I fredags var jag på min första TV-inspelning. Som publik självklart. Herregud! Vad trodde ni, eller?? Talang Sverige 2014. Jag, Karin och hennes söner.

Att vara publik på en tv inspelning innebär att jag eventuellt kommer med i bild, det inser jag naturligtvis. Men Karin och jag hade ingen tanke på att sitta på parkett. Lite i skymundan så där. Men jag tycker om att piffa till mig, och ett sånt här tillfälle missar jag inte.

Så fram med snygga kläder, fixa håret och smink naturligtvis. Och det innebär att jag har mascara på nedre ögonfransana. Något som jag inte bryr mig om till vardags. Ni som följer den här bloggen vet redan att jag förlänger mina ögonfransar och det ger sån bra effekt att det inte behövs.

Karin kommer lite tidigare för att hämta upp mig, och hennes grabbar parkerar i min soffa framför tv:n. Jag och Karin pratar om allt möjligt samtidigt som jag klär på mig och fixar det sista. 

Lite tidigt anländer vi till Läkerol Arena och får stå ute en stund. Inte ett dugg förvånad känner jag hur den tunna klädseln och mitt nya efterlängtade liv ger sig till känna. Jag fryser otroligt mycket mer nu. Och när jag säger att jag fryser så är det inte bara lite frusenhet vi pratar om. Jag fryser så jag skakar, ungefär som frossa. Och jodå, jag måste hålla mig i Karin för att få lite värme.

Efter en stund som kändes väldigt lång där jag stod och skakade, försökte förgäves slappna av, kom vi äntligen in. Strosade omkring, åt godis, ordnade med läsk och popcorn, och såg till att vi alla besökte toa innan. Drygt 2,5 timmar utan avbrott väntade vid inspelningen. Och tanken på att behöva gå ut under den tiden lockade inte.

Så var det då äntligen dags att gå in i studion. Karin och jag hade som sagt tänkt oss en plats lite vid sidan om så där. Nu hade hennes grabbar helt andra planer. Nej, i mitten precis bakom jury bordet en bit upp. Dit gick dem med bestämda steg, bara att hänga på. Japp, det där med lite vid sidan om existerade inte längre då. Nåja, vi såg ju perfekt. Vilka snygga skor Shirley och Caroline hade då. Höga klackar, helt i min smak. Och en TV skärm som visade vad som var i bild nedanför deras bord.

Efter en massa skratt applåd och jubel inspelning på oss i publiken började själva talangjakten, Tänker inte skriva något om dem. Ni får vänta till i vår. 🙂

Att vara där och se var verkligen både intressant och roligt. Se allt som inte kommer med i TV. I början var det lite pirrigt. Kameror överallt. Omkring oss och en på en lång arm som for runtomkring ovanför oss. Allteftersom inspelningen pågick så slappnade vi av och kamerornas närvaro var inte så påtaglig.

Efter ett bra tag så kom träsmaken i min lilla rumpa och tröttheten smög sig på. Upp på scenen kommer en tjej som som ska sjunga till eget gitarrspel. Hon var duktig, men inte speciellt engagerande eller intressant. Hon gick inte vidare heller.

Men jag, lilla fröken Erika, är nu inte alltid skärpt och vaken. Och nu händer det som jag inte hade tänkt mig skulle hända. Ville ju sitta vid sidan om.

Ett par av mina förlängda fransar fastnar i de för dagen målade nedre fransarna. Något svårt att öppna ögonlocket igen efter en trött blinkning. Med tankeverksamheten avstängd gör jag som vanligt när det här inträffar. Jag tar av mig glasögonen och försöker försiktigt pilla isär fransarna.

Märker inte att Karin sitter och försöker få mig uppmärksam på något. Så jag pillar isär fransarna och tar på mig glasögonen igen. Då uppfattar jag Karins försiktiga försök till att få kontakt med mig.

Det visar sig att en kamera fokuserades på oss precis då, inte dem omkring oss, bara vi. där jag satt och pillade med mina fransar. Och hur hade det sett ut tror ni. Jo, som om stackars lilla Erika satt och torkade tårarna till det fantastiska framförandet.

Ibland verkar det som om jag också har en talang. Fast jag tror nog att jag gärna hade varit utan den. Att verka utan att synas som Kent sjunger i en av sina låtar verkar inte vara möjligt för mig. Så nu väntar jag på resultatet med bävan. Blir nog till att sitta beredd med skämskudden utifall.