Känslan när jag äntligen kunde plocka fram cykeln och endast lätt vårklädd cykla iväg till centrum, helt underbart. Nästan som en pånyttfödelse, ingen tvekan om att vinter inte längre är något för mig. Såklart så var det bara några få fina dagar innan snöflingorna åter svävade runt utanför fönstret igen, ok det är bara april än, jag vet, men ändå. Jag vill ha sol och värme, dagar helt befriade från snö, kyla och regn.

Även den här vintern så hade jag sällskap av goaste lurvtassen Iza, ljuset i vintereländet som älskar det där vita fluffiga eländet som hemsökt oss i månader och i mängd denna vinter. Att se henne fara omkring på promenaderna lyfte humöret även på denna vintertrötta tant. Däremellan så ägnade jag mesta tiden till spelkonsolen. Jag måste erkänna att det suger när man inte annat än kan acceptera att åldern ändå finns där. Reaktionerna är liiiite för långsamma när man spelar mot dessa blixtsnabba ungar online.

Ja kroppen och knoppen är definitivt inte i fas i den här lekamen, det märks emellanåt vilket irriterar mig. Jag är ju för fasen fortfarande mer barn än vuxen, en åsikt jag starkt misstänker mina vänner instämmer i. Nåja, det finns ändå en del fördelar i att officiellt vara pensionär som tur är. Men föreslå inget nonsens om föreningar och annat för då hoppar Buttermuffen fram direkt, inget att rekommendera för omgivningens skull.

Att vara utrustad med ett designerobjekt till underliv har också sina sina fördelar i vår nutid, då vårdkontakter endast fås vid akuta besvär eller efter lång kamp. Imorgon ska jag nämligen till gyn på Akkis för den årliga besiktningen. Sex provrör blod lämnades för över en vecka sen och remissen bestod av en A4:a sida med prover. En lyx idag det har jag sen länge konstaterat. Börjar nåt glimsa så syns det bland alla de där proverna.

Och varje år så noterar jag glatt att levervärdet är prima, ett glas rött varje kväll är min lilla kvällsritual. Såg nog att tandhygienisten med en flinande suck rynkade på ögonbrynen när jag bestämt fastlade att snus, ett glas rött och ostkrokar tänker jag fasen inte vara utan. Obstinat, säger ju det, mer barn/ungdom än vuxen.

Nä nu får det räcka för den här gången, vem vet kanske dyker det upp något väldigt snart igen nu när jag vaknar till mer och mer, i paritet med temperaturen ute typ.

Ja så då är jag även åldersmässigt pensionär nu, officiellt pensionär och behöver inte längre intyg på att jag gick i pension i förtid. Lite irriterande ändå att ingen krävt att få se det där intyget när jag åkt tåg och buss. Nåja, jag antar att jag framstår som den genuint ärliga och älskvärda tanten när jag är ute och far.

Något stort firande hade jag inte den här födelsedagen heller. Lite stökigt är det ändå när man som jag anser sig ha två födelsedagar. Och den andra, den 23 november är den som jag hellre firar. Nu hade jag dessutom bästa sällskapet hela helgen, kärleksbomben Iza. Promenader och i möjligaste mån undvikande av alla dessa myggor som ilsket attackerade om tillfälle gavs.

Så pensionär enligt födelsedatan och snart 8 år enligt min nya räkning. Nu anser en av mina vänninor att där måste vi räkna hundår vilket nog får ses som rent önsketänkande. Jag menar att i så fall så blir jag nånstans mellan 40 – 56 år. Och där är vi garanterat ense om att så mogen är jag definitivt inte än.

Lite symptomatiskt är det nog att jag ändå gav mig själv en present den här gången, ett Playstation 5 samt ett Cod spel. Ja ni läste rätt, tanten gör som ungdomarna och häckar i soffan med en rosa handkontroll och gejmar. Nu är jag inte så bra på det här än så lyckas jag skjuta åtminstone 2 st i ett snabbspel online så är jag galet nöjd. Alltid sämst men säkert den gladaste misstänker jag.

Nu är jag ändå ganska övertygad om att det inte är en slump att det här spelet köptes in. Länge har jag undvikit det då jag vet att jag älskar det där och gärna spelar lite för mycket om jag kan. Och precis, jag är pensionär. Tid är något jag har massor av så det överraskar inte att jag från midnatt onsdag natt till i måndags så säger spelet att jag varit aktiv i 29 timmar.

Lika länge som jag har undvikit det så har en här ej namngiven spelnörd till väninna droppat något om hur kul det är att spela. Hur bra det är för gamlingar som mig att jobba med hjärnan etc. Plötsligt en tisdag för två veckor sedan så bjöd hon på middag med vin, trevligt som alltid. Men när jag satt där mätt och nöjd så kom det….. nu går vi ner och fightas med småglinen. Raskt ner till sonens rum och på med deras Playstation, asgarv, lite vin och bullar senare så var det kört. Att hon återigen påpekade att det här var bra för gamlingar det fastnade såklart.

Dagen efter beställde jag ett spel och hävdar bestämt att det är en långvarig genomtänkt hjärntvätt som ligger bakom. Eller så visste hon väl egentligen bara bättre den envisa Messerschmitten.

Som brukligt så rullar Prideveckan för fullt i Stockholm nu i augustis regniga början, den Priden som nog får ses som hela landets tillställning. Fortfarande aktuell och nödvändig och jag undrar ibland om den någonsin kommer vara ej behövd.

Och som vanligt numera så syns vi i diverse sammanhang i t ex TV den här veckan, i positiva sammanhang till skillnad mot diverse debattprogram och media under resterande året. Det är naturligtvis omöjligt att inte reflektera över sin egen situation och liv. Som ni förstår så är mitt fokus av naturliga skäl transpersoner.

Något som framgår tydligt för er som följer mig i sociala medier så är jag tystlåten, håller en låg profil. Att ha egna åsikter som inte alltid är i paritet med kampens företrädare har sina konsekvenser. Även föreläsandet för en slumrande tillvaro och promotas inte längre. Tillgänglig är jag för de som själva söker kontakt med mig.

Jag har helt enkelt valt att inte lägga energi på kamp, debatt och aktivism, samtliga kraft- och tidskonsumerande aktiviteter. Egoistiskt? Ja antagligen men med det mesta av livet bakom mig så prioriterar jag nu det roliga och positiva i livet. Är det genomförbart kanske någon undrar med tanke på hur debatten och samhället agerar idag. Ja för mig fungerar det, jag har haft turen att ha den bästa av livets mentorer som givit mig förmågan att vända ryggen till sånt som enbart suger energi, inklusive människor.

Idag så tänker jag inte på mig själv som transperson, jag är jag, en inte helt enkel tant att hantera som yrar runt okontrollerat. Ja i alla fall när jag är ute på egen hand. En människa som har en galet annorlunda resa genom livet. En väninna brukar jämföra mig med Hundraåringen som försvann.

Det är nu drygt 11 år sedan jag tog steget ut och jisses vilka år det varit. Den där boken måste nog skrivas ändå. Något som jag först på senare år insett är hur de åren går att jämföra med ett barns uppväxt, något ingen fört på tal innan eller ens pratar om nu heller.

Så jag är oerhört tacksam över mina väninnor, min sociala gemenskap och min ¨mamma¨som uppfostrat mig till den jag är idag.

Lite aktivism/åsikt kan jag ändå drista mig till att framföra. Och det är något en mig nära krasst konstaterat, att det är lika mycket min förtjänst som hennes att vi är vänner idag. Att förvänta sig att andra ska ge en ett liv fungerar inte för vare sig trans eller cispersoner.

Som brukligt senaste åren så är det ett tag sen jag skrev något. Den här våren har ändå varit exceptionell då det knappt skrivits något överhuvudtaget. Till och med Buttermuffen har fått vila eller om det är tvärtom. Jag började tänka tillbaka på tiden sedan förra inlägget och vila…. nja fram till slutet på maj då möjligtvis. Där tog det fart kan jag lova så reda nu känner jag mig nöjd med 2023, vilka upplevelser och minnen. Och då väntar ändå några till framåt hösten. Nu räcker det med sol och kanske årets första dopp vid bryggan på Kopphuslandet.

Som sagt så började det redan i slutet på maj då jag på egen hand i hyrbil körde ner till Grythyttan. Ni som kan mig förstår det förvånande i det, själv känner jag mig sjukt stolt. Min lilla pojk som studerat där tog sin kandidatexamen 2 juni. Jag är stolt, imponerad och såååå lycklig över att få uppleva den dagen. Hela vistelsen gav varma minnen tillsammans med honom och alla hans mammor. Nu har han flyttat till Stockholm och söker jobb där, jag har redan kollat in resrutten med pendeln dit. Och inte ens jag kan irra bort mig på den rutten.

Den 12 juni så blev jag utkörd från min lägenhet, grannarna förde ett oväsen värdigt en galen supporterskara på någon fotbollsmatch i huvudstaden. Det brann i vindsvåningen i min uppgång. Vi blev sittandes ute i över tre timmar betraktandes flera släckbilar, en stegbil, en första insats bil och ytterligare en mindre bil. Utöver det en ambulans och ett antal polisbilar. Ja alltså hur många de var, poliserna alltså har jag inte koll på, jag kom av mig redan när de två första kom. Fick klart för mig efteråt att jag nog utmärkte mig lite de timmarna då jag tog med mig min nyss tillagade middag ut. Och där satt jag lugnt och åt min mat medans räddningstjänsten gjorde sitt och grannarna uppjagade for runt. Ett spektakel som ändå slutade väl med tanke på hur det hade kunnat gå. Två lägenheter förutom den som brann gick inte att bo i, de kollade varje lägenhet innan vi fick gå in igen. Min klarade sig från rökskador men släckvatten hade runnit ända ner till mig inne på toaletten.

I mitten på juni så åkte jag ner till Göteborg med Jonna, något som våra väninnor kände viss oro för. De hade ingen tilltro för vår förmåga att hitta eller ens veta var vi är någonstans på egen hand, två vilsna virrhjärnor på vift typ. Men där chockade vi både oss själva och dem för vi snurrade omkring med buss och spårvagn som att vi inte gjort annat. Ja alltså lite irrade jag iväg emellanåt men då satte Jonna stopp. Vi var där för att se båda konserterna med Metallica. Nu bodde vi ute i Långedrag dessutom i en lägenhet som hon fick låna. Och jädrans vad många militärer jag fick se. Men det jag älskar mest med den resan är att det blev flera dagar med enbart Jonna och massor med prat. Den ensamtiden med henne henne är det som stannar starkast i mitt hjärta.

Några veckor senare så var det dags för Göteborg igen, den här gången med Tessan. Det som började med en konsert med Coldplay lördagkväll blev i slutändan så mycket mer. Vi åkte reda på torsdagen för att chilla lite i lugn och ro också, vilket vi gjorde men innan vi ens kom iväg så växte det. På söndagen så tog vi bussen ner till Helsingborg, checkade in på ett motell, tog en hamburgare på stationen för att sen ta tåget upp till Varberg. Där hade jag bokat in oss på Diggilo, jag hade snappat upp att hon spanat in det tidigare och Liamoo. Nu fanns det där på min Bucketlist så jag bokade det på eget bevåg. Ett uppskattat infall då de var galet grymma, vilken upplevelse. Väl tillbaka blev det sängen, Netflix på hennes telefon då vi inte hade någon fjärrkontroll till TV:n som inte gick att sätta på utan den. Ja med toa och dusch i korridoren så kändes det liksom rätt på något vis. Men jag tyckte det var mysigt med kontrasten till hotellet i Göteborg.

Efter den hektiska söndagen farandes fram och tillbaka så var måndagen vikt för chilla igen. Fram tills nu så hade vi solen med oss, nu var molnen mörka och regnet föll då och då. Så vi turade på färjan, något hon fått tips om som jag gärna ville bocka av på min lista såklart. Över sju timmar turade vi med lunchstopp i Helsingör. Vad gjorde vi på båten undrar ni kanske, drack öl, snaskade chips och godis samt spelade färdigt vår stormatch i Yatzy som började redan på tåget ner till Gbg den där torsdagen. Stormatch undrar säkert en del av er vad det är för något. Ja det är säkert hennes och Catrines påhitt men roligt är det. För att vinna en lillematch så är det först till tre vinster, och för att vinna matchen så är det först till tre vunna lillematcher. Och för att vinna stormatchen så krävs tre vunna matcher. Förvirrande? Jag vet! Vi lyckades till och med med att få oavgjort i en spelomgång.

Nåja, dessvärre så var det så lyckat att på sista turen över till Danmark så korades vinnaren av stormatchen. Och NÄ! Jag var inte glad just då vilket i och för sig ändå blev lyckat då jag visade det. Vilket enbart fick den donnan att njuta än mer av vinsten. Som förlorare så ansåg hon att det innebär livslång massage från mig. Rub it in bara, just saying. Eller ja alltså jag brukar massera henne emellanåt ändå så. Och jag måste erkänna att det känns helt rätt att min Messerschmitt fick vinna den där stormatchen.

På tisdagen när det var dags att åka hem så började resan med inställt tåg i Helsingborg. Vi hade sagt redan tidigare att vi haft ett riktigt flyt med alla resor, byten och annat som hade kunnat strula. Nu kändes det ändå som att vad fasen, ok då, men roligt är det inte, trötta och nöjda som vi var. Men jag gillar ResPlus, jag fick sms som dirigerade om oss på andra tåg och tider så det flöt på bra, vi var bara en timme senare hem. Visserligen på håret vid något byte men ändå. Och längsta biten satte de oss i förstaklass, och räkmackorna som var förbetalda fick vi också trots fel tåg.

Ja det är många minnen att vårda och det var nästan så jag abdikerade från min Queen titel, men nä, där går gränsen.

Det här året började inte direkt på bästa sätt, feber och veckor som var bokstavligt slemmiga. Nu finns det ändå oftast något positivt i det mesta i livet som händer. Det som julfrossandet lämnade efter sig försvann de här veckorna. Inte så dumt heller att hjärnan gick in i viloläge den här perioden heller. Den har en förmåga att snurra på när jag mest av allt är beredd på det annars. Nu är i alla fall det mesta tillbaka till normalläget, saknas nu bara att bygga styrka igen. Behövs i min ålder men skyndar långsamt. Kreativiteten som jag saknade mest är tillbaka, lusten försvann aldrig men utan det kreativa så blir det ändå ingenting av det.

Häromdagen när vi tanter blev inbjudna att långluncha med blonda ungdomen så kom vi att prata om drömmar som vi har. Och jag konstaterade att det är ganska skönt i livet nu när det inte längre finns några stora drömmar att jaga. För mig är de redan uppfyllda där mitt nuvarande liv är en av de stora drömmarna.

Nu fastnade det där samtalet vilket såklart fick mitt huvud att snurra kring det där med drömmar. Hur kan det komma sig att jag inte har några stora drömmar. Konstaterade att något jag alldeles säkert skulle sörjt om jag inte upplevt det är att få gifta mig, bli förälder, leva familjeliv med allt det innebär. Och den stora förändringen av mitt liv jag påbörjade 2012. Att det nya livet blev bättre än jag kunde drömma om dessutom.

Men vänta nu tänkte jag sen, har jag inga drömmar kvar. Och då ploppar det fram drömmar på rad, jag har bara inte tänkt på dem som drömmar utan mer som något roligt att längta efter, se fram emot. Att åka till Tomorrowland är en av dem, parta i Barcelona en annan, åka tåg i Alperna en annan osv. Skillnaden mellan dem och de stora drömmarna är att jag inte kommer sörja de drömmarna när det är dags att tacka för sig. Mer något jag inte hann med bara.

Och det slog mig då att vad vore livet utan drömmar, och helst fler än vad jag hinner med i livet. Men också hur priviligerad jag är som bara har de roliga drömmarna kvar, inga måste hinna med drömmar.

Några drömmar har numera förpassats till mardröm istället. I många år så ville jag åka till Australien, men det vägrar jag göra idag. Största hajarna och krokodilerna, giftigaste ormarna, spindlarna och maneterna. Kängurus sparkas, Kolalor är visserligen söta men tydligen både sura och lättstötta. Och bada går inte heller för då måste man ha koll på strömmarna så man inte hamnar långt ute bland hajar och maneter. Och näbbdjuret som är fulsöt har en gifttagg. Och Tasmanska djävulen…… Nu har jag i och för sig en sån bland mina vänner, vilket nog är tur för hon fräser till varje gång surtanten i mig slår till.

Jag är nog inte så galen ändå som tycker januari var en hyfsat bra månad det där jag tofflar fram i mitt rosa moln i livet.

Ni som följt mig en tid vet vid det här laget att jag oftast inte namnger personer i min blogg eller när jag föreläser om mitt liv. Jag behöver känna att det är ok för de som namnges innan jag lämnar ut det. Så det här inlägget blir speciellt på flera sätt, ni får namnet på någon som bara funnits med i svepande ordalag i mitt liv. Och jag har försäkrat mig med att hon är ok med det.

För fyra veckor sedan så kom det ett meddelande, oväntat och väldigt överraskande som fick fina minnen att börja poppa fram som i en popcornmaskin. Anita Jänchen Ädel sökte kontakt, min första riktiga relation, min första förälskelse. Innan jag träffade henne så hade jag alltid glidit undan när någon sökte något mer än vänskap.

Hon bodde i Sätra på den tiden, stadsdelen som jag tillbringade det mesta av min fritid i. Men att vi möttes får vi nog tacka våra respektive barndomsvänner för. ja ja vi var tonåringar ju. Nu blev vi i alla fall ett par och jag minns med värme den tiden.

I meddelandet så skrev hon om en medaljong hon fick av mig som hon har kvar och hur hon funderat över vad det blev av mig. Den var graverad med texten Lars 75, tänk er 47 år sedan. Och att hon flyttade till Schweiz för 37 år sedan, att hon försvann ner till Uppsala visste jag men inte det.

Ibland är livets mysterier fascinerande, hon hade googlat och sökt efter Lars-Erik Wärn, ja jag hette så på den tiden. Men inte hittat nåt av förklarliga skäl när man känner till dem. Han existerar numera enbart som en del av mig, i övrigt så är han inte att finna. I slutet av november 2014 så upphörde den existensen juridiskt, för egen del redan i augusti 2011. Men återigen kan vi tacka en av barndomsvännerna som kunde berätta för henne om mig. Vilket som jag uppfattade det var mer tur att hon frågade honom.

Hon undrade om jag ville träffas nästa gång hon var på besök i Sverige för att hälsa på sin mamma. Vilket jag direkt kände att såklart jag vill det. Nu hade vi kontakten och till min glädje så skulle hon göra ett besök i Sverige redan i början på den här månaden december. Så småningom så bestämde vi oss för att mötas vid Gävle bocken på fredag em när hon är här.

Det slog mig sen att de flesta av mina väninnor föddes runt den här tiden när vi var tillsammans. Fnissande tänkte jag för mig själv att ja det har i alla fall den fördelen att jag kan njuta av livet som pensionär medans de stretar på och kämpar med familjelogistiken.

Vi hade bestämt oss för att mötas och ta det därifrån, 47 år är en lång tid så hur ett möte blir går inte att sia om innan. Speciellt nervös var jag inte, det var ändå någon jag tyckte om som jag ska möta, någon som jag delar en historia med. Hon var nyfiken på min historia men jag kände redan vid vår första kontakt att jag var lika nyfiken jag. Och glad över att hon inte vistats i Sverige mer än vid korta besök. Då hade hon troligtvis inte vågat vara nyfiken med tanke på hur det så ofta skrivs och debatteras om att man inte får vara nyfiken och fråga människor som mig om allt. Nu är jag en nyfiken person själv och tycker inte det är det minsta konstigt att andra är nyfikna på något som går utanför det vanliga.

Nu var tiden inne och vi möttes igen efter 47 år vid bocken och kramade varandra, senare fick jag klart för mig att hon är lika kramig av sig som jag är. Vädret var inte det bästa så vi började med ett besök i en butik där ett luciatåg inhandlades. Och jag visade min fantastiska icke existerande världsvana. Aldrig ens tänkt tanken på att lucia är något kuriöst konstigt ute i världen.

Efter det så föreslog jag att vi skulle sätta oss ner på något lugnt ställe, cafe eller liknande så vi kunde prata vilket vi också gjorde. Jag vet inte om vi båda undrade innan hur det skulle gå, tänk om det blir krystat tyst. Vilket det definitivt inte blev, samtalet for fram och tillbaka, familjer, barn, arbete ja det mesta var vi nog inne på. Kan inte låta bli att fundera på om vi var sådär pratiga då -75.

Tre och en halvtimme senare säger Anita att klockan är halvfem, förvånat konstaterar jag att ja det är hon ja. Kändes mer som att vi nyss fikat färdigt bara, inte att timmarna flugit fram. En eftermiddag att minnas med förundran och glädje, ett sånt där minne som berikar ens liv. Undrar om det hänt utan den där medaljongen jag gav henne som hon fortfarande har kvar och även bar när vi möttes. En gåva tillbaka i sig som värmde.

Vårt samtal behåller jag för mig själv, det här inlägget ger er som följer mig ändå något så ovanligt som en mer detaljerad del av mitt liv långt tillbaka samt nutid. Och något vill jag ha för egen del, jag låter er ta del av det mesta av min historia så några guldkorn behåller jag.

Kommer vi mötas igen undrar ni och ja, det är något jag absolut vill, hur och när har vare sig Anita eller jag en aning om just nu. Men det löser vi, nu har vi kontakten och fortsätter med att ta det

Väl hemma så tänker jag att det här lika gärna kunde ha varit ett livs historia i en roman om silverhjärtmedaljongen.

Jag har en kluven inställning till den här månaden, den är mörk, blöt och mest som ett väntrum inför december. Och som alla år så blir jag tröttare än annars, men den har sin tjusning ändå. Det är när den här månaden börjar som jag tycker att det är dags att ta fram adventsstakar och eventuellt nån tomte.

Ok! Nu kom den första staken fram redan i slutet på oktober tillsammans med tre tomtar. De fick göra entré i mitt numera väldigt rosa sovrum. En av mina väninnor föreslog att jag skulle skriva en egen historia, Fifty shades of pink. Misstänker att hon hade en hel del anspelningar i tanken där. Tanken lockar i alla fall men frågan blir då vad i helsefyr ska jag göra med den?

En annan av mina väninnor dök oväntat upp med en ny adventsstake som hon ansåg bara skrek att den ska Erika ha. En rosa såklart, ja alla mina adventsstakar är rosa, men den här ståtade med en enhörning som stegrar sig på ett moln i vätska där glitter far omkring och sprakar i allsköns färger. Den fick omedelbart inta fönsterplatsen i vardagsrummet.

Funderingarna nu kretsar kring den kniviga frågan, när kan jag ta fram min rosa gran? Ja den brukar vara uppe från källaren i god tid innan första advent men jag bestämde mig tidigare i år att försöka dra ut på det, bli lite mer som andra. Nu är ju inte jag som andra så jag har ingen större tilltro till att det där kommer att hålla. Men va fasen, att bara tanken finns är inte dåligt alls det, kanske jag håller på att bli lite vuxen ändå.

På mornarna så brukar jag se på Nyhetsmorgon samtidigt som jag dricker mitt morgonkaffe och filurar i soffan innan frukosten. Något som inte utförs med någon stress, det tar sin tid. Nu har jag äntligen den lyxen och den njuter jag av var dag. Men jag lär nog ändra den morgonrutinen, den är inte bra för min skenande hjärnaktivitet. Det är alltid något som sätter fart på funderingarna, kommentarer eller inslag. Och sen rullar det på ostoppbart, nu i morse så klämde en sportkommentator ur sig att stolpen var i vägen för ett kvitteringsmål i slutsekunderna.

Så nu bearbetar jag diverse inre bilder med stolpar som far omkring i handbollsmålen, den var ju i vägen. Undrar var målvakten var, stolpar är hårda vad jag kan minnas. Kan de vara i vägen för målvakten också? Godkänns det som mål? Och ribban, far den också omkring, borde vara hjälmtvång på målvakten i så fall.

Nä det är nog bäst att nöja sig här, för nu skenar det iväg igen.

Och grattis till älskade nyblivna femåringen

I tisdags så var det dags för ett återbesök på Karolinska i Solna. Egentligen så skulle det besöket ha skett för drygt 20 månader sedan men som vi alla fått erfara så har pandemin påverkat oss alla och vården i synnerhet svårt. Då operationen blev lyckad och jag inte haft minsta besvär så har jag lugnt väntat, fanns ingen anledning att stressa på. De prioriterar och betar av oss allteftersom tänkte jag.

Nu var besöket inbokat till kl 10, inga problem om man bor därnere vilket inte jag gör då. Väl medveten om hur jag fungerar så var det bara att kliva upp tidigt och ta tåget 06:19 från Skutan. Stressa på morgonen tycker jag inte om, kaffet ska drickas långsamt och njutas av, sen kan jag vakna till och köra på. Ja jag är en prinsessa som numera har all tid i världen att leva så också.

Nu är det dessvärre så att vid den tiden så är det mer Häxan Buttermuff än Erika som gestaltar sig. Det var inga snälla saker jag tänkte om mina medresenärer. Speciellt inte kvinnan som ägnade 20 minuter till att berätta om att hennes katt rev henne inte. När sen enkille några rader framför mig upprepade gånger drog och slängde med håret så det fladdrade över nackstödet samtidigt som han tittade på sig själv i telefonen som han höll så jag såg den mellan stolarna. Då sprattlade häxan i mig till och jag är väldigt tacksam att det inte for ut genom munnen också utan stannade i tanken. Lägg ner! Du är ful! Ge upp! Inte snällt, jag veeeet.

Byte av tåg i Uppsala och irriterad som jag var så klev jag inte på den fullsatta SL-pendeln. Jag väntade in nästa så jag fick en sittplats, det fanns det marginal för tänkte jag bistert. Häxan höll med. Till min glädje så var det här tågets medresenärer rena motsatsen. Ingen pratade, inte ens i telefon så jag njöt av en medhavd äggmacka och en Loka. Lugnet började infinna sig och häxan studsade vidare.

Vid Odenplan så var det dags att kliva av, inte första gången jag gjort den här resan så sturskt stegade jag iväg mot rätt utgång. Sen var det kört kan jag lova. Kaxigt tänkte jag att den där gatan ner så är jag snart framme vid rondellen. Det var jag inte! Det kom ingen rondell! Fortfarande kaxig och vid gott humör så tänkte jag att jaha, jamen då går jag den här gatan ner så kommer jag rätt. DET GJORDE JAG INTE!

Till slut när jag förvirrat stod vid en stor korsning av flera vägar och skyltar som visade på Karolinska, E4 och nån annan jädrans väg så konstaterade jag trött att nu är jag vilse. IGEN! Till saken hör att jag var vid Odenplan 08:49 i god tid som tänkt, men den tiden började drastiskt minska. Bara att ta fram telefonen och appen kartor, knappa in KI och sen se vart den tog mig. Efter att ha gått runt ett par kvarter för att hamna på samma ställe igen så insåg jag att ojdå, jag gick nog tvärtemot vad bluppen visade.

Nu fanns ingen tidsmarginal längre, det var bråttom, snudd på att jag hinner insåg jag. Som tur är så är det en fördel att vara tant, en tjej på cykel stannade direkt när jag tilltalade henne och frågade henne om vägen. Den minen alltså, hon undrade nog hur ända in i glödheta kunde jag hamna här om jag skulle till KI. Men efter att ha funderat så konstaterade hon att snabbaste vägen för mig var att fortsätta gångbanan ner utefter den stora vägen. Hon visade på en skylt för cyklister längre ner som visade vägen mot KI.

Med snabba steg så satte jag fart, stressad med hög puls tacksam för hjälpen och dessa skyltar med pilar åt alla håll. Jag blev ändå något förbryllad av att jag gick under en väldigt stor väg som dessutom kändes bekant. På andra sidan så delar sig gångbanan, KI till vänster och Haga till höger. Jag är ju för fan på andra sidan E4 insåg jag suckande. Nåja nu vet jag var jag är i alla fall, och det visade sig vara enbart delvis sant. 09:48 var jag helt vilse inne på området KI. Som tur var så stegade en vårdanställd med visir och munskydd ut tillsammans med en äldre dam ut från en ingång där jag stod.

Så jag frågade med andan i halsen om de visste var Gävlevägen 55 är någonstans. De såg nog min stress och log lugnande samtidigt som de sa, nedför trappan där så är du på Gävlevägen och ser ingången på hörnet. Tacksamt ilade jag nedför trappan och naturligtvis såg jag inte min ingång, jag såg den andra ingången som var låst tack och lov. Då fattade jag att nej, det här är ju 51, inte 55.

Ilade snabbt in flåsande med maxpuls och pustade ut när det inte var kö till kassan där jag skulle anmäla mig. Klockan var nu 09:52, åtta minuter kvar till mitt bokade besök. Fyra minuter senare sitter jag i väntrummet och känner att jag är kissnödig, inte akut kissnödig men ändå. Jag ska ju träffa en läkare som ska klämma och inspektera just den regionen av min kropp. Ägnade en tacksamhetens tanke till kirurgerna där då jag tre minuter senare även klarat av den biten. Ja ni mina närmaste förstår vad jag syftar på där.

10:15 så stod jag åter vid hissarna, besöket avklarat och bara att tänka på hemresan då tänker jag stilla samtidigt som jag trycker på knappen för att ta hissen ner. Väl inne i hissen så kommer jag äntligen på att jag tryckte på knappen för hissen uppåt. Så det blev ännu en tripp fel på vägen ner då tänker jag uppgivet.

Nu är det så att på vägen från KI så har jag tre klockrena orienteringspunkter, ja i mitt huvud åtminstone. Vetekatten, direkt till vänster över bron efter den ner till konstiga huset som jag ska runda hörnet på, sen kommer den där rondellen som jag ska rakt över och häpp, där är nedgången till Odenplans station I en för mig mycket maklig takt tog det 15 minuter.

Bara att inse att grannen nog har rätt, jag ska nog helst ha en följeslagare med mig när jag är ute och yrar runt.

Ja ja jag vet att det är fina färger på hösten men vad hjälper det när blommor vissnar, vindarna är kalla och regnet oberäkneligt. Och temperaturen, omöjligt att hitta rätt outfit för dagen då det ena minuten är sommar för att snabbt växla till kyla och påminna mig om den kommande vintern.

Nåja sommaren levererade i alla fall och jodå, jag har badat, flera gånger dessutom och oftast på eget initiativ. Och envist tjurig som jag är så blev solandet något som åtminstone mina vänner inte kommer glömma. Jag tror jag tog solbränna, den röda varianten, till nya höjder så jag försöker själv glömma den. Vilket kanske inte är så klokt då jag är säker på att i alla fall en av mina väninnor fnissande medvetet kommer låta bli att påminna mig om det.

Två veckors semester hade jag också där det blev en hel del skrivande gjort. Visserligen inte så långt bort, cykelavstånd var det. Andra kallar det för husvakt men allt är relativt, eller hur? Det var jag, Iza och Häxan Buttermuff som njöt av varje dag bland blommor, tomater och en ilsken robotgräsklippare. Den döpte jag snabbt till Cocodrillo då den verkade ha bestämt sig för att den där tanten ska jag jaga.

Själva, ja alltså Iza och jag då så jagade vi skator, kråkor, katter och grannens barn. Lugn nu! Barnen jagade vi bara en gång, de kom aldrig tillbaka sen. Eller om det var Häxan Buttermuff och Iza, lite svårt att avgöra där.

Nu blev det till slut en mycket kostsam tid det där då jag trivdes så oerhört bra. Så det blev en massa investeringar hemmavid som jag kände att de var inte bara önskvärda utan till och med nödvändiga. Det började med en avskärmad skrivhörna och slutade med ett nytt soffbord. Däremellan så blev det en rosa sänggavel och jättekudden, en egen då jag inte tror det hade varit uppskattat om jag tagit med mig den jag kramat så förnöjt varje natt på semestern.

Så nu snusar jag gott i mitt rosa sovrum med rosa gardiner och rosa sänggavel i min 160 cm breda säng på min nya kudde 70X100. Ja ja lugna er nu, sängkläderna är gråa, lite sans har jag. Men det var nära att det blev rosa sängkläder också.

Nu har jag inte tid längre, säsongen för amerikansk fotboll har börjat så nu är det mycket som ska hinnas med. Det är tur ändå att jag är pensionär för Buttermuffen gör sig ständigt påmind och vill komma på pränt. Så ja ok då, det finns kanske nåt bra med den här hösten ändå då, för ut vill man helst inte gå när regnet förvandlat gården till en skitig insjö.

Länge har jag undvikit att redogöra för mina tankar och åsikter i transdebatten, väl medveten om att mina åsikter inte kommer att uppskattas av kollektivet. Men det är såhär jag känner och tycker.

Vi börjar med den brännheta frågan om inkludering i sportens värld och där skiljer jag på barn/ungdom/lek och resultatinriktad idrott. I den första kategorin så ser jag det som självklart att man ska få delta utifrån sin egen identitet, inga konstigheter överhuvudtaget. Men sen blir det inte så enkelt för min del i alla fall. Speciellt inte i idrott som bygger på muskulös styrka och transkvinnor som mig.

Redan innan jag började styrketräna med mina väninnor så var jag tveksam till det och min självupplevda utveckling har bara stärkt den känslan. När jag började så var jag inte i närheten av de andras styrka men ganska snabbt så förändrades det. Idag är jag bara snäppet under styrkemässigt med den mest vältränade av oss. Mitt mål är att bli starkare än henne men hon är envisheten själv och tänker aldrig tillåta det.

Något förknippat med min kropp har otvetydigt gett mig en fördel här, och vid kroppsmätningen vi utförde samtidigt så visade den mycket riktigt att jag hade mer muskelmassa än henne att jobba med. Ännu en aspekt att ta med i resonemanget är att jag har mindre än 0,1 i testosteronnivå och ciskvinnor generellt har en nivå på 1 till 2. Och som vi alla vet så är testosteron bra att ha vid byggandet av muskler. Alltså t o m en nackdel avseende min träning. Dessutom så är jag till åren kommen och bekväm av mig till min natur. Ett hjärtfel underlättar inte heller.

Ser vi det rent statistiskt dessutom så är det anmärkningsvärt att det med tanke på hur få vi är ändå figurerar i topp i elitidrotten. Det stämmer till eftertanke. Och mig veterligen finns det ingen stor och grundlig evidensbaserad forskning i just den här frågan. Vilket heller inte förvånar, jag menar i Sverige så är det endast 6 promille av befolkningen som är transsexuella och genomgått behandling. Underlaget för forskning är begränsat och precis som övriga befolkningen så är det inte alla som vill vara försöksobjekt.

Hur mycket påverkar skelett, muskelmassa och det tidigare livet mina förutsättningar för att utvecklas i min kvinnliga identitet? Utan otvetydiga svar på den frågan så kan jag helt enkelt inte instämma i att jag ska ha rätt att tävla seriöst mot mina väninnor eller andra ciskvinnor i sporter som kräver styrka.

Inte heller så känner jag mig trygg i frågan om förslaget till ny translag, där åldersgränser sänks och processen avses förenklas och som jag uppfattar det förkortas. Det enda vi vet med bestämdhet idag är att det i dagsläget med den vård och det regelverk som finns gett människor som mig möjligheten att skapa mig det underbara liv jag har idag. Men också att det finns ett litet antal där det inte blev bra. De så kallade ångrarna, ett begrepp jag närmast finner nedlåtande. De följde bara sina känslor och tankar och fick vård därefter som de med facit i hand inte borde ha fått. Men hur undviker vi detta?

Jag tycker det är lika viktigt att mina gelikar får den vård vi så desperat behöver och att ingen ska behöva stå där och inse att nej, det här var inte rätt för mig. Men hur når vi dit? Det finns inget test eller medicinsk undersökning som kan entydigt säga att jag är transsexuell. Allt baseras på mina tankar och känslor samt hur läkare och psykologer uppfattar dessa. Men när i livet var de definitiva? I mitt fall tog det 37 år innan jag var införstådd med vem och vad jag är.

Ytterligare en aspekt som jag ser det är det faktum att vården endast kunde ge mig stöd och behandlingar för min könsdysfori, inte mitt liv. En nog så viktig del i vem man är, hur man upplever sitt liv och sin person. Och den delen har jag skapat på egen hand precis som vi alla måste göra. Och att vara transperson underlättar inte, att på något sätt falla utanför normen är en kamp i sig oavsett orsak.

För min egen del så var min transition inkubatorn för skapandet av mitt nya liv. En granne som stannade och frågade vad i alla glödheta har hänt. Där och då gjorde jag ett val som förändrade mitt liv, jag valde att inte bli kränkt utan sa som det var vilket blev första steget till vår vänskap. Som med tiden växte i och med alla mina möten som möjliggjordes genom den vänskapen.

Något som jag förstått också är en grund för att jag mår så bra är att jag är öppen om mitt liv och numera gläds över det i stället för att förbanna det. En av mina kloka väninnor har påpekat det faktum att utan det hade jag inte varit den kvinna jag är idag. Och hon är dessutom den som rakryggat förklarat att vår vänskap beror på att jag är den jag är. Hade jag varit bitter och kränkt så hade vi aldrig mötts.

Får jag många frågor av mina väninnor kanske ni undrar, och ja naturligtvis. Jag har levt ett liv som på alla sätt är annorlunda. Och precis som jag är nyfiken på deras liv så är de nyfikna på mitt.

Slutligen så känner jag att jag även måste beröra det faktum att när jag steg ut i världen så var jag en vuxen treåring. Jag visste ingenting om livet som kvinna, mina känslor och alla de sociala koderna mm. Allt det som barnet formas och lär sig av sina närmaste under uppväxten. Mina väninnor och i synnerhet en av dem blev de som i stället fick den rollen.

Kontentan av mitt resonemang anser jag visar hur oerhört komplext det här är. Utan mitt sociala liv tvivlar jag på att jag hade varit så nöjd med livet som jag är nu. Och när i livet är vi så kompletta och utvecklade att detta är möjligt? Ännu en fråga som jag inte har ett svar på, och inte heller vården som har kompetensen är eniga om ett svar på mina frågor.

Och nejdå, jag har inte skrivit fel! Jag fortsätter att använda mig av man. Att skriva och säga en i stället känns inte bekvämt i vare sig tal eller skrift. Och det är mina tankar och mitt tal så jag tar mig den rätten att göra så.

Och som vanligt så fortsätter min hjärna när den väl börjar, slutligen blev ännu ett slutligen.

Jag har insett att begreppsförvirringen och rädslan att kränka mig lett till att människor tystnar. Och hur ska vi då få människor att förstå och erhålla kunskap om hur vårt liv är, varför vi är som vi är? Säger jag könsbyte istället för könsbekräftande behandling så pustar de jag möter ut och de vet på ett sånär vad jag pratar om. Att det är viktigt med korrekt beskrivande ord inom vård och forskning är en förutsättning. Men i det vardagliga språket?