Idag skulle jag få min första behandling med diatermi. Det är det enda som fungerar på ljusa hårstrån. Och jag har mest ljusa skäggstrån. Det är bara på överläppen som det finns mörka strån. Så där får jag sedan tidigare laserbehandling. Nu kommer jag en tid framöver att få båda behandlingarna.

Laser är en modern och relativt smärtfri behandling, men fungerar alltså bara på färgade strån. Nu är överläppen det mest känsliga området för hårborttagning, så jag är tacksam att de få mörka strån jag har finns just där. Diatermi däremot är en annan sak.

Vart än jag läst om diatermi, så är smärta det som alltid framhävs. I vissa fall pratas det om riktigt rejäl smärta. Så oron har funnits hos mig länge. Sov väldigt oroligt natten som var. Vaknade innan larmet gick. Ingen idé att ligga kvar. Hjärtat gick på högvarv, och en konstig kramp i magtrakten ville inte släppa.

Nåja! Bara att göra sig iordning, dricka lite kaffe och ta sig till tågstationen. Såg till att halsduken var ordentligt uppdragen i ansiktet, Jag får nämligen inte raka mig innan. Och smink är inte heller någon idé. Ytan som behandlas måste torkas ren isåfall. Så antingen är jag sminkad på vägen ner och fläckvis sminkad på vägen hem, eller så struntar jag idet.

Så nu satt jag där igen, på fiket i Uppsala och åt min frukost. Det blir samma sak varje gång jag är där. En ost och skinkfralla med grovt bröd och en latte. Personalen har slutat fråga mig om jag ska sitta där och fika eller ta med.

Men den här gången var det väldigt annorlunda. Jag var trött, orakad, osminkad och rädd. Jag har aldrig tidigare varit rädd för det som väntat i mina behandlingar och besök. Men nu var jag rädd. Kände mig liten och ynklig. Hade verkligen behövt en kram där och då. Tankarna på en vän dök upp i huvudet, mitt i allt detta, och på något sätt kände jag mig lugnare och fick nya krafter. Märkligt hur vänskap kan påverka oss bara genom att finnas inom oss.

Med ny styrka började jag gå mot domkyrkan som skulle ligga i närheten av kliniken. Krampen i magen hade släppt även den, och rädslan hade krympt till en malande oro. Men jag mådde mycket bättre, där jag gick på gator som andades historia, och jag tänkte återigen på min vän. Kunde njuta av de fina miljöerna jag passerade. Tacksam att jag kunde hitta ett lugn och en styrka bara genom tanken.

Så småningom nådde jag mitt mål. Kliniken där jag skulle få min behandling. Fyra trappor upp. Hiss fanns naturligtvis, men jag tar oftast trapporna, för vardagsmotionens skull. Så även denna gång. Tankarna började fladdra omkring igen, men jag hade bestämt mig för att hålla kvar den positiva känslan jag tidigare fått.

Kommer in i ett litet väntrum, där det redan sitter en kvinna. Jag brukar försöka att vara ute i tid till mina besök. Sitter hellre en stund och väntar än stressar upp mig med att komma precis i tid. Så jag tar av mig ytterkläder och skor och sätter mig i den lediga fåtöljen. Börjar förse mig med godis ur burkarna som står där och skriker, ÄT OSS.

Som vanligt så börjar jag prata. Har accepterat att jag inte kan vara tyst, försöker inte ens. Skulle ändå inte fungera särskilt länge. Så ganska snart pratar vi skägg och borttagning av det. Diatermi i synnerhet, och hur lång tid som faktiskt behövs. Diatermi kräver fler behandlingar och under en väldigt mycket längre tid än vad laser gör.

Hon hade gått i många år, men numera handlade det bara om underhåll. Laser ger snabbt ett långvarigt resultat, det gör inte diatermin. Och sen beror det på hur mycket skäggväxt jag har, säger kvinnan till mig. Hon hade haft väldigt mycket sa hon.

Då talade jag om för henne att jag föddes som man och hade väldigt mycket skäggväxt. Jag trodde hon skulle ramla ur stolen där hon satt. Hon trodde nog hon hörde fel först. Hon såg totalt överraskad ut när hon satte sig tillrätta igen.

Jag blev naturligtvis lycklig och glad över reaktionen. Jag hade bara varit mig själv, och hon hade bara sett den kvinnan som är jag. Så otroligt skönt. Jag har fått höra det av mina vänner, men att få se och höra det av en helt främmande människa var fantastiskt.

Så var det dags för behandling. En halvtimme första gången, sen blir det en timme åt gången. Jag kände rädslan komma krypande, men som tur var kom hennes hund och ville hälsa. Väl på plats, liggandes på en bekväm men konstigt utformad säng, började hon peta och dra i skäggstråna. Jag kände hur det stack till då och då, och gjorde lite ont ibland. Efter en liten stund undrade jag vad hon gjorde. När skulle hon börja med själva diatermin. Hon hade sagt att hon behövde dra ut vissa strån för att komma åt. Jag trodde att det var det hon gjorde.

Min förvåning och glädje visste inga gränser, när hon sa att behandlingen var i full gång. Men att de hade den senaste versionen av diatermi apparat, och det var inte smärtsammare än så här. Förutom på överläppen då. Jag som oroat mig så. Antagligen har jag en hög smärttröskel, för jag tyckte inte det här var jobbigt.