Idag lade jag in en status uppdatering på Facebook, där jag efterlyste Mr Right. Hur den tas emot vet jag inte än. Men för egen del är det med både självironi och allvar jag skrev den. Jag har den senaste tiden fått så mycket självinsikt, så jag börjar fundera över mig, mitt liv och vem jag är.

Det är många spärrar som försvunnit och människor omkring mig har både medvetet och omedvetet fått mig att se och bejaka mig själv fullt ut. Sidor jag förnekat och valt att förtränga. Inte velat se eller acceptera.

Nu är jag väldigt glad över den här insikten, det vill jag göra helt klart. Men den väcker många känslor och frågor. Existentiella och sexuella.

Ni behöver inte oroa er. Det finns absolut inga tveksamheter om min transsexualism. Jag är en kvinna född i en mans kropp. Den ni möter idag är den kvinnan som är jag. Jag låtsas inte, förskönar inte. Jag bara är.

Men med det liv jag levt, och den mentala omställningen som pågått i mer än två år, och den hormonella sedan maj månad i år, så händer det mycket.

Jag insåg nyligen hur mycket jag saknar närheten och värmen från en annan människa. Att jag inte mår bra av att leva ensam. Tidigare var mitt liv och min kropp det som förhindrade ett liv tillsammans med någon annan.

Men nu lever jag som mig själv, ärligt och rakt av. Fortfarande med en del manliga kroppsdelar, visst.
Men jag förstår nu att min kropp har varit en självpåtagen ursäkt, bortförklaring. Kan en människa inte älska mig nu, kan den i ärlighetens namn inte göra det fullt ut sen heller. Den här delen av mitt liv kommer aldrig försvinna och jag kommer aldrig förneka den. Den har ändå gett mig otroligt mycket fint i mitt liv.

Men jag har fortsatt att isolera mig relationsmässigt. Varför? Vad har hindrat mig. Tidigare är helt förståeligt, men nu? Finns ju ingen anledning. Ändå är det precis det jag gjort.

Och det väcker även frågan om min sexualitet. Jag har hela tiden hävdat att jag är heterosexuell. Att det bara är män som gäller för mig.
Men mina tidigare förhållanden då?
Älskade jag aldrig de kvinnorna?

Jag gjorde ju det. Älskade dem, i synnerhet min sons mor. Så vad är jag? Vem är jag? Vad är det jag inte sett i mig själv? Funderingarna får mitt huvud att gå i spinn. Jag har i någon blogg hävdat att jag inte kan tända sexuellt på en kvinna.

Men jag är ju en stolt pappa. Det går inte ihop. Mitt gamla jag är modifierat, men inte utplånat. Så vad och vem är jag?

Spontant och momentant reagerar jag på män. Men när jag analyserar mig själv förutsättningslöst, förstår jag att jag är kapabel att älska och leva med vilken människa som helst, oavsett kön. Det fundamentala är att de är värda att älskas. Att de är fina människor.

Jag är irriterad på mig själv över att jag inte sett klart i alla lägen. Gjorde därför inlägget på Facebook. Det är ju så korkat. Att kunna älska oavsett är ju precis det vi i RFSU arbetar för.

Skillnaden är egentligen bara att en kvinna har så mycket längre väg att gå innan jag förstår och eventuellt reagerar.

Det här är ju något att vara stolt över, ändå har jag inte sett det. Det som startade processen var konstaterandet att jag inte är skapad för att leva ensam.

Det här är jag. Jag är densamma.
Jag är en älskande människa.

Är du värd att älskas, kommer jag älska dig.
Det är sådan jag är.

Skillnaden är bara att är du man kommer jag vara väldigt aktiv, är du kvinna så är det du.

Jag vägrar att vara inskränkt och tror att de flesta av oss har den potentialen.