Sitter vid mitt andra frukostbord. Känns så. Jag har åkt ner till Uppsala varje vecka den senaste tiden, och alltid börjat med ett besök på Coffehouse by George i Stationshuset i Uppsala. En latte och en fralla, grovt bröd så klart. Behöver inte ens säga att jag ska sitta där och njuta av frukosten.

Sitter där och tittar på alla som stressar vidare med sin mugg och sin påse. Precis det jag gör vad jag kan för att undvika numera. Jag går hellre upp tidigt och åker ner i tid. Att kunna njuta av livet en stund så här ger så mycket i livskvalitet.

Idag är det dags för återbesök hos gynekologen. Och nej! Jag har inte behövt sitta i gynstolen. Jösses, hur tänkte ni egentligen? Det kommer, men än så länge räcker det med vanliga stolar.

Jag har världens gulligaste gynekolog. Hon är så lätt att prata med. Märks så tydligt att hon kan sin sak och tycker om att jobba med människor i min situation. Betyder så mycket. Hon får mig verkligen att känna hur hon vill att allt ska fungera och tänker redan nu ända fram till operationen.

Något som känns otroligt skönt. Jag vet ju inte något om vad som är bäst på sikt. Så det är så befriande att kunna känna att jag är i goda händer.
Det är trots allt mycket som kan bli fel på vägen. Jag manipulerar med min kropp på ett väldigt omvälvande sätt. Det får inte bli några misstag. Och jag känner mig verkligen lugn där.

Nu finns det ändå något som inte är roligt med de här besöken. I väntrummet. Karlarna!!!

Inte den manliga personalen. De är bara lugnande och känns självklara. Nej, det är dem andra. De som inte arbetar där och definitivt inte är där av medicinska skäl.

Av någon anledning får kvinnor i vissa kulturer inte ens gå till gynekologen ensamma. Något alla vi andra förutsätts acceptera.

Men jag känner ett stort obehag av dessa stirrande män, som får mig att känna det som att jag inte har något där att göra. Jag känner mig kränkt.

Jag har tidigare levt med en illusion om att gynekologmottagningen var en fredad zon för kvinnor. Utan män som inte arbetar där. Nu vet jag bättre.

Och jag är också fullt medveten om att svenska samhället skiter fullständigt i hur jag känner mig.

Är övertygad om att det till och med finns de av er som klassar mig som invandrarfientlig. Bara för att jag talar om hur jag känner det.

Men jag känner ett stort obehag av dessa mäns närvaro och stirrande. Hade jag inte varit så stark och trygg i mig själv, så vet jag inte om jag orkat med det hela. Jag tycker det är så jobbigt.

Synd på något som annars skulle vara en enda stor stärkande glädjestund.