Herrguuud så lång tid det tog sen förra bloggen. Det handlar inte om ointresse eller tid. Så mycket har hänt, passerat och upplevts så tillvaron har mer handlat om att komma i balans igen. Man skulle ju kunna tro att när utredningen är klar, socialstyrelsen har gett sitt godkännande och jag fått mitt nya personnummer att allt bara blir en rosenskimrande tillvaro.

Nu är ju inte livet så enkelt. All ängslan, oro och osäkerhet tar på en mentalt. Så mycket mer än jag anade. Jag har varit så långt ner i botten man kan komma under hösten. Att jag fungerat socialt kan jag tacka min väninna för. På något sätt när alla besked är positiva så tappar man greppet. Allt jobbigt tar ut sin rätt.

Nu har jag turen att ha min Anna Mård. Hon fick mig att söka hjälp hos kurator, vilket var det bästa jag kunde göra. Ensam är inte stark, och professionell hjälp ska aldrig underskattas. Vänner som står vid ens sida i motgång är det bästa man  kan ha, men de är också bara människor med sitt eget bagage.  

Nu har det gått en tid, balansen i livet är tillbaka, och beslut har tagits. Ett fokus ligger på det som kommer närmast. Operationen, det största som sker i mitt liv, då min kropp äntligen motsvarar min själ. Och jag har helt andra tankar om min framtid nu. Våga, vilja och ge saker en chans är mitt nya motto. Livet är vad vi gör det till.

Ni kommer märka det mer och mer här, då mitt bloggande kommer bli väldigt mycket mer aktivt. Efter två veckor med i stort sett bara vila, så är lugnet, orken och lusten tillbaka. Jag vill så mycket mer, och ska ge det möjligheten nu.