För att få resan komplett känner jag att livet fram till resans början också har sin plats. Kanske kan ge någon ett svar på varför jag inte tog steget mycket tidigare. Själv kan jag inte hitta något entydigt svar, och de möjliga orsakerna reser nya frågor. Något som faktiskt plågar mig. Jag vill så gärna veta, men kan inte se svaren.

Det är två minnen som etsat sig fast i mitt minne, som båda skedde före skolåldern. Det ena är när jag skulle få en ny jacka inför vintern, och absolut inte kunde få den jag ville ha, som jag tyckte var helt underbar. En vit kort jacka typ teddy. Naturligtvis en jacka för tjejerna. Inget som jag förstod.

Den andra episoden skedde på badstranden, när jag för första gången träffade på nakna barn i min ålder, och inte kunde förstå varför jag inte såg ut som tjejerna. Varför jag hade en konstig killkropp. Och ingen förklaring, bara att det är så att jag är pojke och skall se ut så här.

Att de här händelserna präglat min uppväxt förstår jag. Jag var ju tvungen att förlika mig. I den åldern har vi inte egna preferenser att luta oss mot, och accepterar vuxnas förklaringar. Och det i en tid när transsexualism inte var ett existerande begrepp i den värld jag fanns i. Transvestiter och dragqueen/kings var de enda kända begreppen. Och vi får inte glömma att transsexualism ansågs vara en psykisk sjukdom fram till 2009 enligt sjukvårdens diagnoser.

Det jag inte förstår är hur det kom sig att jag kunde leva som kille, spela spelet, tydligen trovärdigt med alla funderingar, olustkänslor som aldrig hade någon förklaring inom mig.

Minnena är jobbiga och jag nöjer mig här och fortsätter senare med återblickarna. Det kommer att bli rörigt som jag sa i mitt första inlägg. Men jag behöver helheten, och förhoppningsvis ger det er som läser min blogg något med.