Ni som följt mig en tid vet vid det här laget att jag oftast inte namnger personer i min blogg eller när jag föreläser om mitt liv. Jag behöver känna att det är ok för de som namnges innan jag lämnar ut det. Så det här inlägget blir speciellt på flera sätt, ni får namnet på någon som bara funnits med i svepande ordalag i mitt liv. Och jag har försäkrat mig med att hon är ok med det.
För fyra veckor sedan så kom det ett meddelande, oväntat och väldigt överraskande som fick fina minnen att börja poppa fram som i en popcornmaskin. Anita Jänchen Ädel sökte kontakt, min första riktiga relation, min första förälskelse. Innan jag träffade henne så hade jag alltid glidit undan när någon sökte något mer än vänskap.
Hon bodde i Sätra på den tiden, stadsdelen som jag tillbringade det mesta av min fritid i. Men att vi möttes får vi nog tacka våra respektive barndomsvänner för. ja ja vi var tonåringar ju. Nu blev vi i alla fall ett par och jag minns med värme den tiden.
I meddelandet så skrev hon om en medaljong hon fick av mig som hon har kvar och hur hon funderat över vad det blev av mig. Den var graverad med texten Lars 75, tänk er 47 år sedan. Och att hon flyttade till Schweiz för 37 år sedan, att hon försvann ner till Uppsala visste jag men inte det.
Ibland är livets mysterier fascinerande, hon hade googlat och sökt efter Lars-Erik Wärn, ja jag hette så på den tiden. Men inte hittat nåt av förklarliga skäl när man känner till dem. Han existerar numera enbart som en del av mig, i övrigt så är han inte att finna. I slutet av november 2014 så upphörde den existensen juridiskt, för egen del redan i augusti 2011. Men återigen kan vi tacka en av barndomsvännerna som kunde berätta för henne om mig. Vilket som jag uppfattade det var mer tur att hon frågade honom.
Hon undrade om jag ville träffas nästa gång hon var på besök i Sverige för att hälsa på sin mamma. Vilket jag direkt kände att såklart jag vill det. Nu hade vi kontakten och till min glädje så skulle hon göra ett besök i Sverige redan i början på den här månaden december. Så småningom så bestämde vi oss för att mötas vid Gävle bocken på fredag em när hon är här.
Det slog mig sen att de flesta av mina väninnor föddes runt den här tiden när vi var tillsammans. Fnissande tänkte jag för mig själv att ja det har i alla fall den fördelen att jag kan njuta av livet som pensionär medans de stretar på och kämpar med familjelogistiken.
Vi hade bestämt oss för att mötas och ta det därifrån, 47 år är en lång tid så hur ett möte blir går inte att sia om innan. Speciellt nervös var jag inte, det var ändå någon jag tyckte om som jag ska möta, någon som jag delar en historia med. Hon var nyfiken på min historia men jag kände redan vid vår första kontakt att jag var lika nyfiken jag. Och glad över att hon inte vistats i Sverige mer än vid korta besök. Då hade hon troligtvis inte vågat vara nyfiken med tanke på hur det så ofta skrivs och debatteras om att man inte får vara nyfiken och fråga människor som mig om allt. Nu är jag en nyfiken person själv och tycker inte det är det minsta konstigt att andra är nyfikna på något som går utanför det vanliga.
Nu var tiden inne och vi möttes igen efter 47 år vid bocken och kramade varandra, senare fick jag klart för mig att hon är lika kramig av sig som jag är. Vädret var inte det bästa så vi började med ett besök i en butik där ett luciatåg inhandlades. Och jag visade min fantastiska icke existerande världsvana. Aldrig ens tänkt tanken på att lucia är något kuriöst konstigt ute i världen.
Efter det så föreslog jag att vi skulle sätta oss ner på något lugnt ställe, cafe eller liknande så vi kunde prata vilket vi också gjorde. Jag vet inte om vi båda undrade innan hur det skulle gå, tänk om det blir krystat tyst. Vilket det definitivt inte blev, samtalet for fram och tillbaka, familjer, barn, arbete ja det mesta var vi nog inne på. Kan inte låta bli att fundera på om vi var sådär pratiga då -75.
Tre och en halvtimme senare säger Anita att klockan är halvfem, förvånat konstaterar jag att ja det är hon ja. Kändes mer som att vi nyss fikat färdigt bara, inte att timmarna flugit fram. En eftermiddag att minnas med förundran och glädje, ett sånt där minne som berikar ens liv. Undrar om det hänt utan den där medaljongen jag gav henne som hon fortfarande har kvar och även bar när vi möttes. En gåva tillbaka i sig som värmde.
Vårt samtal behåller jag för mig själv, det här inlägget ger er som följer mig ändå något så ovanligt som en mer detaljerad del av mitt liv långt tillbaka samt nutid. Och något vill jag ha för egen del, jag låter er ta del av det mesta av min historia så några guldkorn behåller jag.
Kommer vi mötas igen undrar ni och ja, det är något jag absolut vill, hur och när har vare sig Anita eller jag en aning om just nu. Men det löser vi, nu har vi kontakten och fortsätter med att ta det
Väl hemma så tänker jag att det här lika gärna kunde ha varit ett livs historia i en roman om silverhjärtmedaljongen.
