Nu är det tio dagar sen jag var ner till Karolinska. Dagen då allt släppte och jag äntligen kunde tro och förstå, att det från och med nu bara handlar om byråkrati och väntan. Känslan av lugn och tillförsikt som ersatte all ängslig oro, som inte bara verkar ha slagit rot och bestå, utan till och med stärks.

Nu börjar även tankar och drömmar om framtiden snurra i mitt huvud. Saker som jag hittills ansett ouppnåeliga, drömmar,  börjar framstå som fullt möjliga mål. Till skillnad från tidigare ser jag inte alla hinder på vägen som problem, utan något som kräver insatser för att passeras. Tankarna och målen finns således, och det är bara att börja samla information och lägga upp en strategi.

Det är inte bara målmedvetenheten som vuxit de här dagarna, klarsyntheten växer så det knakar. Jag vet vad jag vill åstadkomma och jag ser mig själv i nya perspektiv, något som fått mig att le och skratta. Insikten får även den mig att växa och bli starkare, och det pinsamma, fatala och banala bjuder jag så gärna på.

Det är märkligt och nästan skrämmande hur oerhört mycket det där besöket har påverkat mig. Att äntligen kunna ta in att det inte finns något som hindrar längre, och andas ut. Hur livet helt plötsligt bara blir underbart, och ytterligare ett års väntan känns lång, visst, men inte frustrerande tröstlös som tidigare. Utan en tid för förberedelser och planering. Något som aktivt kan användas till mitt liv som äntligen är på väg.

Så nu sitter jag här, njuter av det livet har att erbjuda. Nya fransar och ny frissa höjer nivån ännu några snäpp. Jag älskar de där stunderna, när jag bara är och någon pysslar om mig och gör mig finare. Och tur är väl det, det tar sin stund varje gång, men för min del är det bara positivt. Jag är fåfäng och ytlig helt klart. Och jag älskar att bli bortskämd och ompysslad. Och har definitivt inga tankar på att förändra mig. Det är sådan jag är och tänker förbli.

Så var det då äntligen dags. Första besöket på Karolinska Sjukhuset, avd för rekonstruktiv plastikkirurgi. Dagen som jag har haft sådan panik inför. Som jag trodde var näst sista prövningen. Som visade sig vara så mycket mer. 

Att jag skulle vara nervös hade jag räknat med, så jag hade bett en vän följa med. Och tack och lov för det. Med tanke på hur jag kände mig, så tror jag inte att jag hade klarat av det på egen hand. Nu blev jag hämtad med bil, och skjutsad fram och tillbaka, och fick ett konstant stöd hela vägen igenom.

Rent logiskt skulle det inte bli något problem. Visst, det insåg jag säkert någonstans långt där inne. Men när det har sådan stor betydelse inför fortsättningen, så förmår inte logiken att styra känslorna. Något kunde ju gå fel. Skräcken inför ett sånt scenario var fruktansvärt stor. Jag vågade inte tro helt enkelt. Så mycket hängde på det här besöket, och den korta kroppsundersökningen.

Inte blev jag lugnare när vi kom fram heller. Till att börja med så verkar inte bilar vara särskilt välkomna här. Nu var vi tidigt ute, då jag absolut ville vara på den säkra sidan, och inte riskera att komma för sent. Så det ordnade sig till slut, men det tog en stund att hitta en ledig parkeringsplats. Snacka om stressmoment om man är sent ute. Usch, men som sagt, vi var ute i god tid. Så de andra var lugna och gjorde vad de kunde för att lugna mig. Något de ägnade hela resan ner till Karolinska åt egentligen. Panikslagen är en bra beskrivning på mitt tillstånd.

Väl framme så gick det mesta smidigt. Anmälan i kassan gick fort, hitta till avdelningen var inget problem heller. Det blev en god stund i en soffa med surfande och facebook. Nu började det närma sig, och vi gick och satte oss i väntrummet. Då kom nästa chock för mig. En enda läkare var försenad enligt tavlan på avdelningen. Min läkare naturligtvis. Något som inte gjorde mig lugnare. Tänk om han var stressad nu. Hur skulle det påverka mig? Hela 30 minuter sen!

När jag till slut hörde mitt namn ropas upp, kändes det som om allt stannade upp. Som om tiden stannat och alla stelnat i ett moment. Det snurrade i mitt huvud. Hur jag kom på fötter vet jag inte, men i nästa ögonblick stod jag där, och hälsade nervöst. En nigning och en handskakning, för att sedan slussas in i ett undersökningsrum. Det var så skönt att äntligen sitta där, nu var stunden kommen, och det var bara att koncentrera sig på nuet.

Det hela inleddes med en kortare pratstund, om vad exakt minns jag inte, men detaljerna och frågorna skulle komma senare. Jag kan inte ens redogöra för hur lång tid den här inledande pratstunden tog. Nervositeten var alldeles för påtaglig. Men helt plötslig så ville han göra kroppsundersökningen, och min vän fick lämna rummet.

Att han skulle undersöka mitt könsorgan, det visste jag redan, så den delen var jag mentalt förberedd på. Skräckslagen dock, då det är där och då som han fastställer om det går att göra en könskorrigering med mina förutsättningar. Och precis som alla försökt intala mig, så var det inga som helst tveksamheter i den frågan. Att höra dem orden var en enormt befriande och skön känsla. Det som jag uppfattat som näst sista prövningen hade nu passerats, jag var godkänd.

Nu fortsatte undersökningen, något jag inte hade förutsett eller anat. Jag hade inte mer än hunnit dra upp jeansen igen, då han lugnt säger, att då tar vi och tittar på brösten då. Nu hann jag inte tänka så mycket, då det inte bara var att dra upp tröjan typ. Linne, stickad tröja och BH, gör det hela lite krångligare, inte så lätt att ha allting i en hög runt halsen, så det var bara att klä av sig igen. Upptill den här gången.

Så där stod jag nu, med bar överkropp framför en karl, som börjar klämma på brösten, ordentligt och noga. Att efter så många år som man, nu stå där i just den situationen var en väldigt märklig upplevelse. Att klämma på kvinnobröst var ju ändå inget nytt för mig, men att nu någon står och klämmer på mina, var jag inte riktigt beredd på. En ny upplevelse kan man nog lugnt säga.

Till slut säger han nöjt, ja det finns bra med bröstvävnad, så att lägga in implantat är inga problem. Något jag heller inte var förberedd på, men som värmde ordentligt. När jag äntligen fått på mig alla kläder, började han prata om själva operationen, så jag bad honom vänta tills min vän kom tillbaka. Jag behövde ha honom med, då jag ville ha någon med, som kunde lyssna lugnt på allt som sägs, och lättare komma ihåg alla detaljer.

Väldigt fascinerande måste jag konstatera, hur mycket de kan göra och hur, men den biten får ni vänta på. När det händer så att säga. Jag nöjer mig så länge med att konstatera att han var väldigt stolt och förtjust i sitt yrke och det han åstadkommit. Och just det var något som gjorde ett stort intryck på mig.

Nu fortsatte han att prata om den kommande operationen som om det redan var klart, vilket fick mig att undra. Jag har hela tiden varit orolig för ansökan till Socialstyrelsen, att de måste ge sitt godkännande. Nu har alla jag träffat hela tiden sagt att det inte är något att oroa sig över. Men det har ändå inte lugnat mig. Men nu sitter den här läkaren, och förklarar att de i princip måste besluta så som utredningen säger, och den var ju redan självklar i mitt fall. De är Socialstyrelsens expertkonsulter, och deras utlåtande är det som gäller.

Så det som nu var kvar var bara byråkrati, nu var det raka spåret. Operationsjournal var påbörjad, och så fort beslutet kommer från byråkraterna, så bokar de in ett operationsdatum. Det näst sista hindret var alltså i praktiken det sista. Med tanke på att jag inte får ansöka tidigare än 21 maj, så trodde han att sena hösten var en möjlig tidpunkt. Nu började jag äntligen förstå. Det är bara byråkrati och väntan kvar. Ingenting att oroa sig över.

När vi kom ut i väntrummet igen, började allt släppa inom mig, och tårarna letade sig fram, kroppen skakade och jag var otroligt glad över att jag inte åkt ner ensam. Jag hade inte tagit mig hem själv. Ett lugn tillsammans med en stor mängd trötthet började ta över min kropp och mitt sinne. Lyckan jag känner är ofantligt stor, och egentligen spelar det inte längre så stor roll. Sen höst eller vinter. Jag kan vänta. Nu vet jag att det till slut kommer en dag, när jag läggs in för operation.

Så var det sista dagen innan Karolinska då. Känns skönt. Äntligen har dagarna passerat. Idag har jag faktiskt gått ut. Tror inte något annat hade accepterats. Middag hos Pelle. Så det vara bara att kliva upp i någorlunda tid. 

Nu måste jag ju ändå komma igång. Behöver förbereda lite inför mötet med läkaren. Fylla i formuläret till exempel. Men jag har fortfarande inte hittat lugnet. Oron och rädslan finns där fortfarande. Paniken har ändå lagt sig något. Alltid något.

Men nu är snart helgen över, och jag får åka ner till Solna. Näst sista utposten. Vet inte hur jag ska beskriva känslorna och förväntningarna. På något vis känns det som på riktigt nu. Hormonbehandlingen i full gång, och nu första besöket på plastikkirurgen. Det börjar verkligen hända saker. Sen är det bara att vänta på 21 maj, då ansökan kan skickas in, sista utposten.

En rivstart på mitt år 2014. Väntan kommer bli jobbig och kännas olidligt lång.

 
Den här dagen är precis som jag förutspådde igår, lika onödig och ovälkommen för mig. Känslorna är exakt desamma. Återigen lyckades jag sova bort en stor del av dagen. Enda skillnaden hittills är att jag lyckades få i mig mat idag. Fast å andra sidan har det funnits en positiv sak med aptitlösheten. De kilon som jul och nyårshelgerna givit, försvann i ett nafs. 

Den här dagen har jag ändå lite kontroll på. Eftermiddagen fick musiken ta över, till mina grannars förtret, kan jag tänka mig. Ryggläge och väldigt hög volym. Fungerar rent meditativt för mig. Nu väntar finalen i juniorhockeyn. Hoppas det går bra där, för då kommer några timmar till försvinna. Sen har jag mitt NFL. Nattmatchen kommer definitivt ta mig bort från verkligheten. Green Bay Packers har den effekten på mig. Så förhoppningsvis passerar den här dagen utan att jag behöver tänka.

Jag skjuter allt till morgondagen. Då måste jag komma i ordning. inte ens pappret som skall fyllas i inför besöket är klart. Eventuella frågor har jag inte heller kommit någonstans med. Nu kan ju det till viss del bero på att jag ändå inte har något alternativ. Jag har aldrig någonsin inbillat mig annat än att det kommer bli en lång och smärtsam process. Med minst två operationer. Och jag bryr mig inte. Självklart vill jag veta i detalj vad som väntar. Men jag har inga funderingar. Det blir som det blir med allt då. Det kan jag ta, inga problem. Men ett nej på vägen, det fixar jag inte.

Något väldigt talande för min del de här dagarna, är att jag inte varit ute på Facebook en enda gång sedan i fredags kväll. Något som inte inträffat sedan jag började med Facebook. Men jag vill bara inte ha kontakt med världen just nu. Det får vänta tills imorgon. Jag vet inte ens om min telefon har laddning.

Jag vill bara inte ha de här dagarna……

Det här är en dag jag helt enkelt inte vill ha. En av tre dagar jag bara vill ska passera och vara över. Tre dagar jag inte vill ha och inte förmår att använda. Tre dagar som jag sett fram emot, som jag trodde skulle bli vila och rekreation. Men nej, så verkar det inte bli. Allt annat än vila, allt annat än rekreation. Bara något som jag vill ska försvinna.

På tisdag 7 januari kl 11.10 ska jag träffa en läkare på plastikkirurgen Karolinska sjukhuset. Få en utförlig genomgång av den operation jag måste få genomgå, och en kort undersökning av min kropp för att klargöra att det är möjligt att göra den. Och det är just det! Klargöra att det är möjligt. Att det går att göra en könskorrigering. Att operationen är möjlig.

Jag trodde i min enfald att jag var lugn inför det här mötet. Men det visade sig bara vara en illusion. En självförnekelse. Jag kan inte ens säga att jag mår dåligt. Jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva det i ord. Jag har aldrig upplevt något liknande. 

I morse när jag vaknade var det enda som fanns i mitt huvud, jag vill inte. Jag ville helst bara sova förbi den här dagen. Jag ville inte kliva ur sängen. Bara sova vidare. Och en stor del av dagen gjorde jag just det. Halv ett klev jag ur sängen, motvilligt. Kaffe och en smörgås jag inte klarade av att äta upp. Hungern har varit helt frånvarande idag. Ett par smörgåsar har jag tvingat mig att äta. Det är allt. Vill inte ha. Jag känner mig tom. En stor klump i magen. Med jämna mellanrum blir det väldigt tungt att andas. Pulsen stiger, hjärtat skenar. Och jag känner en slags panik, en kraftig ångest. Känslorna är kraftiga, och tårarna många. 

Men framförallt så vill jag inte. Jag vill inte ha den här dagen. Jag vill bara att tiden ska försvinna, upphöra. Jag vill inte ha kontakt med världen, jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa någon, jag vill inte prata eller umgås med någon. Jag vill bara att de här för mig nu onödiga, oönskade dagarna ska passera.

Det ironiska är att jag kan inte tänka mig någon anledning till att remissvaret från plastikkirurgen blir annat än positivt. Men det är just det att jag har inte svaret ännu. Jag har passerat psykologiutredning, läkarbesök och allt annat i utredningen. Nu är det näst sista nålsögat som ska passeras. Och jag kan inte vara lugn.

Jag förstår så väl nu. Det finns inget antingen eller för mig. Det finns bara ett antingen. En operation, en könskorrigering. Något som är ett måste. Jag känner så starkt nu, och förstår det hela så klart och tydligt. Att det är enda alternativet.

Om något sker som sätter stopp på resan, så vill jag helt enkelt inte mer……..