Tre månader igen då. Vilka tre månader undrar ni. Konvalescensmånaderna efter operationerna är vad jag syftar på. Imorgon så har de senaste tre passerats. Och allt har läkt ihop bra igen. Vilket innebär att nu är jag färdigbehandlad och klar vad sjukvården beträffar. Fd transsexuell är min medicinska klassificering.

Nu känner jag mig allt annat än som föredetting. No way!!! Pånyttfödd känns mycket mer korrekt. Vilket många instanser som banker, Telia etc tagit bokstavligt. Jag fanns inte men fanns ändå på något sätt. Vilket hindrade att jag fanns igen. Låter det snurrigt? Det är fortfarande en kamp i kampen om livet. Nu förs den striden mer med ett leende än frustration. För det liknar mer en fars än verklighet ibland, och har bjudit på en hel del skratt mellan svordomarna.

I veckan var jag i alla fall och gjorde en del nya inköp. BH i rätt storlek var något som inte längre fanns i min garderob. De har ökat i storlek. Designed by Hannes. Ja jag är designed by Hannes hela jag kan man säga. Nu är min Hannes en mycket seriös man, så mina hintar om det ultimata perfekta kunde jag glömma. Docka får jag vara på annat sätt.

Men jag är väldigt lycklig som det är. Så nöjd med allt. Och imorgon kan jag äntligen klä mig som jag vill. Ja utan restriktioner från min hunk till kirurg i alla fall. På sätt och vis kan man säga att nu börjar nästa resa på riktigt. Färdig och redo för resten av livet. Som redan stakats ut till stor del. Målen finns och vägen dit är också planerad.

Sitter och tittar på en kvarglömd jacka från nattens eskapader, som jag inte tänker berätta om. Ganska tung i huvudet idag kan jag väl erkänna åtminstone. Luktar gott gör den också! Livet kan verkligen vara överraskande tack och lov. Och förvånande! Man kan verkligen säga att den här resan rivstartade. Typ med märken kvar i asfalten. Rolig metafor tyckte jag då. 

Nu ska jag leta efter en tv kanal som inte visar det där O(intressanta)S och chilla vidare i mitt soffhörn. 

Vilka veckor det har varit. Gävle Pride med förberedelser och en över all förväntan lyckad folkfest. Jag hoppades att det skulle bli så, men man kan aldrig veta såhär första gången. Nu chockade Gävle mig positivt. Älskar det. Men så mycket av min tid och kraft det har tagit. Helt tillbaka efter alla operationer är jag inte. Märks ganska väl nu. 

Det är så mycket jag tar med mig från årets Pride. Själva paraden såklart, och många fina seminarier och föreläsningar. Även min egen föreläsning, känslan efteråt var bra. Helt nöjd med mig själv är jag inte. Men det kanske man inte ska vara heller. Jag vill prestera varje föreläsning, och då måste målet vara högt. Redan i ett tidigt skede var jag iaf klar över att jag ville ha gott om tid till förfogande. Med gott om utrymme för frågor. Nåja, det lyckades väl bara sådär. Det blev knappt 15 min kvar till frågor av de två timmarna. Ändå hoppade jag över vissa delar. Jag har så mycket att dela med mig av. Igår blev jag jämförd med Forrest Gump. En livshistoria med så mycket i.

Jag har kommit till ro med mig själv, erkänna att jag älskar att stå där framme. Dela med mig av mitt liv. Ge människor en inblick hur det är att födas i fel kropp. Och kanske göra livet lättare för andra i samma situation. Ge några svar, visa att de inte är ensamma. Så tanken nu är att starta eget med min föreläsning som grund. Leva på att göra skillnad.

Pride gav mig också många nya bekantskaper och vänner. Många meddelanden och förfrågningar att gå igenom. Det kommer ta sin tid, men det är bara roligt. Något överraskande var det att en person påverkade mig så mycket. Positivt och jag älskar det. Men jag kunde inte tro att jag var mottaglig överhuvudtaget med allt som snurrade i huvudet med Priden. Och framförallt på det sätt som det skedde. Men livet känns fantastiskt numera och det här gjorde det bara ännu bättre.

Nu har det gått några dagar och vardagen börjar kräva sin rätt av mig med. Och det är sååå mycket att ta itu med. Men två veckor till kan jag njuta av, sen startar kursen starta eget. Då måste även jag vara vuxen. Ska nog gå bra det med. Säger som Dag Otto. Kan det med 🙂

Puss på er, nöjer mig såhär. Så kanske det inte dröjer innan nästa blogg.

Sätter mig ner i soffan och låter tankarna flyga iväg en stund. Slås av hur mitt fönster och dess avgränsning speglar mitt liv. Hur ute och inne så väl skildrar mitt liv, tidigare och nu. Ute blåser det, träden växelvis vajar kraftigt för att stundtals vara helt stilla. Mörka moln sveper förbi och då och då skiner solen igenom i korta små molnluckor. Det känns oroligt, växlande och obestämbart. Så som mitt liv varit de senaste åren fram till operationerna.

Inne är det lugnt (ja lite stampamusik då iofs), varmt. behagligt, nöjt, rosa i alla rum såklart, redan rätt så ombonat. Jag bytte lägenhet i slutet av juli. Så precis som mitt liv så startar det om på nytt. Förändrat till något mycket bättre. Men resan har varit lång och snirklig.

Fortfarande så upptäcker jag saker som skett under tiden med mig själv. Nu senast slogs jag av mitt sökande efter mig själv. Något som även till viss del förklarar mitt oroliga sinne under åren. Precis som barn och tonåringen söker efter sig själv, vem de är, så har jag gjort samma process men på betydligt kortare tid. Och jag har inte reagerat på det.

Fascinerande egentligen att alla de skeenden i livet som vi alla kämpar oss igenom har jag tampats med en andra gång. Puberteten, tonårsrevolten, sökandet, formandet, testandet etc. Ja ni vet, ni har själva en gång gått igenom det. Jag har gjort det igen i rekordfart jämförelsevis.

Den stora skillnaden är att den här gången har den kombinerats med alla mina erfarenheter sedan tidigare. Ändå inser jag och förstår nu hur mycket min omgivning har format mig. Hur mitt umgänge gett mig de signaler och normer som barnen får från sitt första andetag. Hur betydelsefull den är. 

Precis som det lilla barnet är nollställt från start och provar, söker sig fram. Utforskar världen och svarar på omvärldens reaktioner så har jag gjort samma sak. Och såsom föräldrar har en stor inverkan på sitt barn, så har några av mina vänner haft stor inverkan på mig. 

Nu sitter jag här och mår fantastiskt bra. Ler varje gång jag passerar de speglar jag satt upp omedvetet strategiskt. Plockar förnöjt och pysslar lite mellan alla rutiner och måsten. Ingenting känns vare sig jobbigt eller omöjligt. Vissa saker lite mer insatskrävande bara. Lugnet, harmonin och tron på mig själv och framtiden är stor. 

Något som även det har förändrats är viljan att bara köra på, våga följa med i oväntade svängar. En kväll slutade jordgubbar med glass i en sväng med vattenskoter. Något jag aldrig åkt förut och inte hade hängt med på tidigare.

På de här senaste fyra åren har jag vuxit från det lilla barnet till avslappnat vuxen. Och det är mina vänner som fört mig hit. Deras betydelse blir mer och mer uppenbar ju mer jag ser tillbaka och analyserar det som varit. 

Alla har mer eller mindre gett mig verktygen till att finna mig själv. Men som jag tidigare har skrivit någonstans så har tre tjejer haft en extra stor betydelse. Lollo som var den första som tog mig till sig i ett väldigt känsligt läge i mitt liv. Då jag tog mina första steg, tog mig till sin familj och deras kärlek. Anna som kom som en virvelvind och fick mig att våga, testa och leva ut. Som guidade mig igenom tonårstiden, stöttande och förklarande. Som kom mig otroligt nära.

Och den tredje, Tessan. Den kloka, starka, tuffaste och vackraste av oss alla. Som inte låter sig begränsas. Som utan omsvep säger sin mening i alla lägen. Inte tar ställning utifrån någon annan än sig själv. Affärskvinna, chef, bullmamma och samtidigt den så härligt barnsliga, impulsiva partyprinsessan. Hennes påverkan från tidigt skede har jag inte förstått tidigare. Hur hon med en enkel kommentar fått mig att tänka. De som hon droppat då och då under åren, som fastnat där i mitt huvud och flashar till oftare och oftare.

Det och hennes sätt att vara har påverkat mig i mitt sökande mer än jag tidigare förstått. Nu när jag äntligen är framme vid slutet på den första resan i livet och ser tillbaka, så blir det så tydligt. 

Så nu förstår jag än mer min psykologs ord i slutet på min utredning. Att det var både ovanligt och oerhört betydelsefullt med ett socialt nätverk som mitt. Vänner som gav mig svaren i mitt sökande, tryggheten när jag trampade fel, visade vägen till den bra stigen igen och gett, gav och ger mig den kärlek vi alla behöver.

Sjukvården gav mig min kropp och vårdade mitt inre. Men livet är något som enbart jag själv kunde ge mig. Något min psykolog också påpekade. Anna sa ofta att jag gjorde det mesta på egen hand. Vilket är både rätt och fel. Självklart så måste jag göra min del i allt. Våga svara upp på mitt sökande och min omgivning. Men responsen på mina initiativ från de omkring mig kan aldrig underskattas. Den hade kunnat sänka mig i ett tidigt skede. Nu hade jag lyckan att träffa rätt vänner, som fått mig att fortsätta utforska, söka och testa.

Nu väntar Gävle Pride dagarna som kommer. Ska ha en föreläsning om min resa på fredag. Det är också något som förvånat mig.  Att jag älskar att stå där framme och ge människor en inblick i hur det är att födas i fel kropp. Kom gärna och lyssna, ja fråga gärna med såklart.