I slutet av 80-talet träffade jag min blivande fru. En hästtjej som jag verkligen älskade och fortfarande tycker väldigt mycket om. Den första människan jag lät komma mig nära. Så nära jag kunde förutom det väl fördolda. Vi blev ett par, förlovade och gifte oss. Köpte hus och levde ett liv med hästar, hundar och katter och lite till.

Den här tiden tillsammans med henne, är utan tvekan den bästa perioden i mitt liv före resans början. Undrar ibland om hon hade en aning om min hemlighet. Vid några få tillfällen var det otroligt nära att jag tänkte säga som det var. Nu gjorde jag inte det, något höll mig tillbaka.

Den 8 juli 1995, är inte vilken dag som helst för mig. Den mest omtumlande dagen i mitt liv. Så mycket hände, insikter, stora beslut och stora känslor. Som styrt och format mitt liv. Det var då min son föddes.

Det var där, vid förlossningen, som något brast inom mig, öppnade sig på vid gavel. Alla mina inre skyddsbarriärer föll.  Jag såg för första gången helt klart, förstod alla mina känslor. Känslorna var överväldigande. Att stå bredvid och se förlossningen, det exklusivt kvinnliga, fick mig att förstå. Jag är kvinna, inte man, fast i en kropp som aldrig kan bära ett barn.

Nu gick allt väldigt snabbt. Jag och mitt barn togs till ett angränsande rum, där de skulle suga bort slem från luftvägarna. Hur allvarligt det var har jag ingen aning om. Men att totalt skräckslagen, stå där och se mitt barn och inte förstå situationen var hemsk. Och alla känslorna, den så djupa kärleken till detta barn, mitt barn, fyllde hela mitt väsen.

Så där stod jag nu. Med full insikt om mig själv, och ett barn, en familj jag älskade. Så stora känslor, så mycket som blev förklarat.

Numera vet jag hur jag fungerar, hur min hjärna arbetar, när jag ska ta ställning till något. Omedvetet analyserar jag det hela, vilka senarior som kan tänkas ske, och vad utfallet blir. Och det var vad jag förstår, det som skedde där och då. Vilket jag är så tacksam för.

Det viktigaste för mig var mitt barn. Jag ville absolut inte på något vis riskera att inte vara en del av mitt barns uppväxt. Och det självklaraste valet med den utgångspunkten, var att fortsätta leva som man, pappa, under hans uppväxt. Mitt självförverkligande fick vänta. Men att jag var transsexuell, och så småningom, när tiden är rätt, måste få leva som mig, den insikten var glasklar.

Där och då, accepterade, förstod jag och såg Erika. Allt var så självklart. Befriande, trots mitt beslut att inte visa henne. Men nu förstod jag ju äntligen. Visste vad jag måste göra och när. Så egentligen börjar min resa där. Något jag förstår nu, när jag skriver dessa rader. Här togs beslutet. Här börjar det.