När tonårstiden och puberteten började, blev allting väldigt konstigt och komplicerat. Jag kunde inte acceptera mina känslor, ville inte. Så starkt påverkad av min omgivning och den tidens samhälle. Jag anpassade mig och försökte leva så bra jag kunde. Det var under den här tiden som den första könskorrigeringen gjordes i Sverige, så alternativen var ju inte så många heller. Och jag förstod aldrig heller att det var det jag var, Transsexuell. Född i fel kropp. Accepterandet och insikten av det kom många år senare.

Alla funderingar, känslor av fel, stannade djupt inom mig. Jag lät ingen få veta hur kluven jag var. Och naturligtvis ledde det till att jag nästan aldrig lät någon komma mig riktigt, riktigt nära. Ville inte visa. Skämdes för tankarna och känslorna.

Det märkliga är att jag ändå levde ett bra liv, roligt liv. Med allt detta inom mig, som ingen ens anade. Inte ens när jag nobbade tjejers inviter till både sex och förhållande var det någon som ifrågasatte mig. Antagligen var jag redan då stark som människa. Först i gymnasiet lät jag för första gången någon komma mig nära.

Mitt första riktiga förhållande som egentligen aldrig hade en framtid. Jag blev bara ännu mer frågande inför mig själv. Vem var jag? Vad var jag?

Under gymnasietiden provade jag på att rida. Fanns som alternativ på en friluftsdag. Känslan som direkt fanns där glömmer jag aldrig. Här kunde en undanträngd del av mig få leva. Jag älskade det. För första gången i mitt liv klev Erika ett steg framåt. Inget jag förstod då. Det är nu när jag ser tillbaka, som jag förstår det.