Idag var det en helt ledig dag som tur var, det går nämligen väldigt sakta, stelt och krampaktigt framåt idag. Och endast i korta, långsamma sekvenser. Ändå så började det utan några indikationer på vad som komma skulle. Att öppna ögonlocken gick smidigt, eller ja så smidigt som det går numera då. Ligga kvar och njuta av lugnet och frånvaron av måsten var det inga problem med heller. Telefonen låg avsides på ljudlöst så den störde inte heller.

Men sen kom det slag i slag, att benen mest troligt inte skulle vara på sitt bästa humör var jag förberedd på. Men inte att armen vägrade röra sig uppåt när jag ville fösa luggen åt sidan. Den krampade smärtsamt och skrek JAG STREJKAR! Uppgivet kom jag fram till den geniala planen att rulla över på sidan så luggen skulle ramla ned av sig själv. Med ett förnöjt leende gav jag mig i kast med rörelsen ifråga enbart för att omedelbart väcka de grannar som eventuellt inte vaknat ännu. Skriket som magmusklerna fick mig att åstadkomma när de skickade en orkan av signalsubstanser till mitt smärtcentra ekade länge i grannskapet och fick säkert några att fundera över om VMA signalen börjat leva ett eget liv.

Fortfarande liggandes på rygg så började jag försiktigt försöka vrida huvudet åt sidan vilket gick bra till en början. Men då den envisa luggen inte ville ramla ned på kudden så fortsatte jag tänja och det var ingen bra idé. Till slut så började nämligen axeln att följa med i rörelsen och det fick mig att omedelbart med ett vrål kasta tillbaka huvudet så axeln tung ramlade ned i sängen igen. Nu är jag inte den vigaste, jag vet det men vägrar erkänna det, så det så. Nåja, men i alla fall så fortsatte huvudets vridande rörelse när jag krampaktigt försökte ramla tillbaka till utgångsläget. Det gjorde minst lika ont men med en suck så konstaterade jag att luggen nu ramlade bort från ögonen och jag kunde se igen. Jaha ja sa jag tyst så ingen skulle höra, att det var åt det här hållet jag borde rullat från början.

Jag måste upp tänkte jag bistert nu och började försöka använda rumpan i små vridande rörelser. DET GJORDE ONT! Till slut så var ändå fötterna så långt utanför sängen att de började ramla ned mot golvet. Vilket fick knävecken att böja sig vilket i sin tur fick min överkropp att instinktivt flyga upp för att motverka den rörelsen. Armarna far chockartat upp med smärtsamma konsekvenser för att ta emot mig innan jag likt en krocktestdocka kraschar in i väggen.

Där stod jag krampaktigt lutad mot väggen och studerade det fina mönstret som finns på de rosa tapeterna i mitt sovrum. Samtidigt som jag förtvivlat kämpade för att återigen hitta andningen och en normal hjärtfrekvens. I huvudet såg jag bilden av mig själv där jag stod lutad mot väggen, en vit silhuett mot en fint rosa mönstrad bakgrund. Vissa, ingen nämnd men som sagt vissa, liknar mig vid en speciell sorts docka. Men nä inte nu va tänkte jag bistert.

Sakta med raka ben, hängande armar och huvudet fast riktat framåt hasade jag mig med fotlängdssteg fram till badrummet. Väl där så brukar jag ta en ögondroppe det första jag gör. Men alltså NEEJJJE tänkte jag förskräckt. I bistra tider så krävs det extraordinära lösningar insåg jag och gav mig själv ett illavarslande leende i spegeln.

Så fort jag lyckats hasa ned trosorna tillräcklig mycket så lät jag kroppen falla ned på toastolen. Väl där stannade världen, det är jag helt övertygad om. När jag äntligen kunde andas igen så var även morgonkisset avklarat. Torka gick ändå relativt bra, inga direkt yviga eller höga armrörelser behövdes.

Nu var det bara den där droppen som skulle i och trosorna upp. Förberedd som jag var så hade jag flaskan ståendes på toarullshållaren så den var lätt att få tag i. Efter att med ett bestämt ansiktsuttryck greppat flaskan så lät jag mig själv falla ned på golvet och med ett snedvridet anletsdrag räta ut kroppen. Väl liggandes där på rygg så kämpar jag upp armen med flaskan och låter tyngdlagen få en droppe att sakta falla ned i mitt öga. Smart kvinna du tänkte jag nöjt grimaserande.

Nu var det bara finalen kvar på morgonens första insats, nämligen att få mitt morgonkaffe. Alltså så måste jag ut från badrummet till att börja med, det var jag införstådd med där jag låg med huvudet inne i duschhörnan och fötterna pekandes utåt på andra sidan av toastolen. Som tur är så sitter det ett ganska robust och greppvänligt element på väggen mellan dörren och toarullshållaren. Sakta manövrerade jag mig med rumpknip utåt så jag fick möjlighet att greppa tag i elementet. Envist och smärtsamt kunde jag med hjälp av elementet, handfatet och till slut dörrposten manövrera mig upp till stående position. Trosorna hade hasat tillräckligt långt upp under kravlandet så de var nästan på plats redan. Åh, bonuseffekt tänkte jag tacksamt.

Till slut så sitter jag där i soffan med mitt kaffe, morgonrocken väl ihopdragen och tänker suckande på mina väninnor. När den ena lagt upp ett gympass som kör skiten ur en och bara ler och den andra glatt tjoar bonusrunda när man tror att det är klart och man äntligen får åka hem. Just där och då är de hemska mina älskade knasbollar till väninnor, Tazminator och Duracellkaninen.