En dag med sovmorgon och de rätt så mörka molnen gjorde sitt till för en perfekt sådan. Ljuset kämpar tappert för att lysa upp rummet genom den smala springan där solljuset annars röner stor framgång i samma ärende. Telefonen är ställd på ljudlös för säkerhets skull ifall de morgonpigga snapchattande väninnorna kör igång tidigt vilket inte är ovanligt. Jag har den alltid där på samma ställe lite snett från hörnet närmast mig på sängbordet. En inte speciellt bra vana enligt de experter på stress som jag inte kunnat undvika.

Jag vill egentligen ligga kvar där under täcket och njuta av lugnet, sträcka lite på min numera rätt så stela kropp. Ska sanningen fram så har den väl varit stel mest hela tiden men det har fungerat bra ändå. Nu är inte hela min kropp med på den här tanken, det finns en del i mellanregionen som snarast vill bli av med sin barlast. Och den är inte förhandlingsbar öht idag, kan bero på att jag somnade tidigt igårkväll.

Fötterna landar på golvet med en duns och jag stannar upp, funderar över hur det gick till. Har den där mellanregionen förmåga att styra min kropp nu också. Någon slags reaktion var det och inser att jag faktiskt nu är på väg mot badrummet. Kan jag skylla på Siri kanske? Telefonen låg ju där alldeles intill mig nyss.

Kaffemaskinen rasslar hårt när bönorna mals och ljudet får det att vattnas i munnen. I mitt huvud krockar smakerna där jag står och dricker min tranbärsdricka och sköljer ner min medicin. Ruskar lite på kroppen, konstaterar att den yviga rörelsen var något för tidig för mitt bästa idag.

Hur det gick till är jag inte riktigt säker på, antagligen inte brytt mig så mycket utan enbart följt med som en passagerare i min egen kropp på autopilot. Men frukosten, morgonrutinen samt duschen är avklarad och jag ringer för att kolla var min väninna är någonstans. En kopp kaffe och lite pratande var tanken men vis av tidigare erfarenheter så fick bikinin följa med då hon var vid stugan redan.

Sola kan jag göra tänkte jag om solen tittar fram vilket den redan gjort visade det sig när jag gick ut till bilen. Jag har varit där förut men fick ändå en grundlig vägbeskrivning, som jag uppenbarligen behövde muttrade jag bistert när jag bromsade tvärt för att inte missa infarten. Bikinin fick ligga kvar i bilen till en början innan den åkte på ändå för lite solande på bryggan.

Farligt nära vattnet, det svinkalla vattnet från Dalälven, bara drygt 20 grader kallt. Så plötsligt står jag där på bryggan, Tessan ligger i vattnet redan efter ett bomben hopp och ropar nudå…… karln hennes står i en båt alldeles intill med åran höjd och ropar… sätt fart, jag ska lägga till där.

Och jag hoppar, skrikandes och utan tvekan allt annat än graciöst ut i vattnet och bomb… nja snarare än sprattlande blek, partiellt något rödbränd oformlig massa som försvinner under ytan. Jag var sist i men först upp och sista armtaget var nog mer hundsim än bröstsim. Och de som missade hoppet tvivlar jag på att de kunde missa skriken innan jag var uppe.

Förra året blev det ett dopp på ungefär samma sätt men då var det en varm sommar, varmare vatten och senare. Och det blev det enda det året. Nu hände det redan sista juni! Illavarslande det här att ta sig vatten över huvudet redan.

Livet är allt bra det 🙂

PLING! Telefonen ligger där på pallen bredvid sängen och ser oskyldig ut. Jag jobbar extra i Uppsala och har sovande jour den här morgonen. Plinget hann före alarmet och jag blir naturligtvis nyfiken. Yrvaket försöker jag fokusera blicken på telefonens skärm, utan glasögon och ljuset är skarpt i det ännu mörka rummet.

Klockan är inte ens sex ännu och jag ser att det är ett meddelande från Tessan. Så här tidigt? Öppnar och läser utan att det riktigt går in till en början. Snabbt blir jag klarvaken och läser än en gång.

Biljetter kirrade till oss

Tisdag 18 december 2018 kl 05:49

Med väldigt liten marginal så lyckas jag undvika ett glädjevrål, inte tjut utan vrål. Inte så lyckat att väcka hela huset just då och jag ville ändå vara för mig själv och låta det sjunka in. Biljetter till Scandinavia Electronic Festival på Dragon Gate! Två dagar med stampamusik tillsammans med Tessan.

Nog bäst att jag förklarar känner jag. Varje år har vi en tjejfest som följt mig ända sedan starten på mitt liv som jag. Vilken alltid varit årets höjdpunkt för mig. De avslutades alltid på krogen och det dansades. Något jag hade väldigt svårt för. Jag är inte bra på det och speciellt då fanns känslan av att alla tittar på mig. Men det här gänget är underbara och jag har från första festen känt mig trygg och älskad.

Men att kliva upp på dansgolvet….. men så har jag ju min Tessan då. Som inte godtog ett nej. Stampamusiken dånade ur högtalarna, på golvet dansades det för fullt. Och hon förklarar för mig när jag påtalar min osäkerhet att här, på den här fläcken är det mitt space. Här dansar jag, som jag vill. Har någon problem med det så är det deras problem.

Och det där samt hennes sätt att säga det och visa det gjorde stort intryck på mig och jag stegade ut på dansgolvet tillsammans med henne. Och på den vägen är det. Jag älskar musiken och jag älskar vår stampadans. i ett enda ögonblick gav hon mig en självsäkerhet och glädje att njuta och jag tar varje chans att stå där och stampa.

Så det här meddelandet var mer än bara ett mess om att biljetter är fixade. Det var också en dröm som blev verklighet där. Och i ett läge när jag dessutom inte mådde så bra, livet var tufft och ekonomin inte tillät att beställa biljetter till festivalen.

Nu sitter jag här med trötta ben, ömma fötter, en ländrygg som funderar över vad som hände. Två dagar med timmar av stampande till Vini Vici, Darude, Adrenalize m fl i en helt sagolik miljö. Ganska omgående insåg jag att här kan du vara och klä dig precis hur du vill. Och inte ens var jag äldst. Och på golvet gavs hela tiden plats för stampa, viftande och hoppande. Och som jag stampat, njutit och mått så bra. Att dessutom få se en underbar solnedgång på fredag kväll och sen dansa till gryningen.

Så det här var inte bara en festival för mig. Det här var så mycket större. Så mycket mer. Jag tänker tillbaka till den där kvällen när hon fick mig att taffligt börja stampa, ta mitt space, och till de här dagarna. Nu behöver jag ett par dagar att vila kroppen på. Den är sliten men mentalt så är det så laddat med positivitet.

Och naturligtvis så är det en spellista från SEF som går på min Spotify. Och idag konstaterade jag att det här stampandet var sjukgymnastik mot min benskörhet light. Springa hatar jag och gå är inte tillräckligt.Det ska vara stötar i skelettet som vid springandet för att ge effekt. Så här blir det stampa nu, kanske kommer ett inlägg om vad mina grannar tycker om det…..