Så var det bara några timmar kvar av året och 2010 talet, år som nästan är omöjligt att summera för mig. Allt började där i augusti 2011 då jag tog mina första steg ut i världen, lät världen möta mitt riktiga jag, Erika. Ja hela mitt nuvarande liv började där, men det får samsas med det som varit. Det finns ändå en del i mitt tidigare liv jag inte hade velat vara utan, som format och skapat den jag är idag.

Framförallt att jag var, är och förblir pappa till min son, den som levde i femton år under hans uppväxt som pappa. Och det förändrar inte min person, min kvinnlighet överhuvudtaget i min tankevärld. Och jag förväntar mig inte heller att alla ska förstå det där. För mig räcker det att vi två förstår.

Det är så mycket jag har att vara tacksam över , och allt hände just detta decennium. Innan jag ens kom in i utredningen så började jag träffa alla de underbara människor som idag är mina väninnor. Från att leva ett osocialt och isolerat liv började mitt sociala nätverk skapas. Och nu när jag ser tillbaka så ser jag också hur mycket de har betytt för mig och min transition.

Som det nyfödda barnet har jag formats av dem, så som det fungerar med socialektet. Jag har lärt mig att vara jag, lärt mig att leva som den jag är i en värld som var ny för mig. Gett mig styrka, insikt och modet att hela tiden gå min egen väg, klara mig på egen hand. Vilket inte var självklart de första åren.

Min utredning och könsbekräftande behandlingar är ändå de mest betydelsefulla händelserna naturligtvis. Att få rätt identitet och kropp var en förutsättning för att ens orka leva vidare.

Att jag skulle älska att ge mig ut på dansgolvet hade jag inte förväntat mig däremot. Nu är redan biljetter ordnade inför Return of the Dragon i juni. Det som kommer bli en av höjdpunkterna under 2020. Jag älskar dessa stampadanser!

Jag startade mitt eget företag som jag drev och levde på i drygt två år, för att 2019 växla ned. Nya krafter och inspiration behövdes, ett brake och återhämtning. Boken som jag tjatat om så ofta har växt och börjat hitta sin form. Över 26 000 ord finns nu på pränt.

Det är speciellt tre kvinnor som jag har med mig i tankarna inatt. Jag kommer inte vara vaken över tolvslaget då det är timvik jobb som väntar kl 07 imorgon. Men de har en speciell plats i mitt liv.

Lollo som var den som med en inbromsning blev min första kontakt med omvärlden, som introducerade mig i det sociala nätverk jag idag är så tacksam över.

Tessan som utan att någon av oss var medveten om det blev, var och är min mentor i livet. En stark kvinna som går sin egen väg oavsett, som gärna säger att är man bra ska man ha det bra. Ett motto jag bär med mig. Att våga tycka att man är bra och inte hymla med det, älska sig själv.

Anna som det måste ha varit meningen att vi skulle mötas. Som också blev en mentor i mitt liv. Som jag nästan dagligen har kontakt med. Vi skulle kunna skriva en bok om allt som vi upplevt tillsammans. Det är möjligt att en del kanske skulle bli censurerat i och för sig. Vi firade inför det kommande året igårkväll, så vi kunde skåla för livet och oss.

Nu tackar jag för det gångna decenniet och året som snart är över.

Så var äntligen adventsstakarna i rätt färg, rosa. Naturligtvis så var de inga stakar i min smak som fanns färdiga i denna för mig så älskade kulör. Så de röda fick inte komma upp i tid i år. Ja alltså mina stakar brukar komma fram redan tidigt i november. Och självklart bli kvar minst februari månad ut.

Vilket ledde till att det blev några dagar med julpyssel här i min lilla lägenhet tillsammans med Anna. Jag målade och hon frostade av min frys. Glögg konsumerades samtidigt, tro inget annat. Färgen hade jag inhandlat dagarna innan i den lokala färgbutiken. Såhär i efterhand så undrar jag vad den trevliga karln där tänkte när jag stegade in där.

Kan jag hjälpa till med något sa han där jag stod tre meter in i butiken och tittade förvirrat omkring mig. Jag tänker inte så mycket i sådana situationer, jag bara är. Så jag svarade som om det var den vanligaste och självklaraste saken i världen. Jag ska måla mina röda stakar rosa! Hur gör jag?

Det blev en liten konstpaus innan han fann sig och frågade, du tänkte måla om röda adventsstakar menar du…. i trä då eller….

Ja, precis så svarade jag utan att reflektera närmare. Sedan visade han mig en grundfärg, måla först med den här då får du en yta som färgen fäster i, och du behöver inte slipa något. Sedan är det bara att välja kulör så blandar jag till. Han visade mig kartorna med olika nyanser i rosa och jag fastnade snabbt för en ljus nyans som det fanns två av. Vad är det som skiljer de där åt frågade jag. Ja den där har 70% rött och 30% blått i sig, den andra 80% rött och 20% blått. Blått och rött…. man va tusan det ska vara rosa..

Det blir rosa försäkrade han med ett leende. Jaha svarade jag men jag är inte så förtjust i blått så det får bli den med 80% rött då naturligtvis. Något som var helt rimligt i mitt huvud i alla fall, hur han tänkte visade han inte. Så med två halvlitersburkar och en pensel han trodde skulle passa mig lämnade jag stolt butiken. Här ska målas!

Och det var precis så roligt att måla om dem som jag föreställt mig. Med julmusik och tomteluva kladdade jag glatt. Glöggen och bubblet som Anna serverade hjälpte säkert också till att höja stämningen.

Fyra timmar senare frågade Anna frustrerat när frostade jag av frysen senast. Nja, inte jag då men jag ska fråga Agneta som bodde här innan sa jag då. Hon fortsatte matt att förklara att det är bra när det går att dra ut alla lådorna och den översta är till för att ha små lådor att frysa in iskuber i. Inte skapa stora isblock….

Undrar om det var den frustrationen som sedan fick henne att pimpa min rosa julgran? Fin blev den och står så fint där i hörnet på sin plats, mest troligt februari ut.

Hon funderade lite oroligt när allt var klart och jag lyckligt konstaterat att jag har massor med rosa färg kvar. Undrar vad som mer kan målas om här…..