Så var en väldigt innehållsrik vecka över. Och jag försöker landa i verkligheten igen. Stora besked, möten, diatermi såklart och en helgkonferens med RFSL. Planering och förberedelser inför vecka galen (v47) pågår också. Två dagar med föreläsningar och en dag med fackeltåg och tal på Transgender day of Remembrance. Frissan och diatermi samma dag dessutom. Och helgen är vikt för annat. Två mycket speciella dagar.

Jag har funderat en hel del på det där. Och det känns i dagsläget i alla fall, som att jag framöver kommer att ha fyra födelsedagar. Min biologiska, min rätta identitet, nytt personnummer och operationsdagen. Det ger sig nog så småningom. 

Det här med att skriva en bok är också något som mycket tid ägnats åt. Själva innehållet är ganska klart, men formatet att skriva den i. En hel vetenskap det med har jag insett. Nu har jag det mesta klart ändå, så nu känns förarbetet klart.

Konferenser är något jag gillar. Att få en massa kunskap och information samtidigt som man får umgås med nya bekantskaper och lära känna en del. Och den som Rfsl hade helgen som var, innehöll det mesta. Intensiv framförallt. Deras ambitionsnivå var hög. En mycket bra konferens.

Som vanligt jobbar jag i soffan med Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Blir bara en kort stund idag. Tisdag, diatermidag. En timme med bästa Matilda. Trots smärtan en behaglig timme. Trivs så bra med henne.

På TV kablas det ut att ännu ett asylboende brunnit ner. Det tionde på kort tid. Och tankarna går till en svunnen tid som jag hade en förhoppning att världen lärt sig utav. Men historien upprepar sig på olika sätt hela tiden. Vi blir tydligen aldrig klokare. Våld föder alltid våld, och har aldrig varit en bra lösning. Och jag undrar med fasa vart vi är på väg idag. 

Nu är det dags för en dusch och lite fix. Fåfängan får stå tillbaka en tid nu. Att klä mig varmt är viktigare för tillfället. Viktigare saker väntar. 

                                                                     En märklig tid just nu. Varje vardag har jag min telefon nära. Samtalet borde komma snart. Hälsodeklaration inför op inskickad. Det närmar sig och själva datumet är det som saknas nu.

Det här har inneburit två konsekvenser i mitt liv. Jag är sjukt taggad på livet, vill så mycket. Energin och livslusten är på topp. Mitt engagemang som vaknat på nytt i somras slutade i söndags med en ordförandepost. En utmaning som jag verkligen välkomnar. Tankar och idéer flödar. Nu ska det bara realiseras också. 

Samtidigt har jag blivit väldigt försiktig och ger avkall på en del av livet. Vissa saker innebär en visserligen minimal men ändå risk som kan äventyra en operation. Tvinga fram en senareläggning av den. Och att ta minsta lilla onödiga risk finns inte som alternativ i mitt liv för tillfället.

Veckan som gått har varit en minst sagt tankeväckande tid. Så många skilda händelser. Ytterligheter, och omskakande. Existentiella frågor har lyfts till ytan. Hur skört och komplicerat livet är. Och hur viktigt det är att ta vara på dagen, samt tro på oss själva.

Det har varit en mix av sorg, glädje, lycka och vardag i en salig röra. Och en skön känsla att en annan människas liv kan påverka en så kraftigt känslomässigt. 

Sen en lång tid tillbaka så var det bestämt att jag och en väninna skulle göra omgivningen till en rörig och livad plats ikväll. Nu jobbar hon inom vården, och där doftar det emellanåt livegen, så beordrad att jobba blev vår kväll framflyttad till annan dag. Vi får hoppas att vården inte står och faller med min vän igen då.