Den här veckan har varit den mest känslomässiga på väldigt länge. Förutom ryggsäcken jag redan hade fullt upp med, så har svensk TV något de kallar regnbågstema. Något jag tycker är väldigt bra, men lite typiskt att det blir koncentrerat under en kort period.

Och än mer förvånande är det att det är flera program om transsexualitet. Förhoppningsvis för att de vill lyfta fram en transsexuells liv, och inte bara något sensationellt och exotiskt för att göra temat mer intressant.

För egen del så har dessa program varit oerhört känslomässiga och tagit hårt på mig. Att se andra berätta om sig själva, och se sig själv i nästan varje mening. Glädje, sorg, tårar och känslan av hopplöshet. Att se hur andra kommit längre och fortfarande inte accepteras för den de är.

Och allt det som tydligen vi alla tvingas uppleva, rusar upp i mitt huvud och känns som att allt hände idag. Att födas i fel kropp, kampen inombords, stirrande blickar, hån, nedlåtande kommentarer, djupt smärtsamma kommentarer, hånskratt, förolämpningar från både människor, samhälle och instanser, oförståelse från alla möjliga håll, hatbrott och inte minst den känslan vi alla har eller haft, att det inte finns någon mening längre, att ta livet av sig känns som en befrielse.

Det verkar som att vi allihop har övervägt att ta våra liv, blivit utsatta för hatbrott och ständigt mår illa av oförståelse och sårande kommentarer.

Att få allt upprivet, alla känslor och händelser har totalt tagit musten ur mig. Jag är bara så trött just nu.

Gårdagen blev en välkommen bubbla från veckans verklighet, Att större delen av dagen bara få vara. Att vistas bland människor som tycker det är den självklaraste saken i världen, både för deras egen del och andras.

Dagens program var inget undantag, många tårar igen men ändå en känsla av livsglädje. Det är väldigt mycket nu och väldigt känslomässigt. Jag hoppas alla dessa politiker som pratar så mycket de här dagarna inte glömmer bort allting nu på måndag. Att minnas, prata och ge löften en vecka om året gör inte ett dugg för mitt och alla andras liv.

Vi behöver handling och förändring. Vi vill bara kunna leva. Utan rädsla och oförstående känslolösa möten med samhället i stort.