I slutet av maj gjorde jag mitt första besök hos utredningsteamet i Uppsala. Men det besöket var bara en första träff, för att samordningsläkaren skulle få en uppfattning om vem jag är. Och om det är relevant med en utredning för könskorrigering. Första enkla bedömningen helt enkelt. Och där fick jag mitt startdatum på min två-åriga utredning. 21 maj 2012. Ett magiskt datum.

Oavsett hur klar jag och andra är över vår identitet, så krävs samma utredning för alla. Det får inte finnas minsta tvekan, eller tvivel från vare sig teamet eller mig, om att en könskorrigering är det enda alternativet för mig. Det här är ett definitivt ingrepp och går inte att återställa. Får inte finnas minsta tveksamhet. Jag själv vet redan sen långt tillbaka att det här är enda möjligheten för mig att få leva resten av mitt liv i harmoni. Kropp och själ i samförstånd. Men det kan ju inte läkaren veta. Så de två jättelånga åren är ändå berättigade. Men fruktansvärt frustrerande för mig. Jag vill helst komma igång med alla behandlingar nu, direkt. Jag vet redan!

Mitt andra möte med läkaren fick jag göra redan den 4 juni. Resurserna är inte enorma, och det här var väldigt snabbt marscherat. Lite drygt två veckor emellan första mötet och det här. Jag var jätteglad. Framförallt så betydde det att jag inte behövde vänta tills efter sommaren. Det är många inblandade så allt tar sin tid.

Men nu var det hela igång på riktigt. Jag fick berätta om allt i detalj. Känslor, upplevelser, hälsa och hur jag ser på olika saker i livet. Försöka ge en detaljerad bild av mig.

Nu fick jag också en noggrann beskrivning av hur utredningen kommer att gå till. Första året, fram till 21 maj 2013, är det psykologundersökning som väntar, och med den som grund, ytterligare möten med min samordningsläkare. Minst ett besök hos kurator skulle även det göras. Men psykologen var det som väntade först. Och det absolut viktigaste i hela utredningen.

 Det är psykologen, som ska testa mig på alla möjliga sätt och tränga in i min själ och göra bedömningen. Transsexuell eller inte? Förstår jag innebörden av det jag vill göra? Är jag medveten om allt vad det innebär? Finns det något tvivel? Är jag förståndsmässigt tillräknelig?

Så där den 4 juni fick jag klart besked av min läkare, att remissen till psykologen nu var på väg. Och att jag kunde räkna med att börja den undersökningen efter sommaren.

Allt kändes så underbart, jag var lycklig och förväntansfull. Visste inom mig att det så här långt gått fantastiskt fort. Från min husläkares remiss 27 mars till nu. 10 veckor. Jag lovar, det är riktigt snabbt. Och jag var så tacksam över det, och förstod vilket fantastiskt flyt jag haft.