Så här på årets sista dag, kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på allt som hänt mig under året. På gott och ont. Jag försöker ta in allt, jag försöker förstå och sortera allting i mitt sinne. Jag försöker om och om igen. Utan att lyckas. Så mycket hände under året, och tiden maj till december är helt enkelt ofattbar för mig.

Jag kan inte ens sortera ut vilka händelser jag redan skrivit om i mina inlägg, tankarna bara skenar omkring, och sen finns det händelser och relationer som aldrig kommer på pränt. För privata för mig och andra. För det hoppas jag ni förstår. Jag måste ha en privat zon, dit endast ett mycket litet antal ges tillträde. En förutsättning för att jag ska kunna lämna ut mig själv och mitt liv på det sätt jag gör här. Något av en slags skydds och trygghetszon för mig.

Under året har jag kastats omkring bland de flesta känslor och sinnesstämningar en människa kan uppleva. Djupaste sorg, glädje och översvallande lycka. Förtroenden och svek. Nya vänner och avslutande av vänskap. Fått både vänskap och mitt liv satt på prov och testat. Just nu, såhär på årets sista dag känns allt kaosartat och svårbegripligt. Med tiden kommer naturligtvis allt att hamna på sin plats, och jag kan greppa allting, och förhoppningsvis glömma det som inte är värt att minnas.

Något jag definitivt tar med mig från året är bekräftandet av mig och den jag är. Jag har alltid i mitt inre vetat, förstått och känt vem och vad jag är. Kvinna! Men jag har aldrig tidigare fått mitt liv satt på prov. Ni förstår, psykologer, läkare och alla andra i utredningsteamet som gör allt för att utreda och konstatera om jag är genuint transsexuell eller inte, är inget test för mig. Jag visste redan från början att det enda jag behövde göra, var att vara mig själv, visa mitt innersta.

Men nu har jag slutligen fått mitt liv testat. Om min väg är den rätta för mig? Kan jag välja en annan väg? Finns det andra alternativ? Är mina känslor genuina.

Jag hamnade i en situation där alla de funderingarna borde ha uppstått i mitt huvud. De borde ha kommit, trots att det inte finns någon tvekan. Det hade varit fullt mänskligt, att fundera. Men det hände aldrig. Jag insåg inte ens själv detta. En fråga fick mig att förstå, inse. Jag tänkte aldrig tanken just då. Och då ska ni veta att när jag inte mår bra, och förbannar mitt livsöde, kommer alltid tankarna på hur det skulle varit om allt var annorlunda. Men inte den här gången.

Så nu försöker jag samla alla tankarna från året som gott, med vetskapen om att det finns ingen annan väg för mig. Och jag inser att jag har ett år framför mig som blir det viktigaste året i mitt liv. Som kommer börja med en väntan. 21 maj blir det exakt två år i utredning, och då får jag skicka min ansökan. Sen ytterligare väntan på brevet som avgör mitt liv.

Jag förstår redan nu hur sårbar jag kommer att vara innan det brevet kommer. Hur mycket mer egoistisk jag måste vara, för att överleva. Hur mycket mer jag kommer behöva mina vänner. Jag har tack och lov vänner som finns där för mig när jag behöver det som mest. Enligt alla som är insatt i det här, finns det inget oroa sig för i mitt fall. Ett negativt besked skulle vara sensationellt. Men så länge jag inte har brevet i min hand med ett positivt besked, är jag inte lugn. Jag är orolig och rädd. Det är ju ändå mitt fortsatta liv det handlar om.

Ikväll tänker jag avsluta året tillsammans med vänner, och döva min hjärna, och bara njuta av livet. Lägga både det som varit och det som kommer åt sidan och vara i stunden, just där. Morgondagen får vänta. Då året börjar, som innebär planering av mitt liv på många plan.

Gott Nytt År på er alla!