Den fullständiga lyckan med att äntligen juridiskt bli kvinna är svår att beskriva i ord. Att leva som något man inte är, och äntligen bli officiellt accepterad som sig själv. De där siffrorna i personnumret med sin magiska inverkan.

Nu var det inte bara kan jag säga med att få nytt personnummer. Så många oväntade saker som hände. Frustration många gånger var det. Ilska också att banker och annat lyckades göra en lycklig händelse till en cirkus. Återkommer till det i en annan blogg. 

Det finns andra saker som går på automatik med personnummer. Jag fick ganska snart en kallelse till mammografi minsann. Redan 10 februari hade jag tid inbokad. Var road till en början, hade misstänkt att det skulle komma, men ändå. Inte ens 3 månader efter beslutet om ändrad könstillhörighet hade jag min tid.

Antagligen hade väl systemet skrikit rakt ut. Här fanns minsann en 56 årig kvinna som aldrig kontrollerat sina bröst. Aj aj aj typ.

Tanken först var att jag inte hade haft mina bröst så länge, att det var lite onödigt kanske. Men sen mindes jag att Anna pratat om att även män kan få bröstcancer. Och jag har ju dessutom manipulerat kroppen med hormoner och fått mina bröst på äldre dar. Misstänkte att det nog var vettigt att göra den här undersökningen, en tanke hon bekräftade.

Så den 10 februari i år steg jag in på mammografi avdelningen på Samariter hemmet. Ännu en ny stängd värld som öppnat sig. Gynekologen har jag varit till många gånger vid det här laget. Men det här var första gången här.

Vet inte hur många gånger jag hört kvinnor berätta om den här upplevelsen. Så jag vet hur man som man tänker då. Man är inte ens i närheten av att förstå.

Att ta av sig på överkroppen i ett rum som inte var det varmaste jag varit i. Se den konstiga apparaten med genomskinliga plattor. Påminde om såna där plattor man pressade blommor i som man ville bevara. Fast fastsatta i en monstermaskin från nån science fiction film.

Nåja, det var ändå överkomligt på nåt sätt. Men sen var det dags att ta bilder. Jag har alltid trott att det var en bild per bröst. Jomen visst, tjena. Blåögd helt enkelt. Två bilder såklart horisontellt och vertikalt.

Nu är inte mina bröst de största direkt, men in mellan plattorna skulle de. Och inte hur som helst inte. Hon drog och slet i bröstet för att få det i rätt läge, innan hon klämde ihop det mellan de kalla plattorna. Och gick och ställde sig en bit bort. Själv står man där i en konstig ställning med bröstet fastklämt i en monsterapparat och funderar över vad som händer.

Snabbt byte av vinkel och en ännu konstigare ställning att stå i. Och ett bröst som inte tycker det är speciellt skönt. Hur mycket kan man platta ihop mitt stackars bröst egentligen.

Nåja, ena bröstet klart, dags för nästa. I min enfald trodde jag att det inte skulle vara något annorlunda. Bröst som bröst tänkte jag. Då hade jag inte räknat med att monstermaskinen nog var högerhänt och tyckte det var enklare med mitt vänstra bröst som nyss röntgats.

Jag var glad att det inte fanns nån spegel där. Antagligen såg jag ut som en halvnaken överförfriskad kvinna på fest som lekte charader. På tå, med krökt kropp, med armarna i abnorma ställningar fullkomligt hängde jag i monstermaskinens grepp. Och det blev tre bilder istället för två såklart. Min bröstvårta syntes inte. Något jag inte trodde var möjligt. Det var kallt ju.

Bara någon vecka senare kom kallelsen till cellprovstagning. Tänk vad en siffra kan göra. Nu hoppas jag att ni killar också förstår det onödiga i det för min del. Inte ens efter en könskorrigeringsoperationen finns något att ta prov på. Är ni frågande så kan ni fråga nån tjej tycker jag. Kan vara bra att veta nåt om det kvinnliga könet också. Förlåt kaxigheten, men kunskapen verkar låg många gånger.

Nästan fascinerande hur livet förändras i en svindlande hastighet när man minst anar det. När livet kommer i balans för egen del, så händer saker omkring en som vänder upp och ner på tillvaron. Lite funderar man på det där med ödet, att allt har en mening. Jag mår bra och har kraft att hantera annat runt omkring i precis rätt läge.

En hel del av det jag hade tänkt göra, har fått stå åt sidan till viss del. Tid ägnas åt så mycket viktigare saker för stunden. Men det brinner inte i knutarna, jag hinner det också. Och jag mår så mycket bättre själv av att kunna prioritera det som känns viktigast för mig.

Bloggen och arbetet med föreläsningar får helt enkelt mindre tid än tänkt. Var sak har sin tid. Jag prioriterar att vara här och nu där jag behövs. Förstår att ni är frågande över den här bloggen, men det är ju så att jag är väldigt öppen om mig själv och det jag gör. När det som nu är en del av mitt liv, men inte min person, så blir det kryptiskt.

Naturligtvis hade jag inte behövt skriva den här bloggen, bara låtit det vara. Men det finns en tanke här. Att det vi gör själva, den tid vi använder till andra, kan göra skillnad. Vara betydelsefull. Låta andras tid bli viktigast för oss. Medmänsklighet, vänskap, kärlek… finns många epitet på det som egentligen är så lätt att göra, men som inte alltid finns tyvärr.

Nästa gång är det kanske jag som behöver din tid. Eller du min. Så lätt att bara rusa fram, och undvika det medmänskliga. För empati gör ju att man själv också delar smärtan. Det gör ont i en själv med.

En tanke jag ville dela bara.