Som brukligt så rullar Prideveckan för fullt i Stockholm nu i augustis regniga början, den Priden som nog får ses som hela landets tillställning. Fortfarande aktuell och nödvändig och jag undrar ibland om den någonsin kommer vara ej behövd.

Och som vanligt numera så syns vi i diverse sammanhang i t ex TV den här veckan, i positiva sammanhang till skillnad mot diverse debattprogram och media under resterande året. Det är naturligtvis omöjligt att inte reflektera över sin egen situation och liv. Som ni förstår så är mitt fokus av naturliga skäl transpersoner.

Något som framgår tydligt för er som följer mig i sociala medier så är jag tystlåten, håller en låg profil. Att ha egna åsikter som inte alltid är i paritet med kampens företrädare har sina konsekvenser. Även föreläsandet för en slumrande tillvaro och promotas inte längre. Tillgänglig är jag för de som själva söker kontakt med mig.

Jag har helt enkelt valt att inte lägga energi på kamp, debatt och aktivism, samtliga kraft- och tidskonsumerande aktiviteter. Egoistiskt? Ja antagligen men med det mesta av livet bakom mig så prioriterar jag nu det roliga och positiva i livet. Är det genomförbart kanske någon undrar med tanke på hur debatten och samhället agerar idag. Ja för mig fungerar det, jag har haft turen att ha den bästa av livets mentorer som givit mig förmågan att vända ryggen till sånt som enbart suger energi, inklusive människor.

Idag så tänker jag inte på mig själv som transperson, jag är jag, en inte helt enkel tant att hantera som yrar runt okontrollerat. Ja i alla fall när jag är ute på egen hand. En människa som har en galet annorlunda resa genom livet. En väninna brukar jämföra mig med Hundraåringen som försvann.

Det är nu drygt 11 år sedan jag tog steget ut och jisses vilka år det varit. Den där boken måste nog skrivas ändå. Något som jag först på senare år insett är hur de åren går att jämföra med ett barns uppväxt, något ingen fört på tal innan eller ens pratar om nu heller.

Så jag är oerhört tacksam över mina väninnor, min sociala gemenskap och min ¨mamma¨som uppfostrat mig till den jag är idag.

Lite aktivism/åsikt kan jag ändå drista mig till att framföra. Och det är något en mig nära krasst konstaterat, att det är lika mycket min förtjänst som hennes att vi är vänner idag. Att förvänta sig att andra ska ge en ett liv fungerar inte för vare sig trans eller cispersoner.