I onsdags 23 maj så var det två år sedan jag gjorde den andra kompletterande operationen. Och 30 månader sedan min första operation, 23 november 2015. Självklart så firades det med bubbel och lite gott till. Med min kroppsdysfori så har de operationerna helt förändrat mitt liv. Att varje morgon se mig själv i spegeln och känna hur värmen, lyckan sprider sig i kroppen är helt enkelt underbart. Och det är samma känsla fortfarande, det har ändå gått en tid nu.

Skillnaden mellan nu och innan är i det närmaste monumental. Liv och död, kärlek och hat. Så kan det sammanfattas. 

Något som är intressant är hur den människan jag var innan mer och mer blir någon annan. alltså inte jag. Någon jag vet allt om men som ändå är en främling. Jag brukar likna det vid att födas på nytt, men det känns mer och mer som något konkret, rätt överensstämmande.

Under de 19 månader jag har drivit mitt företag, där mitt liv är utgångspunkten så har jag i både eget och företagsintresse riktigt grottat ner mig i just transsexualism. Vad gjorde mig till just mig? Det finns en hel del kunskap om ämnet men just det faktum att en del av svaret finns att hämta i det neurologiska, hjärnan, så inser alla med kunskap om hjärnan hur komplicerat både forskning och förståelse är.

Lägger vi sedan på det psykologiska efter födseln och det biologiska, genetiska innan och under graviditet så blir det än mer komplicerat. Jag brukar dela in det i tre faser. Fram till födsel, min första då såklart, tiden efter födseln och sist min andra födsel då jag äntligen var jag.

Något som är helt klart är att de som påstår att jag någonsin haft ett val nog kan likställas med de som en gång bestämt hävdade att jorden är platt. Fast det då förstås, det finns tydligen de som fortfarande hävdar att den är platt…..

Ibland så överraskar mitt liv till och med mig. Fick en kallelse till Akkis, bentäthetsmätning. En resa till Uppsala igen då, det har blivit en hel del sådana vid det här laget. Och alltid så fylls jag av glädje av dem. Ser den som min andra födelseort. Och att solen visade sig får humöret att stiga än mer.

Nåja, enligt reklamen så skulle det bara vara att fylla i personnummer i appen så fick en biljett på UL som gällde 24 timmar för två. Följde anvisningarna de gav och nöjd med mig själv så ploppade det in en vilande biljett i min telefon. Som levde sitt eget liv, ja alltså den fanns där men var sovande och vaknade av sig själv på resedagen.

De senaste gångerna jag åkt till Uppsala så har dragspelarna förgyllt min ankomst med sin frånvaro. Jag tycker INTE om dragspel!!!! Vet inte om de försökte jobba ikapp den här dagen, de var två stycken som körde i skift. De hörs redan när jag kliver ut från tåget och tanken finns alltid där att bryta mot reglerna och springa över spåren för att slippa passera ljudterrorn i kulverten.

Nåja, jag småsprang iaf förbi dem och fortsatte min promenad till Akkis. Och följde anvisningarna prickfritt ända fram till väntrum fem. Väl inne i röntgen, labb 25 😳 så var det dags för striptease och div gymnastiska övningar enl instruktion från en kvinna som med stoiskt lugn gjorde sitt arbete. Hon sprang mellan labben och gjorde två personers jobb den här dagen. Imponerande minst sagt att de bara låg tio minuter efter i tidsschemat kl 14 som var min tid.

Men det var här som överraskningarna dunsade in i tillvaron. 69 kg och 175,7 cm lång..!!!..???

Jag har i alla mätningar under mitt vuxna liv fram tills nu varit över 181 cm. 182 står det i passet. Men inte nu inte! Och det var inget fel på mätutrustningen heller. Så nu var jag officiellt sex cm kortare… vad hände med dem undrade jag fundersamt.

Nu vet jag inte om det var mitt numera kassa lokalsinne eller de sex cm som kan anses skyldiga för den förvirrade sortin efter undersökningen. Men jag gick iaf ut i korridoren, åt rätt håll förvånande nog, och vek in vid hissarna.

Stannade förvånat upp då det såg så konstigt ut i vad jag trodde var entrén. Och dörrarna dit hade jag inget minne av. Sen såg jag skylten. Centrum för kirurgisk forskning eller nåt sånt.. 😳🤔

Det tog en stund innan det slog mig att just ja, jag gick en trappa upp när jag kom. För vardagsmotionens skull så tar jag oftast trappen om det är möjligt ist för hissen. Så jag går till dörren som i mitt huvud leder till trapphuset. Den var låst! Och det var inte rätt dörr, jag stod och ryckte i dörren in till ett personalrum. Blev visad till rätt dörr av en sköterska som förtvivlat kämpade för att inte skratta. Så ner för trappen snabbt och ut i entrén som nu ser ut som den ska. Och ut i solen för en ny skön promenad mot stationen och resan hem. Dragspelarna hade en paus nu som tur var. Och tåget som strax skulle gå var inte överfullt.Mitt liv är ibland förbryllande även för mig. Vart tog de där sex cm vägen? Försvann de med lokalsinnet?