Igår föll de sista resterna av den enda inre muren som fanns kvar. Den som hindrade mig från att uppskatta mina kunskaper och tillgångar. Den som fick mig att inte lyssna på mig själv i alla lägen, som fick mig att tycka att en del av det jag besitter är pinsamt.

Egentligen väldigt märkligt då jag är så bekväm i mig själv som kvinna. Stolt, stark och självsäker. Men just det här med mina kunskaper och mentala färdigheter har varit något jag inte kunnat hantera. Fram tills nu.

Det är ingen som helst tvekan att den här muren började vittra och falla sönder redan där uppe i Söråker för nio veckor sedan. Då så många murar, barriärer föll vid mötet med dessa människor som fått sådan betydelse för mitt liv. Naturligtvis hade jag varit tvungen att riva de här hindren i alla fall någon gång. Men nu föll dem en efter en i rasande fart, så fort att inte ens jag själv förstod vidden av det hela.

På ett Halloween party hos Pelle, framförde han en idé som jag just då tyckte var mer än vad jag kan göra. Men på något vis började sista stenarna falla i muren, och jag började förstå, långsamt men ändå började saker hända i mitt huvud.

Redan veckan efter Söråker hade jag börjat bejaka mig själv på så sätt att jag var mer riskbenägen, tänkte inte så mycket utan följde mitt hjärta. Något jag inte reflekterade över när jag bestämde mig en onsdag em för att åka ner till Nalen i Stockholm på RFSU:s 80 årsfirande, på fredag kväll samma vecka. Något jag aldrig skulle ha gjort tidigare. Ingenting bokat och klart, bara en plats på eftersläppet till festen sent på kvällen. Men jag ville helt enkelt träffa de här tjejerna igen.

Det var först igår jag såg sammanhanget och förstod vad som hänt. Insåg hur allt hängde ihop. Nu, nio veckor senare, var det som att vakna upp. Träffen i Söråker startade processer som avslutades igår.

Jag vet vem jag är, vad jag är och vad jag vill. Jag är stolt över mina kunskaper och färdigheter. Och förstod hur rätt Pelle hade.

Ända sedan psykologutredningen slog fast att jag är intelligent, har jag mer tyckt att det var pinsamt och skamligt. Förutom den första tiden direkt efteråt har jag inte fört det på tal, inte kunnat säga det. För mig var det ännu en sak som gjorde mig annorlunda.

Nu har jag landat, och uppskattar den, är stolt över den, förstår att den kan användas till så mycket nu när jag accepterar den. Och som Pelle  förstått sedan länge tycker jag faktiskt om att synas. Omedvetet har jag många gånger tagit plats och utrymme. Och de gånger Pelle (medvetet??) skickat fram mig, har jag ju gillat det, tyckt om det, att stå där på scenen och prata.

Så nu finns det planer för framtiden, där mina tillgångar kommer till användning. Och jag är heltaggad. Tycker det kommer bli så kul.

Självklart har alla mina vänner och Lollo och hennes familj speciellt, gjort mig till den starka, stolta och självsäkra kvinna jag är idag. Men det fanns inre bitar kvar, och dem körde RFSU Jämtland ner i bulldoser stil, och en sista knuff av Pelle, så är jag äntligen mentalt färdig.

Jag är intelligent, har massor med kunskap och erfarenhet och tycker om att synas.

Så skönt att kunna säga det och vara stolt över det. Ännu ett steg i min utveckling.

Ikväll blir det middag och party med vännerna här hemma, ska bli så kul, är så taggad. Och på fredag nästa vecka tar jag tåget till Östersund och tillbringar helgen med dem. Människor som betytt och betyder så mycket för mig och mitt liv. Kan det bli bättre. Måste göra ett besök hos Pelle också. Nu när jag inte längre ljuger för mig själv.