Ja här sitter jag och mår bra. Vid skrivbordet på jobbet, mitt jobb. Regnet bara öser ned utanför och det får det gärna göra. Jag har nämligen måndag idag, eller var det fredag? För i fredags var det lördag och igår söndag så idag borde vara fredag. Att ha måndag innan måndag skulle bara bli konstigt.

Juli är en månad som har sina fördelar iaf. Det är ändå en månad när Sverige går på semester och företag, skolor och myndigheter mest får verksamheten att flyta. En månad som såna som jag mest får ägna åt planering och förberedelser. Visst, jag kan också ta semester tänker ni säkert. Men när skillnaden mellan semester och arbete känns hårfin så flyter det ihop.

Jag är ledig när solen skiner eller när det är något annat som lockar. Idag började jag med frukost och kaffe i solen, och nu när det är 100 % luftfuktighet därute så jobbar jag.  Och står sig väderprognosen så tänker jag njuta av solen på tisdag och torsdag. De kanske får vara lördag och söndag ist, det ger sig snart. Det där med veckodagar är mest en formalia i mitt liv numera.

I mitten på augusti så är det exakt fem år sedan jag äntligen klev ut i livet som mig själv, Erika. Sååå mycket har hänt de här åren, stora förändringar kroppsligt, mentalt och socialt. Min kurator har ända sedan vår första kontakt hösten 2013 tjatat på mig att stanna upp, hämta andan, landa och ta in allt som sker. Att det går för fort, jag hinner inte med, vill ta igen allt nu på en gång.

Men det är det där med att lyssna på goda råd då. Att verkligen ta in och inse hur rätt hon hade. För henne så var det uppenbart och ingenting vare sig förvånande eller ovanligt. Nu är vi där till slut. Verkligheten har hunnit ikapp, och jag har ägnat en vecka till att summera mitt liv. Sortera ut det viktiga och sålla bort det som stressar på i livet. En plus och minuslista.

Och då framträder något jag inte reflekterat över. Hur fantastiskt bra mitt liv har blivit. Jag lever äntligen som mig själv. Jag arbetar med något jag älskar, att åka till jobbet på måndag morgon är en lycka. Trött som en långsam sengångare många gånger, men alltid med ett leende. Jag har underbara vänner, ett socialt nätverk som betecknas som väldigt ovanligt av psykologen i utredningsteamet jag hade.

Så nu har jag stannat upp, lägger fokus på valda delar i mitt liv. Och tar bort det som stressar, tar energi. Njuter av förmånen att kunna välja ensamhet, det långsamma lugnet. För det är just det, jag är aldrig ensam. Jag har inte bråttom! Jag måste inte skynda på, jag har redan det som betyder något.