Länge har jag undvikit att redogöra för mina tankar och åsikter i transdebatten, väl medveten om att mina åsikter inte kommer att uppskattas av kollektivet. Men det är såhär jag känner och tycker.
Vi börjar med den brännheta frågan om inkludering i sportens värld och där skiljer jag på barn/ungdom/lek och resultatinriktad idrott. I den första kategorin så ser jag det som självklart att man ska få delta utifrån sin egen identitet, inga konstigheter överhuvudtaget. Men sen blir det inte så enkelt för min del i alla fall. Speciellt inte i idrott som bygger på muskulös styrka och transkvinnor som mig.
Redan innan jag började styrketräna med mina väninnor så var jag tveksam till det och min självupplevda utveckling har bara stärkt den känslan. När jag började så var jag inte i närheten av de andras styrka men ganska snabbt så förändrades det. Idag är jag bara snäppet under styrkemässigt med den mest vältränade av oss. Mitt mål är att bli starkare än henne men hon är envisheten själv och tänker aldrig tillåta det.
Något förknippat med min kropp har otvetydigt gett mig en fördel här, och vid kroppsmätningen vi utförde samtidigt så visade den mycket riktigt att jag hade mer muskelmassa än henne att jobba med. Ännu en aspekt att ta med i resonemanget är att jag har mindre än 0,1 i testosteronnivå och ciskvinnor generellt har en nivå på 1 till 2. Och som vi alla vet så är testosteron bra att ha vid byggandet av muskler. Alltså t o m en nackdel avseende min träning. Dessutom så är jag till åren kommen och bekväm av mig till min natur. Ett hjärtfel underlättar inte heller.
Ser vi det rent statistiskt dessutom så är det anmärkningsvärt att det med tanke på hur få vi är ändå figurerar i topp i elitidrotten. Det stämmer till eftertanke. Och mig veterligen finns det ingen stor och grundlig evidensbaserad forskning i just den här frågan. Vilket heller inte förvånar, jag menar i Sverige så är det endast 6 promille av befolkningen som är transsexuella och genomgått behandling. Underlaget för forskning är begränsat och precis som övriga befolkningen så är det inte alla som vill vara försöksobjekt.
Hur mycket påverkar skelett, muskelmassa och det tidigare livet mina förutsättningar för att utvecklas i min kvinnliga identitet? Utan otvetydiga svar på den frågan så kan jag helt enkelt inte instämma i att jag ska ha rätt att tävla seriöst mot mina väninnor eller andra ciskvinnor i sporter som kräver styrka.
Inte heller så känner jag mig trygg i frågan om förslaget till ny translag, där åldersgränser sänks och processen avses förenklas och som jag uppfattar det förkortas. Det enda vi vet med bestämdhet idag är att det i dagsläget med den vård och det regelverk som finns gett människor som mig möjligheten att skapa mig det underbara liv jag har idag. Men också att det finns ett litet antal där det inte blev bra. De så kallade ångrarna, ett begrepp jag närmast finner nedlåtande. De följde bara sina känslor och tankar och fick vård därefter som de med facit i hand inte borde ha fått. Men hur undviker vi detta?
Jag tycker det är lika viktigt att mina gelikar får den vård vi så desperat behöver och att ingen ska behöva stå där och inse att nej, det här var inte rätt för mig. Men hur når vi dit? Det finns inget test eller medicinsk undersökning som kan entydigt säga att jag är transsexuell. Allt baseras på mina tankar och känslor samt hur läkare och psykologer uppfattar dessa. Men när i livet var de definitiva? I mitt fall tog det 37 år innan jag var införstådd med vem och vad jag är.
Ytterligare en aspekt som jag ser det är det faktum att vården endast kunde ge mig stöd och behandlingar för min könsdysfori, inte mitt liv. En nog så viktig del i vem man är, hur man upplever sitt liv och sin person. Och den delen har jag skapat på egen hand precis som vi alla måste göra. Och att vara transperson underlättar inte, att på något sätt falla utanför normen är en kamp i sig oavsett orsak.
För min egen del så var min transition inkubatorn för skapandet av mitt nya liv. En granne som stannade och frågade vad i alla glödheta har hänt. Där och då gjorde jag ett val som förändrade mitt liv, jag valde att inte bli kränkt utan sa som det var vilket blev första steget till vår vänskap. Som med tiden växte i och med alla mina möten som möjliggjordes genom den vänskapen.
Något som jag förstått också är en grund för att jag mår så bra är att jag är öppen om mitt liv och numera gläds över det i stället för att förbanna det. En av mina kloka väninnor har påpekat det faktum att utan det hade jag inte varit den kvinna jag är idag. Och hon är dessutom den som rakryggat förklarat att vår vänskap beror på att jag är den jag är. Hade jag varit bitter och kränkt så hade vi aldrig mötts.
Får jag många frågor av mina väninnor kanske ni undrar, och ja naturligtvis. Jag har levt ett liv som på alla sätt är annorlunda. Och precis som jag är nyfiken på deras liv så är de nyfikna på mitt.
Slutligen så känner jag att jag även måste beröra det faktum att när jag steg ut i världen så var jag en vuxen treåring. Jag visste ingenting om livet som kvinna, mina känslor och alla de sociala koderna mm. Allt det som barnet formas och lär sig av sina närmaste under uppväxten. Mina väninnor och i synnerhet en av dem blev de som i stället fick den rollen.
Kontentan av mitt resonemang anser jag visar hur oerhört komplext det här är. Utan mitt sociala liv tvivlar jag på att jag hade varit så nöjd med livet som jag är nu. Och när i livet är vi så kompletta och utvecklade att detta är möjligt? Ännu en fråga som jag inte har ett svar på, och inte heller vården som har kompetensen är eniga om ett svar på mina frågor.
Och nejdå, jag har inte skrivit fel! Jag fortsätter att använda mig av man. Att skriva och säga en i stället känns inte bekvämt i vare sig tal eller skrift. Och det är mina tankar och mitt tal så jag tar mig den rätten att göra så.
Och som vanligt så fortsätter min hjärna när den väl börjar, slutligen blev ännu ett slutligen.
Jag har insett att begreppsförvirringen och rädslan att kränka mig lett till att människor tystnar. Och hur ska vi då få människor att förstå och erhålla kunskap om hur vårt liv är, varför vi är som vi är? Säger jag könsbyte istället för könsbekräftande behandling så pustar de jag möter ut och de vet på ett sånär vad jag pratar om. Att det är viktigt med korrekt beskrivande ord inom vård och forskning är en förutsättning. Men i det vardagliga språket?