Så var det dags igen. Osäkerheten och rädslan är här igen. Ända sedan jag blev attackerad november 2014 så har jag förträngt den där rädslan. Lyckats riktigt bra med det. Jag har levt mitt liv som jag vill leva det. Inte låtit inskränkthet och hat hindra mig från att leva och njuta. Umgåtts med vänner, festat, deltagit i aktiviteter.

Men nu är det inte så. Jag sitter i en position där jag får vetskap om hur det ser ut idag i vårt land. Hur hat och intolerans ökar. I Almedalen ställer RFSL in två tredjedelar av sina aktiviteter. En ordförande har avgått efter att hoten blivit fysiska, bostaden besökt, familjen påverkad. Vi uppmanas att alltid tänka i ett säkerhetsperspektiv när vi arrangerar något i RFSL regi.

I onsdags var det en festlig sammankomst efter jobbet med de andra företagarna där jag har mitt företag. Jag tvekade länge, länge innan jag bestämde mig för att vara med. Ont i magen och hjärtat som protesterade med sitt flimmer i dagar innan. Jag hatar att det påverkar mig, inskränker mig, tar bort en del av glädjen i att umgås, ha roligt.

Jag var med, en bra kväll men inte som det brukar vara. Jag klädde mig nedtonat och osminkat. Inte ens håret lockades lite extra. Byxor, inte klänning som hade varit mitt naturliga val och en topp som inte var tajt. Jag var med men gav efter för rädslan ändå. Så sjukt orättvist!

Nu väntar inom kort den festen som betyder mest för mig. Som vi har varje år, tjejfesten. Som jag varit med på sedan den drogs igång. Den har varit med mig under hela min transition. Nu i år blir det första gången som hel människa, hel kvinna. Ja jag ser det så, min kropp är äntligen jag och läkt efter operationerna.

Det är nu jag skulle få njuta av att festa med mina väninnor fullt ut som den jag är. Men så var det den där rädslan igen då. Jag vacklar fram och tillbaka, ska jag leva ut eller hålla igen? Kan jag släppa tankarna och bara vara? Vågar jag, kan jag?

Utan tankarna så är klänning, smink och stylat hår självklart. Jag är inte lågmäld och nedtonad som människa egentligen. Men att flyta med utan att märkas är ett sätt att känna mig något tryggare. Men lyckligare, absolut inte.

Och allt för att för mig okända människor har åsikter om hur jag lever mitt liv, vem jag är och vill göra mitt liv omöjligt. 

Alldeles nyss smattrade regndropparna mot fönsterblecket samtidigt som det bildades randiga mönster på fönstret, skiftande och ständigt i förändring. Små rännilar som obevekligt letade sig nedåt fast beslutna att nå sitt mål så långt ner det bara går. Träden ruskade och vred sig i vinden som formligen skenade fram och greppade allt i sin väg.

Från ingenstans trängde solen sig fram, dominerade himlen, lyste upp det mörka trista gråa. Och allt det blöta viker undan, gömmer sig, försvinner och dunstar bort. Får det ensamma lilla ljuset som brinner, ståendes där vid mitt vackra lilla fönster att förblekna, kämpa för att synas.

Utanför så fortsätter skådespelet med träden som sakta ruskar av sig regndropparna där de står uppradade på andra sidan av vägen. Bakom skymtar den gamla kyrkogården, stilla, eftertänksam, grön och ändå på något sätt färglös och bortglömd.

På vägen rusar en ständig ström av stressade bilister fram i en kaskad av olikheter, färger och former. Och på parkeringen utanför står min lilla Ellen med slokande ögonfransar och väntar på mig. Omkring henne gör alla jättar till bilar henne sällskap.

Själv sitter jag inne i den gamla kvarnen, vid mitt skrivbord och blickar ut genom mitt fönster. Det känns som att skåda en livsresa med variationer och växlingar mellan ytterligheter, färger och ljus.

Tankar, bilder och minnen fladdrar förbi i mitt huvud. Far omkring oförutsägbart precis som trädens grenar och löv i vindarna som greppar hårt för att sedan släppa taget.

Lyssnar på Ruby Rose som låter musiken strömma ut och det lilla ljuset i fönstret fladdrar energiskt. Jag har redan gjort en livsresa från den stapplande, krypande början fram till slutet. Nu är jag återigen i en stapplande, krypande och utforskande början. Och den här gången brinner lågan i mig precis som hos det  lilla ljuset oavsett vad som händer runtomkring. Jag är rätt nu, men inte färdig.