Fjärde och sista veckan på min kurs i Starta eget. Känns hur bra som helst, så jag kör en liten blogg i väntan dagens föreläsning om försäkringar tror jag det var. Taggad var jag innan men det har bara stärkts för varje dag. Och alla inblandade verkar tro stenhårt på mig.

Igår blev det dock full fart på allt. Konsulten som ska bedöma min affärsplan har bara den här veckan på sig. Sen ska nya upphandlingar från AF göras. Så det brann i knutarna typ. Min handläggare tog kontakt och ville ha alla handlingar typ NU. 

Så nu är allt lagt i ett kuvert och inlämnat till AF för behandling. Bara att vänta och se utfallet. Men det skulle förvåna om det inte gick vägen. Framtiden väntar nu.

Sammantaget så händer det väldigt mycket i mitt liv nu. Och vecka 47 verkar bli en fantastisk vecka. Många roliga händelser den veckan. Min ettårsdag framförallt. Och en del annat.

Ooooopps!! Dags att koncentrera sig på skolan. Suger i mig all kunskap jag kan få. Har redan fått otroligt mycket som kommer hjälpa mig i mitt företagande.

Så har ännu en vecka gått sittandes i skolbänken. Och drömmen kommer bara närmare verkligheten för var dag. Starta eget med föreläsningar och konsultationer. Jag kan och jag är bra på det. Så osvenskt att ens tänka tanken, eller hur. Men jag har kommit så långt i livet nu. Jag vågar tänka så och även säga det. Och det finns inget annat i min tanke än att det här kommer jag lyckas med.

Förra helgen är historia nu. Ännu en episod att bära med mig i livet, en del i att vara jag. Som ständigt återkommer, en känslans evighetsmaskin. Styrkan i mig växer ändå fortfarande och ganska nyligen såg jag mig själv bildligt. Fiktion och verklighet gav mig insikter om mig själv. Tänk att sagans värld kan frambringa sånt.

Saphira, draken i Eragon fick mig att förstå mig själv på ett helt annat sätt. Draken som väntar på sin ryttare, den enda som kan tygla henne. Jag vet såväl att jag många gånger sprutar eld verbalt, otyglad och ständigt starkare. Ibland skrämmande. Och jag har sökt mig själv i de flesta sammanhang, som jag inte går närmare in på här. Några av er som står mig närma förstår ändå.

Nu fattar jag äntligen. En styrka om den används rätt. Något som blir en tillgång i livet framöver. På alla sätt. Självinsikt är alltid bra oavsett. Och med tanke på att jag hittat min ryttare så blir det ännu bättre. Ger mig en bit till som fattats. Oväntat var det ändå. På flera sätt dessutom, men det är väl som det ska.

Att hänga på och våga är något som kanske inte alltid är lätt i livet. Något som inte alla klarar av. Men just det är något som växer hos mig. Att inte fundera så mycket när det händer. Ta det som det kommer och se vad det ger. Våga leva helt enkelt. 

Jen var en stormvind helt klart. Ni kommer träffa henne så småningom. Häng med i svängarna bara. Vi gör det knappt. 

Nu ska jag ladda för en kväll med skitbra musik tillsammans med Tessan. Två bra saker i livet samtidigt det. Läxan får vänta tills imorgon. Jag har unnat mig en sovmorgon deluxe och njuter av att bara vara.

Livet går inte i repris. Du är i direktsändning varje minut

Det är fortfarande med tvekan jag skriver den här bloggen. Hur mycket ska jag lämna ut av mig själv. Hur mycket ska jag blotta mig. Tanken är ändå med allt jag gör nu i livet att sprida kunskap om hur det är att födas i fel kropp. Våndan , sorgen, hatet till sin egen kropp och alla demoniska känslor som det föder. Skriva är ändå på sitt sätt att bearbeta. Och innan jag trycker på Publish så är det bara jag som kan läsa. Ja, kan ni läsa det här så tryckte jag på den, och antagligen stängde ner mig inför omgivningen ett tag.

Jag vet att jag tidigt i mitt bloggande förutsåg att de här känslorna, sorgen var något jag alltid skulle få bära med mig i livet. Ständigt närvarande som ett öppet sår som aldrig läker. Mitt liv är fantastiskt nu, det är det. Lyckan av att vakna varje dag och kunna se sig i spegeln och le. Drömmar är på väg att bli verklighet. Och fram tills igår hade jag det där såret under kontroll. Fokus på nuet och framtiden. Inte det som varit, passerat. Vissa dagar har det ändå funnits där korta stunder bakom en fasad jag är skicklig på att hålla. Jag är fortfarande dålig på att visa min sköra sida, mina stunder av ångest. Men de finns där, dyker upp när något sliter mig tillbaka tillfälligt.

Men sedan operationen i november 2015 så har det bara varit korta små ögonblick, snabbt övergående. Men igår var det som förgjort. Något fick mig att tappa fotfästet helt. Tecknen som ändå fanns där dagarna innan uppmärksammade jag inte. Fullt upptagen med att gå i skolan för första gången sedan 1978. Förutom en lunchdate i veckan så har jag inte klart för mig när jag åt ordentligt senast. 

Med tanke på att det stämmer så bra att jag är stark, harmonisk och lycklig i livet så får det mig att fundera över alla i min situation som inte har den kraften. Hur klarar de dessa känslor, sin sorg. Och kanske bara därför måste jag dela med mig även av det här.

Redan på morgonen igår så fanns det något där. Knuten i magen, känslorna som for runt i huvudet som en skogsbrand, som spred sig okontrollerat. En artikel om självmord var som om en stormvind slet tag i lågorna i den där skogsbranden. Ändå klarade jag på något sätt att hålla min fasad hjälpligt. Under kvällen levde jag på en chatt med en väninna, men väl hemma brast det slutligen.

Då föll jag ihop i ena soffhörnet med tårarna rinnande, känslor som stormade, slet och drog i mig. Jag vet inte när och hur jag hamnade i min säng, och jag vet inte om det var morgonens tårar som fuktat kudden till en blöt svamp. Ett hjärta i messen i min telefon fick mig i alla fall att vakna till liv och kliva upp. Och krypa upp i det där soffhörnet igen. Kaffe, musik och bara vara med tårar som fortfarande rann. Somnade till en stund igen, när telefonen plingade återigen.

En ny chatt dök upp som andades respekt och kärlek. Av någon anledning så drog det mig tillbaka till nuet. Och jag fortsatte samtidigt chatten från kvällen innan. Någon timme senare så var harmonin och lugnet tillbaka. Tårarna torkade och branden under kontroll. Fortfarande rykande och svart, som ännu ett minne.

Nu är jag bara så otroligt trött. Som om jag sprungit ett mentalt maraton två varv. Tårar har en läkande effekt ändå, men mitt sår kommer nog aldrig läka helt. Jag vet det, och det här är något jag får leva med framöver. Något jag förutsåg tidigt i min resa. En del i att vara jag. Något att ta med mig i mitt kunskapsspridande. Sorger bleknar och läker ut med tiden sägs det, men jag tvivlar på att den här sorgen nånsin kommer göra det. Det var lika tungt och tärande som tidigare om åren, inte lika ihållande i och för sig. 

Om jag nu trycker på Publish så hoppas jag att det kan ge något för er andra i min situation. Att ni inte är ensamma om det här. Jag som ibland kallas stålkvinnan faller även jag.