Coronatestet negativt, inga skumma konstiga symptom som får tillvaron att snurra runt. Det är bra med väggar att hålla sig emot ibland. Men nu är jag så van vid det här så ett glas rött unnar jag mig allt. Jag har haft en pinne uppstucken i näsan igår så det måste jag vara värd idag tycker jag. Men den här gången så trodde jag ändå att det nog kunde var det där skitviruset som kvaddat detta år.
Jag är helt klart inte levererad i en sådan förpackning att jag fungerar i en isolerad tillvaro. Jag har utan tvekan ett stort behov av att drälla omkring som det stora ego jag utan tvekan är och ställa till med diverse omedvetna knasigheter.
Så numera titulerar jag mig Häxan Surtant, tills nyligen helt ovetandes om att jag tydligen liknar denna karaktär också. Något som inte undgått alla i min bekantskapskrets. Jag spottar och fräser i största allmänhet, inget går säker för tantens humör här. Och de där ekorrarna som alla tycker är så gulliga har den här sommaren inte varit mina bästisar. Den blicken! Jag säger bara det! Kolla in den ni naiva helt förtrollade stackare. Nu kan jag ändå känna ett slags lugn där, de nötter min kropp besatt tidigare finns inte att förväxla med nån nedrans hasselnöt eller liknande.
Och det där med naturnära upplevelser sträcker sig i mitt fall numera endast till eventuella gröna utsmyckningar i stadsmiljö. Fästingar, ormar, spindlar och allsköns odjur i vattenmiljö överlåter jag till andra. En blöt skog med vildsvin, älgar och elände är jag helst utan. Det finns inte ens något behagligt att slå ned min ändalykt på. Och den är fortfarande något förslappad samt alldeles för liten i omfång.
Som tur är så fick jag ett mail om att jag kunde hämta fotografiet Gävle Kommun hade på mig i utställningen 100 Gävlebor. Det hänger nu till vänster om min discolightsTV, i ett perfekt läge tycker jag. Är det lite ointressant på TV:n så har jag mig själv att njuta av, bara att glana lite åt sidan. Ja jag är ju så lyckligt förunnad med hjälp av sjukvården att jag älskar mig själv, mitt liv. Inte med det sagt att jag är den perfekta kvinnan, inte ens i närheten. Jag är på många sätt Häxan Surtant. Gnällig, dryg, alltför pratglad och med egna idéer. Nu kan jag även bjuda på diverse skratt och tokigheter också, men det har inte blivit så många tillfällen för det i år.
Det har ändå varit ett intressant år när det gäller transfrågan. De så kallade ångrarna har rört om rejält i grytan. Och när en av de framträdande transpersonerna som ofta synts i TV sällar sig till den skaran så känns det som att den stormande debatten klev in i epicentrets stilla lugn. För mig som har en pragmatisk inställning till mig själv och mitt liv så var det väntat. Vi överlät den frågeställningen till andra starka krafter som använder det här i eget intresse. Individer som anser att jag inte finns på riktigt.
Det här är dessutom första gången sedan inlägget i maj som jag har haft en längtan till det skrivna ordet. Jag har saknat den lusten, den är en så viktig del av mig.
