I tisdags så var det dags för ett återbesök på Karolinska i Solna. Egentligen så skulle det besöket ha skett för drygt 20 månader sedan men som vi alla fått erfara så har pandemin påverkat oss alla och vården i synnerhet svårt. Då operationen blev lyckad och jag inte haft minsta besvär så har jag lugnt väntat, fanns ingen anledning att stressa på. De prioriterar och betar av oss allteftersom tänkte jag.

Nu var besöket inbokat till kl 10, inga problem om man bor därnere vilket inte jag gör då. Väl medveten om hur jag fungerar så var det bara att kliva upp tidigt och ta tåget 06:19 från Skutan. Stressa på morgonen tycker jag inte om, kaffet ska drickas långsamt och njutas av, sen kan jag vakna till och köra på. Ja jag är en prinsessa som numera har all tid i världen att leva så också.

Nu är det dessvärre så att vid den tiden så är det mer Häxan Buttermuff än Erika som gestaltar sig. Det var inga snälla saker jag tänkte om mina medresenärer. Speciellt inte kvinnan som ägnade 20 minuter till att berätta om att hennes katt rev henne inte. När sen enkille några rader framför mig upprepade gånger drog och slängde med håret så det fladdrade över nackstödet samtidigt som han tittade på sig själv i telefonen som han höll så jag såg den mellan stolarna. Då sprattlade häxan i mig till och jag är väldigt tacksam att det inte for ut genom munnen också utan stannade i tanken. Lägg ner! Du är ful! Ge upp! Inte snällt, jag veeeet.

Byte av tåg i Uppsala och irriterad som jag var så klev jag inte på den fullsatta SL-pendeln. Jag väntade in nästa så jag fick en sittplats, det fanns det marginal för tänkte jag bistert. Häxan höll med. Till min glädje så var det här tågets medresenärer rena motsatsen. Ingen pratade, inte ens i telefon så jag njöt av en medhavd äggmacka och en Loka. Lugnet började infinna sig och häxan studsade vidare.

Vid Odenplan så var det dags att kliva av, inte första gången jag gjort den här resan så sturskt stegade jag iväg mot rätt utgång. Sen var det kört kan jag lova. Kaxigt tänkte jag att den där gatan ner så är jag snart framme vid rondellen. Det var jag inte! Det kom ingen rondell! Fortfarande kaxig och vid gott humör så tänkte jag att jaha, jamen då går jag den här gatan ner så kommer jag rätt. DET GJORDE JAG INTE!

Till slut när jag förvirrat stod vid en stor korsning av flera vägar och skyltar som visade på Karolinska, E4 och nån annan jädrans väg så konstaterade jag trött att nu är jag vilse. IGEN! Till saken hör att jag var vid Odenplan 08:49 i god tid som tänkt, men den tiden började drastiskt minska. Bara att ta fram telefonen och appen kartor, knappa in KI och sen se vart den tog mig. Efter att ha gått runt ett par kvarter för att hamna på samma ställe igen så insåg jag att ojdå, jag gick nog tvärtemot vad bluppen visade.

Nu fanns ingen tidsmarginal längre, det var bråttom, snudd på att jag hinner insåg jag. Som tur är så är det en fördel att vara tant, en tjej på cykel stannade direkt när jag tilltalade henne och frågade henne om vägen. Den minen alltså, hon undrade nog hur ända in i glödheta kunde jag hamna här om jag skulle till KI. Men efter att ha funderat så konstaterade hon att snabbaste vägen för mig var att fortsätta gångbanan ner utefter den stora vägen. Hon visade på en skylt för cyklister längre ner som visade vägen mot KI.

Med snabba steg så satte jag fart, stressad med hög puls tacksam för hjälpen och dessa skyltar med pilar åt alla håll. Jag blev ändå något förbryllad av att jag gick under en väldigt stor väg som dessutom kändes bekant. På andra sidan så delar sig gångbanan, KI till vänster och Haga till höger. Jag är ju för fan på andra sidan E4 insåg jag suckande. Nåja nu vet jag var jag är i alla fall, och det visade sig vara enbart delvis sant. 09:48 var jag helt vilse inne på området KI. Som tur var så stegade en vårdanställd med visir och munskydd ut tillsammans med en äldre dam ut från en ingång där jag stod.

Så jag frågade med andan i halsen om de visste var Gävlevägen 55 är någonstans. De såg nog min stress och log lugnande samtidigt som de sa, nedför trappan där så är du på Gävlevägen och ser ingången på hörnet. Tacksamt ilade jag nedför trappan och naturligtvis såg jag inte min ingång, jag såg den andra ingången som var låst tack och lov. Då fattade jag att nej, det här är ju 51, inte 55.

Ilade snabbt in flåsande med maxpuls och pustade ut när det inte var kö till kassan där jag skulle anmäla mig. Klockan var nu 09:52, åtta minuter kvar till mitt bokade besök. Fyra minuter senare sitter jag i väntrummet och känner att jag är kissnödig, inte akut kissnödig men ändå. Jag ska ju träffa en läkare som ska klämma och inspektera just den regionen av min kropp. Ägnade en tacksamhetens tanke till kirurgerna där då jag tre minuter senare även klarat av den biten. Ja ni mina närmaste förstår vad jag syftar på där.

10:15 så stod jag åter vid hissarna, besöket avklarat och bara att tänka på hemresan då tänker jag stilla samtidigt som jag trycker på knappen för att ta hissen ner. Väl inne i hissen så kommer jag äntligen på att jag tryckte på knappen för hissen uppåt. Så det blev ännu en tripp fel på vägen ner då tänker jag uppgivet.

Nu är det så att på vägen från KI så har jag tre klockrena orienteringspunkter, ja i mitt huvud åtminstone. Vetekatten, direkt till vänster över bron efter den ner till konstiga huset som jag ska runda hörnet på, sen kommer den där rondellen som jag ska rakt över och häpp, där är nedgången till Odenplans station I en för mig mycket maklig takt tog det 15 minuter.

Bara att inse att grannen nog har rätt, jag ska nog helst ha en följeslagare med mig när jag är ute och yrar runt.