankarna bara skenar omkring, och sen finns det händelser och relationer som aldrig kommer på pränt. För privata för mig och andra. För det hoppas jag ni förstår. Jag måste ha en privat zon, dit endast ett mycket litet antal ges tillträde. En förutsättning för att jag ska kunna lämna ut mig själv och mitt liv på det sätt jag gör här. Något av en slags skydds och trygghetszon för mig.

Under året har jag kastats omkring bland de flesta känslor och sinnesstämningar en människa kan uppleva. Djupaste sorg, glädje och översvallande lycka. Förtroenden och svek. Nya vänner och avslutande av vänskap. Fått både vänskap och mitt liv satt på prov och testat. Just nu, såhär på årets sista dag känns allt kaosartat och svårbegripligt. Med tiden kommer naturligtvis allt att hamna på sin plats, och jag kan greppa allting, och förhoppningsvis glömma det som inte är värt att minnas.

Något jag definitivt tar med mig från året är bekräftandet av mig och den jag är. Jag har alltid i mitt inre vetat, förstått och känt vem och vad jag är. Kvinna! Men jag har aldrig tidigare fått mitt liv satt på prov. Ni förstår, psykologer, läkare och alla andra i utredningsteamet som gör allt för att utreda och konstatera om jag är genuint transsexuell eller inte, är inget test för mig. Jag visste redan från början att det enda jag behövde göra, var att vara mig själv, visa mitt innersta.

Men nu har jag slutligen fått mitt liv testat. Om min väg är den rätta för mig? Kan jag välja en annan väg? Finns det andra alternativ? Är mina känslor genuina.

Jag hamnade i en situation där alla de funderingarna borde ha uppstått i mitt huvud. De borde ha kommit, trots att det inte finns någon tvekan. Det hade varit fullt mänskligt, att fundera. Men det hände aldrig. Jag insåg inte ens själv detta. En fråga fick mig att förstå, inse. Jag tänkte aldrig tanken just då. Och då ska ni veta att när jag inte mår bra, och förbannar mitt livsöde, kommer alltid tankarna på hur det skulle varit om allt var annorlunda. Men inte den här gången.

Så nu försöker jag samla alla tankarna från året som gott, med vetskapen om att det finns ingen annan väg för mig. Och jag inser att jag har ett år framför mig som blir det viktigaste året i mitt liv. Som kommer börja med en väntan. 21 maj blir det exakt två år i utredning, och då får jag skicka min ansökan. Sen ytterligare väntan på brevet som avgör mitt liv.

Jag förstår redan nu hur sårbar jag kommer att vara innan det brevet kommer. Hur mycket mer egoistisk jag måste vara, för att överleva. Hur mycket mer jag kommer behöva mina vänner. Jag har tack och lov vänner som finns där för mig när jag behöver det som mest. Enligt alla som är insatt i det här, finns det inget oroa sig för i mitt fall. Ett negativt besked skulle vara sensationellt. Men så länge jag inte har brevet i min hand med ett positivt besked, är jag inte lugn. Jag är orolig och rädd. Det är ju ändå mitt fortsatta liv det handlar om.

Ikväll tänker jag avsluta året tillsammans med vänner, och döva min hjärna, och bara njuta av livet. Lägga både det som varit och det som kommer åt sidan och vara i stunden, just där. Morgondagen får vänta. Då året börjar, som innebär planering av mitt liv på många plan.

Gott Nytt År på er alla! 

Julhelg! Helgen då familjen står i centrum. Då familjelivet står i fokus. Mamma, pappa barn grejen. Julgran, tomtar, godis och allt det där. Och jag har haft många underbara jular på just det sättet. Sett mitt barns förväntningar och glädje. Samvaron som är så stark under de här dagarna. Och jag glädjs med alla er som hittar den där fantastiska känslan. 

Men det är ju just det. Mamma, pappa barn köret. Det som matas via TV, filmer och reklam. Och där var jag. Pappa som egentligen innerst inne var en kvinna. Som egentligen inte följde de normer som matas ut inför och under helgen. Som inte kunde, ville säga som det var. Som inte ville missa allt det där fantastiska.

Nu sitter jag här igen, tänker tillbaka på alla jular som passerat, njuter av alla fina minnen. Och funderar på hur det skulle ha varit om jag hade blivit född som mitt rätta jag från början. Till att börja med så hade jag inte varit förälder till min son, så redan där inser jag att det inte hade motsvarat mina drömmar. Jag älskar min son, och vill inte ha det på något annat sätt.

Jag skulle heller inte vara den jag är idag. Mitt liv har format mig till den jag är. Alla konstiga saker jag gjort i mitt manliga liv har ju gjort mig till den kvinnan jag är. Skulle jag haft samma glädje i och inför mitt liv om det varit annorlunda?

Något som dock står helt klart, är att det här är, något annat alternativ finns inte, min sista jul som juridisk man. Något som känns överväldigande och fantastiskt. Nästa jul har jag ett nytt personnummer och en juridisk könsidentitet som är jag. Så i realiteten så är den här julen ett slags avslut, och nästa början på resten av mitt liv. Det är många känslor som passerar. Många tankar på nuet och framtiden som passerar i mitt huvud. Det som varit kan jag inte påverka, och många saker vill jag heller inte ha ogjorda. Jag blir bättre och bättre på att sålla ut det positiva och förminska det negativa. 

Men mina botten besök kommer nog bestå. Faktum kvarstår ju ändå. Född i fel kropp. Nu kommer ett av mitt livs viktigaste år. Året då jag i princip föds igen. Resans första del närmar sig sitt slut. Och dess andra del får då ta sin början. Då jag äntligen får leva helt och fullt som mitt rätta jag. Kvinna.

Så God Jul och ett Gott Nytt År på er alla. 

Gläds åt det ni har och se till att förändra det som inte är bra. Jag gör det.

Äntligen!
Jobbar ikväll, och imorgon blir det endast ett besök på hälsocentralen. Ledig fredag och helgen. Inte ett enda måste.
Kommer i och för sig att jobba på måndag före julafton, men sen är veckan fri.
Kommer även att jobba klämdagarna runt nyår också, semesterdagarna går ju åt till att åka på behandlingar, så det är inte så mycket att välja på.

Men, och det är en väsentlig skillnad. Inga behandlingar förrän nästa år. Bara det gör att de två kommande veckorna blir en enda lång vilotid.

Det känns som att all tid går åt till att jobba och åka till Uppsala för behandlingar. Självvalt och nödvändigt förvisso. Men det sliter ändå och känslan av att inte hinna leva kryper inpå mig emellanåt.

Nu visade det sig att en timmes diatermi tog mycket hårdare på mig än väntat. Första gången var det en halvtimme och det var inget problem.
Men en timme var värre. Inte så att det gör fruktansvärt ont, utan efteråt skakade benen och jag kände mig konstig i hela kroppen.

Det satt i ganska länge. Jag åkte direkt till jobbet i Gävle efteråt och försökte sova på vägen dit.
Kände mig bättre efter en stund på jobbet, men framåt kvällen återkom det.

Om det berodde på att jag legat på helspänn under behandlingen eller något annat vet jag inte. Det enda som är säkert är att det är många gånger kvar.  Och det finns inget alternativ. Måste bara göras. Får se hur det blir nästa gång. Måste koncentrera mig på att slappna av. Inte det lättaste direkt, när hon kör ner en nål till roten på skäggstrået, kör på ström och sen drar bort strået.
Men som sagt. Det måste bara gå.

Nu blir det ändå två veckor med några arbetsdagar och mycket ledigt. Vila och leva står i fokus nu
Ladda energi helt enkelt. Boosta det positiva och försöka särskilja det negativa i mitt liv och förhoppningsvis kunna välja bort allt sådant. Åtminstone det som går att undvika. Har kommit en bra bit på väg i den frågan, men det finns definitivt mer att göra.

Jag har till och med idag definitivt bestämt mig för att välja bort något som står mig väldigt nära.
Som betyder väldigt mycket för mig och det smärtar mig oerhört. Men det suger alldeles för mycket energi. Så jag måste helt enkelt.

Så jag frångår magkänslan och låter logiken fira sin triumf den här gången. Känns redan bättre.

Men nu väntar ett par veckor med återhämtning som sannerligen behövs. Det är ett stort och fantastiskt år som väntar.
Går allt som det ska har jag nytt personnummer och är den absolut lyckligaste människan i världen vid den här tiden nästa år.

Men först börjar jag året med ett besök på Karolinska 7 januari.
Besök hos plastikkirurgen. Förberedelse inför operationen. Det börjar kännas så bra nu. Efter det är det bara ett ja från socialdepartementet på min ansökan som skickas in 21 maj nästa år som behövs.

Känns inte lite nervöst kan jag säga. Jag kommer att få en detaljerad genomgång av hur det går till.
Och en snabb genomgång av om det är möjligt att göra en könskorrigering med det jag har att tillgå. Det är väl det som känns mest nervöst. Trots att jag inte har någon anledning att vara nervös, så finns det där ändå.

Det här är så nödvändigt för mig. Finns ingen annan väg i mitt liv.

Dagen efter det, så blir det nya behandlingar i Uppsala. Laserbehandling, logoped och diatermi samma dag.

Kan nog utan att överdriva säga att jag rivstartar det nya året.

Jag har under resans gång slagits av hur mycket som har bestått av rena tillfälligheter. Och hur mitt eget sätt att agera vid oväntade möten har påverkat mitt liv.

Lollo är exempel på en sån tillfällighet. Och vilken betydelse en enstaka händelse kan få. Jag kan inte ens komma ihåg när det inträffade. Men någon gång under hösten 2011 var det. Vårt första möte.

Jag var hundvakt och var ute och rastade dem efter grusvägen här hemma. Vid det här laget hade jag tagit klivet ut som jag tidigare berättat. Men fortfarande var jag bokstavligt talat en man i kvinnokläder. Taffligt letande efter mitt yttre. Det inre var självklart sedan åratal tillbaks.

Hon cyklade förbi mig och hundarna, när hon tvärt bromsade in och stannade och tittade på mig. Och började prata. Och jag svarade. Ingen av oss kommer vilka våra frågor och svar var, men det spelar ingen roll. Men det blev en första kontakt.

Sen kom vintern, och under den tiden sökte jag mig till RFSL, och deras café verksamhet. Där kom jag i kontakt med människor som utan tvekan accepterade mig för den jag var. Pelle och Magnus var de som tog emot mig första gången där. Och jag började för första gången på åratal odla vänskap med andra människor. Mer om det kommer i ett eget avsnitt.

Under vintern går vi i princip i ide här i mitt bostadsområde. Sedan tinar vi fram på vårkanten och upptäcker att de flesta av oss fortfarande bor kvar här. Så även denna vinter.

Våren kom och vi hade börjat närma oss varandra mer och mer Lollo och jag. Men när sommaren kom och det blev semestertid hände något. Vi umgicks dagligen och påbörjade en vänskap som kom att få fantastiska följder för mig. Som fick mig att växa som människa, som gav mig styrka och bekräftelse.

Hon blev min första vän utanför RFSL/RFSU kretsarna, och hela hennes familj tog mig till sig. En underbar känsla. Något som kom sig av en plötslig och nyfiken inbromsning och min öppenhet.

Genom henne har jag sedan träffat underbara människor som blivit mina vänner och som jag tycker så mycket om. Många av dem kommer säkert passera revy i mina berättelser. Genom henne har jag fått en vänskapskrets som jag nog aldrig hade träffat annars. Hemska tanke.

Så hon har en stor del i  vem jag är och den styrka jag besitter. Och allt tack vare en tillfällighet. Hur mitt liv hade varit nu om inte det där hänt vet jag inte. Men nu blev det som det blev, och jag är så innerligt tacksam för det. Jag tycker mitt sociala liv är underbart. Vänner jag älskar och som bryr sig, och som tycker min resa är självklar.

Men det är ingen tvekan om att hon har en speciell plats i mitt liv, Lollo.

I slutet av maj gjorde jag mitt första besök hos utredningsteamet i Uppsala. Men det besöket var bara en första träff, för att samordningsläkaren skulle få en uppfattning om vem jag är. Och om det är relevant med en utredning för könskorrigering. Första enkla bedömningen helt enkelt. Och där fick jag mitt startdatum på min två-åriga utredning. 21 maj 2012. Ett magiskt datum.

Oavsett hur klar jag och andra är över vår identitet, så krävs samma utredning för alla. Det får inte finnas minsta tvekan, eller tvivel från vare sig teamet eller mig, om att en könskorrigering är det enda alternativet för mig. Det här är ett definitivt ingrepp och går inte att återställa. Får inte finnas minsta tveksamhet. Jag själv vet redan sen långt tillbaka att det här är enda möjligheten för mig att få leva resten av mitt liv i harmoni. Kropp och själ i samförstånd. Men det kan ju inte läkaren veta. Så de två jättelånga åren är ändå berättigade. Men fruktansvärt frustrerande för mig. Jag vill helst komma igång med alla behandlingar nu, direkt. Jag vet redan!

Mitt andra möte med läkaren fick jag göra redan den 4 juni. Resurserna är inte enorma, och det här var väldigt snabbt marscherat. Lite drygt två veckor emellan första mötet och det här. Jag var jätteglad. Framförallt så betydde det att jag inte behövde vänta tills efter sommaren. Det är många inblandade så allt tar sin tid.

Men nu var det hela igång på riktigt. Jag fick berätta om allt i detalj. Känslor, upplevelser, hälsa och hur jag ser på olika saker i livet. Försöka ge en detaljerad bild av mig.

Nu fick jag också en noggrann beskrivning av hur utredningen kommer att gå till. Första året, fram till 21 maj 2013, är det psykologundersökning som väntar, och med den som grund, ytterligare möten med min samordningsläkare. Minst ett besök hos kurator skulle även det göras. Men psykologen var det som väntade först. Och det absolut viktigaste i hela utredningen.

 Det är psykologen, som ska testa mig på alla möjliga sätt och tränga in i min själ och göra bedömningen. Transsexuell eller inte? Förstår jag innebörden av det jag vill göra? Är jag medveten om allt vad det innebär? Finns det något tvivel? Är jag förståndsmässigt tillräknelig?

Så där den 4 juni fick jag klart besked av min läkare, att remissen till psykologen nu var på väg. Och att jag kunde räkna med att börja den undersökningen efter sommaren.

Allt kändes så underbart, jag var lycklig och förväntansfull. Visste inom mig att det så här långt gått fantastiskt fort. Från min husläkares remiss 27 mars till nu. 10 veckor. Jag lovar, det är riktigt snabbt. Och jag var så tacksam över det, och förstod vilket fantastiskt flyt jag haft.

Idag lade jag in en status uppdatering på Facebook, där jag efterlyste Mr Right. Hur den tas emot vet jag inte än. Men för egen del är det med både självironi och allvar jag skrev den. Jag har den senaste tiden fått så mycket självinsikt, så jag börjar fundera över mig, mitt liv och vem jag är.

Det är många spärrar som försvunnit och människor omkring mig har både medvetet och omedvetet fått mig att se och bejaka mig själv fullt ut. Sidor jag förnekat och valt att förtränga. Inte velat se eller acceptera.

Nu är jag väldigt glad över den här insikten, det vill jag göra helt klart. Men den väcker många känslor och frågor. Existentiella och sexuella.

Ni behöver inte oroa er. Det finns absolut inga tveksamheter om min transsexualism. Jag är en kvinna född i en mans kropp. Den ni möter idag är den kvinnan som är jag. Jag låtsas inte, förskönar inte. Jag bara är.

Men med det liv jag levt, och den mentala omställningen som pågått i mer än två år, och den hormonella sedan maj månad i år, så händer det mycket.

Jag insåg nyligen hur mycket jag saknar närheten och värmen från en annan människa. Att jag inte mår bra av att leva ensam. Tidigare var mitt liv och min kropp det som förhindrade ett liv tillsammans med någon annan.

Men nu lever jag som mig själv, ärligt och rakt av. Fortfarande med en del manliga kroppsdelar, visst.
Men jag förstår nu att min kropp har varit en självpåtagen ursäkt, bortförklaring. Kan en människa inte älska mig nu, kan den i ärlighetens namn inte göra det fullt ut sen heller. Den här delen av mitt liv kommer aldrig försvinna och jag kommer aldrig förneka den. Den har ändå gett mig otroligt mycket fint i mitt liv.

Men jag har fortsatt att isolera mig relationsmässigt. Varför? Vad har hindrat mig. Tidigare är helt förståeligt, men nu? Finns ju ingen anledning. Ändå är det precis det jag gjort.

Och det väcker även frågan om min sexualitet. Jag har hela tiden hävdat att jag är heterosexuell. Att det bara är män som gäller för mig.
Men mina tidigare förhållanden då?
Älskade jag aldrig de kvinnorna?

Jag gjorde ju det. Älskade dem, i synnerhet min sons mor. Så vad är jag? Vem är jag? Vad är det jag inte sett i mig själv? Funderingarna får mitt huvud att gå i spinn. Jag har i någon blogg hävdat att jag inte kan tända sexuellt på en kvinna.

Men jag är ju en stolt pappa. Det går inte ihop. Mitt gamla jag är modifierat, men inte utplånat. Så vad och vem är jag?

Spontant och momentant reagerar jag på män. Men när jag analyserar mig själv förutsättningslöst, förstår jag att jag är kapabel att älska och leva med vilken människa som helst, oavsett kön. Det fundamentala är att de är värda att älskas. Att de är fina människor.

Jag är irriterad på mig själv över att jag inte sett klart i alla lägen. Gjorde därför inlägget på Facebook. Det är ju så korkat. Att kunna älska oavsett är ju precis det vi i RFSU arbetar för.

Skillnaden är egentligen bara att en kvinna har så mycket längre väg att gå innan jag förstår och eventuellt reagerar.

Det här är ju något att vara stolt över, ändå har jag inte sett det. Det som startade processen var konstaterandet att jag inte är skapad för att leva ensam.

Det här är jag. Jag är densamma.
Jag är en älskande människa.

Är du värd att älskas, kommer jag älska dig.
Det är sådan jag är.

Skillnaden är bara att är du man kommer jag vara väldigt aktiv, är du kvinna så är det du.

Jag vägrar att vara inskränkt och tror att de flesta av oss har den potentialen.

Idag skulle jag få min första behandling med diatermi. Det är det enda som fungerar på ljusa hårstrån. Och jag har mest ljusa skäggstrån. Det är bara på överläppen som det finns mörka strån. Så där får jag sedan tidigare laserbehandling. Nu kommer jag en tid framöver att få båda behandlingarna.

Laser är en modern och relativt smärtfri behandling, men fungerar alltså bara på färgade strån. Nu är överläppen det mest känsliga området för hårborttagning, så jag är tacksam att de få mörka strån jag har finns just där. Diatermi däremot är en annan sak.

Vart än jag läst om diatermi, så är smärta det som alltid framhävs. I vissa fall pratas det om riktigt rejäl smärta. Så oron har funnits hos mig länge. Sov väldigt oroligt natten som var. Vaknade innan larmet gick. Ingen idé att ligga kvar. Hjärtat gick på högvarv, och en konstig kramp i magtrakten ville inte släppa.

Nåja! Bara att göra sig iordning, dricka lite kaffe och ta sig till tågstationen. Såg till att halsduken var ordentligt uppdragen i ansiktet, Jag får nämligen inte raka mig innan. Och smink är inte heller någon idé. Ytan som behandlas måste torkas ren isåfall. Så antingen är jag sminkad på vägen ner och fläckvis sminkad på vägen hem, eller så struntar jag idet.

Så nu satt jag där igen, på fiket i Uppsala och åt min frukost. Det blir samma sak varje gång jag är där. En ost och skinkfralla med grovt bröd och en latte. Personalen har slutat fråga mig om jag ska sitta där och fika eller ta med.

Men den här gången var det väldigt annorlunda. Jag var trött, orakad, osminkad och rädd. Jag har aldrig tidigare varit rädd för det som väntat i mina behandlingar och besök. Men nu var jag rädd. Kände mig liten och ynklig. Hade verkligen behövt en kram där och då. Tankarna på en vän dök upp i huvudet, mitt i allt detta, och på något sätt kände jag mig lugnare och fick nya krafter. Märkligt hur vänskap kan påverka oss bara genom att finnas inom oss.

Med ny styrka började jag gå mot domkyrkan som skulle ligga i närheten av kliniken. Krampen i magen hade släppt även den, och rädslan hade krympt till en malande oro. Men jag mådde mycket bättre, där jag gick på gator som andades historia, och jag tänkte återigen på min vän. Kunde njuta av de fina miljöerna jag passerade. Tacksam att jag kunde hitta ett lugn och en styrka bara genom tanken.

Så småningom nådde jag mitt mål. Kliniken där jag skulle få min behandling. Fyra trappor upp. Hiss fanns naturligtvis, men jag tar oftast trapporna, för vardagsmotionens skull. Så även denna gång. Tankarna började fladdra omkring igen, men jag hade bestämt mig för att hålla kvar den positiva känslan jag tidigare fått.

Kommer in i ett litet väntrum, där det redan sitter en kvinna. Jag brukar försöka att vara ute i tid till mina besök. Sitter hellre en stund och väntar än stressar upp mig med att komma precis i tid. Så jag tar av mig ytterkläder och skor och sätter mig i den lediga fåtöljen. Börjar förse mig med godis ur burkarna som står där och skriker, ÄT OSS.

Som vanligt så börjar jag prata. Har accepterat att jag inte kan vara tyst, försöker inte ens. Skulle ändå inte fungera särskilt länge. Så ganska snart pratar vi skägg och borttagning av det. Diatermi i synnerhet, och hur lång tid som faktiskt behövs. Diatermi kräver fler behandlingar och under en väldigt mycket längre tid än vad laser gör.

Hon hade gått i många år, men numera handlade det bara om underhåll. Laser ger snabbt ett långvarigt resultat, det gör inte diatermin. Och sen beror det på hur mycket skäggväxt jag har, säger kvinnan till mig. Hon hade haft väldigt mycket sa hon.

Då talade jag om för henne att jag föddes som man och hade väldigt mycket skäggväxt. Jag trodde hon skulle ramla ur stolen där hon satt. Hon trodde nog hon hörde fel först. Hon såg totalt överraskad ut när hon satte sig tillrätta igen.

Jag blev naturligtvis lycklig och glad över reaktionen. Jag hade bara varit mig själv, och hon hade bara sett den kvinnan som är jag. Så otroligt skönt. Jag har fått höra det av mina vänner, men att få se och höra det av en helt främmande människa var fantastiskt.

Så var det dags för behandling. En halvtimme första gången, sen blir det en timme åt gången. Jag kände rädslan komma krypande, men som tur var kom hennes hund och ville hälsa. Väl på plats, liggandes på en bekväm men konstigt utformad säng, började hon peta och dra i skäggstråna. Jag kände hur det stack till då och då, och gjorde lite ont ibland. Efter en liten stund undrade jag vad hon gjorde. När skulle hon börja med själva diatermin. Hon hade sagt att hon behövde dra ut vissa strån för att komma åt. Jag trodde att det var det hon gjorde.

Min förvåning och glädje visste inga gränser, när hon sa att behandlingen var i full gång. Men att de hade den senaste versionen av diatermi apparat, och det var inte smärtsammare än så här. Förutom på överläppen då. Jag som oroat mig så. Antagligen har jag en hög smärttröskel, för jag tyckte inte det här var jobbigt.

Sitter på tåget på väg hem från Östersund. Återigen gjort något som inte var tänkbart för ett par månader sedan. Att agera utifrån hjärtat, vad jag känner, utan att ha full kontroll på alla detaljer.

Tänker besöka en av de tjejer som fått mig att släppa loss och bara vara. Leva och njuta. Jag har ju alltid varit tvungen att ha full kontroll vad jag än gjorde. Kunde inte riskera att av misstag visa mitt innersta. Det här har hängt med länge. Trots att jag är så trygg och säker i mig själv. Fullt klar över vem jag är, och tydligt visar det, så har det varit bitar jag inte klarat av att släppa. Fram tills nu.

Jag har tidigare skrivit om de inre murarna hon och hennes kamrater rev. Det är inte förrän den senaste tiden jag förstått att de också började få mig att släppa taget. Att leva, utan full kontroll. Utan att först tänka på hur och vilka scenarier som är troliga.

Något som känns som en stor befrielse. Att bara vara. Så den här helgen gjorde jag just det. Jag åkte till Anna Mård, för att jag ville, måste och behövde.

Och helgen blev fullständigt underbar. Vi satt hela nätter och bara pratade. Om allt, precis allt. En säng var bäddad i ett eget rum till mig, med sängkläder i min älsklingsfärg. Rosa!

Så när det var dags att sova fanns min säng där, men Anna hade tidigare sagt att jag bara behövde säga till om jag inte ville sova ensam. Och när det nu blev dags för sängen hörde jag mig själv säga det.
Jag vill inte sova ensam!!! Det är inte bara för mig. Min kropp är fel fortfarande och jag undviker alltid att visa den. Men nu fanns inte obehaget där. Jag ville sova hos henne. Det kändes bara självklart.

På morgonen när det var dags att duscha, var mina kläder i ena änden av lägenheten, där den rosa sängen stod oanvänd och vårt sovrum och dusch i den andra.

Nu hände något igen. Det är något med Anna som gör mig så avslappnad och bekväm. Och om ni inte förstått det än, så är det inte kvinnor som väcker min lust. Så andra hämningar fanns inte heller.

Så jag kommer på mig själv med att springa omkring naken. Visserligen hade jag visat allt innan vi skulle sova. Men det här var annorlunda. Jag gjorde som jag gör hemma, ensam. Tänkte inte på att Anna satt och pratade med mig samtidigt som jag sprang omkring där.

Det tog ett tag innan jag själv fattade vad jag gjorde. Jag häpnade över min egen reaktion. Jag kände mig så oerhört bekväm med Anna, så det enda som dök upp i mitt huvud var hur hon tog det. Inte att jag var naken.

Så där stod jag och bad henne om ursäkt. Tänkte att hon kanske inte var bekväm med det. Fortfarande naken. Den situationen skulle jag gärna vilja haft inspelad.

Så den här helgen har jag definitivt bara varit. Fullt ut!  Och även fått en stor dos av närhet. Något jag behövde. Okomplicerad närhet av en älskad vän. Någon som jag aldrig kan få några sexuella känslor för. Hon är vacker, jag älskar henne. Min väninna.

Och hon är den enda som sett mig så här. Jag har underbara vänner därhemma, men ingen annan har sett mig utan något som helst skydd. Kroppsligt, mentalt och omedvetet. Och det kändes som den naturligaste saken i världen.