Efter ett tag börjar de naturliga behoven göra sig påminda. Så jag reser mig upp, lokaliserar närmaste toalett, samtidigt som jag försöker hålla balansen. Gick sådär. Efter ett par kraftiga krängningar, tar jag två steg varpå nästa krängning nästan får mig att sitta i knät på en karl på andra sidan gången.

Inser vilken skillnad det är på nya dubbelspåren, snabbtågen och det här gamla tåget. Jag kryssar bokstavligt fram mot den hägrande lilla toaletten.

Väl framme inser jag att den verkligen är liten. Och då menar jag väldigt liten. Dessutom har geniet som konstruerade utrymmet, kommit fram till att den mest intelligenta lösningen var att låta dörren gå inåt.

Hmm! Nåja nu är jag ju där och något annat alternativ finns inte. Så länge jag står där med min lilla rumpa intryckt mellan handfatet och toalettstolen, så står jag åtminstone stadigt. Något annat val finns inte heller. Jag ockuperar den enda lediga ytan för tillfället.

Så fort jag lyckats med konstycket att stänga dörren utan att fastna i den, så blir krängningarna väldigt påtagliga igen. Jag far mellan väggarna som en flipperkula. Nu är ju avståndet mellan väggarna försumbart, så någon större påverkan kroppsligt har det inte. Men det är inte roligt att studsa omkring i ett litet utrymme som används till just toa bestyr.

Nu måste jag ändå se till att få något uträttat. Många timmar kvar. Öppnar locket och ser ett antal pappersbitar där. Jippie! Bra början. Har någon slängt ner pappershandukar? Spolar ett par gånger. Icke, pappren är kvar. Nu måste jag bara, struntar i pappren, det är i varje fall rent vatten.

Nu är det så att när det ska spolas, så börjar det med ett kraftfullt mullrande, som påminner om en vaknande vulkan. Sen kommer det lite vatten. Känns som mängden försöker motsvara toans storlek i vattenmängd. De ca två dl verkar vilja fly från sin stol. Att ha locket stängt rekommenderas

Med tanke på det minimala utrymmet så är det att föredra. Mängden vatten på golvet hoppas jag förklaras av att någon inte insett det i tid.

Då kan ni förstå min känsla och reaktion när mullret får min rumpa att vibrera. Snabbt bryta av och resa mig upp. Slänga igen locket med en hög ljudlig smäll, som antagligen ljöd genom vagnen som en lavaström från den mullrande vulkanen.

Nu försvann pappersbitarna. Det var ju bra. Bara att fortsätta då. Färdig gör jag om proceduren, fast med större värdighet den här gången.  Inte panikartat som tidigare.

Så skönt. Vänder mig mot handfatet och trycker på knappen. Efter en stund börjar en fånigt tunn stråle rinna. Suck! Här ska allt utom mullret tydligen vara minimalistiskt.

När jag står där och torkar händerna med en pappershanduk som också den är liten, hör jag det välbekanta mullret igen. Tittar på toastolen som tyst och oskyldig förorättat blänger tillbaka.

Inser att ljudet nu kommer från handfatet och kastar mig de två dm bakåt mot väggen. Mullret följs av en rejäl vattenstråle som med knapp nöd blir kvar innanför handfatets kanter.

Nu vill jag bara ut, och nervöst lyssnande efter ett nytt muller, klämmer jag in rumpan mellan vulkanerna igen. Får upp dörren och tar mig ut.
Kryssar tillbaks till min plats, hamnar nästan i knät på samma karl igen.

Gå på toa. Är väl inget problem. Kan ju alla.
Någon har tydligen bestämt sig för att ändra på det.