I tisdags så hände det igen! Jag var på väg att gå förbi en väninna utanför Akkis i Uppsala. Hon stod där utanför och hängde på sina kryckor och tydligen hade jag haft min blick på henne. Vad den blicken såg vet inte ens jag men det var definitivt inte henne. Nu är det här ett väldigt normalt beteende för mig. Jag registrerar inte min omgivning, vilka den består av och vad den gör om det inte känns hotfullt. Då reagerar Amygdala kan jag lova, ja alltså den där delen i hjärnan som vi fick redan från början, reptilhjärnan.

Det här beteendet blev så mycket kraftigare under min transition. Om jag inte såg hånleendena och skratten, de pekande föräldrarna så gjorde det inte lika ont. Numera behöver jag inte göra så men det här sitter i. Eller så är det så att tanten egentligen enbart är lika förvirrad som hon känner sig i nya miljöer. Inte av någon slags rädsla eller oro utan enbart av att hon ofta inte har en aning om var hon är exakt. Lokalsinnet raderades i princip med hormonbehandlingen.

Eller så är tanten upptagen i sin egen lilla värld där hon funderar över allt som passerat under de här senaste åren. Och det är en hel del det och jag konstaterar ofta att det i många stycken har varit som att födas på nytt. Hur socialektet format mig, hur jag förändrats med tidens gång precis som det lilla barnet gör sina första år men i väldigt snabb takt. Så om mina väninnor tycker jag är lite jobbig så får de skylla sig själva, det är ju de som har format mig.

Singel tänker jag fortsätta vara, jag är alldeles för nöjd och bekväm med mitt liv som det är idag. Och jag tvivlar på att det skulle fungera om toaletten var upptagen när jag nyss vaknat. Skulle mest troligt vara en fullt legitim skilsmässoorsak i mitt fall. Och är sittringen uppfälld och det finns små ospecificerade droppar på den vet jag inte vad som händer.

Imorse så råkade jag hamna på ett TV-program som hette Den stora älgvandringen. Jag satt en god stund och tittade för att se vad det där var för något. Det mest upphetsande som hände var en bit is som sakta flöt nedför en älv eller nåt liknande. Bäck, ström, sjö… välj själv, det var iaf en massa vatten, skog och annat otäckt. Jag kunde riktigt känna hur det lurade någon orm där någonstans.

Med jämna mellanrum så byttes vyn, tydligen fasta kameror uppsatta på några strategiska ställen. Men den stunden jag såg hände absolut ingenting förutom den där isbiten. Såg då att just den här episoden var tre timmar lång och en av många. Någon älg såg jag aldrig, inte ens älgbajs såg jag något av men det tackar jag för.

En sak insåg jag ändå och det var att det där var nog ändå den perfekta skogsvistelsen för mig. Sittandes i soffan långt bort från dessa älgar, björnar, vargar, bävrar, ormar, myggor, fästingar och jag vet inte vad. Varmt, säkert och bekvämt. Och det bästa av allt, en knapptryckning så slapp jag eländet.

Så har cirkusen återigen dragit igång. Den här gången så var det Uppdrag Granskning som med sin enligt dem grävande journalistik lyfter fram transpersoner som ångrat sig. Att det sedan visade sig att en mamma satt och ljög om sitt barn verkar inte bekomma dem särskilt mycket. Och hur det egentligen var med det grävande där vet jag inte, men särskilt framgångsrikt grävande var det inte. Och mitt förtroende sjönk rejält där.

Så för mig blev det ett pinsamt program fyllt med faktafel, och just den detaljen är extra bedrövlig för fakta finns att få för den som söker. Men det passade väl inte in i vinklingen av programmet. Undrar hur de ansvariga mår idag när det finns i alla fall ett konstaterat självmordsförsök på grund av detta program.

Och de som nu ångrat sig, varför ångrade de sig, av vilken anledning, och i vilket skede? Det framgick inte överhuvudtaget. Att så lättvindigt behandla något så oerhört komplicerat så ensidigt var oförsvarligt. Och självklart hakade alla dessa sk experter på som anser att jag inte vet mitt eget bästa, att jag inte förståttt vad jag gjort. Att jag bara är sjuk i huvudet.

Och att dessutom påstå att det är en NY grupp av transpersoner får mig att fundera över vad de egentligen var ute efter. Det är ingen NY grupp. Det är en grupp av oss som just nu ÖKAR i omfattning. Men den är definitivt inte NY!

Jag har av hälsoskäl inte velat vara en del i den här debatten så det här blir det enda jag framför i frågan i dagsläget.

Och det som aldrig fick plats i programmet var att vi som inte ångrat oss är många. Jag har gått från att hata min spegelbild, hata mig själv till att le varje morgon när jag möter mig själv i spegeln. Att äntligen kunna älska sig själv, inte ha en massa tankar som tynger en.