Efter gymnasiet följde den då obligatoriska militärutbildningen. Jag hade vid det laget full kontroll på mitt liv och mina känslor. Levde som man, förträngde det jobbiga och gjorde det bästa av allt. Så det funkade det med.

När jag var barn, var det enklare att få utlopp för mitt innersta. Tog varje chans jag hade till att leka med tjejer. De var inte så ofta förekommande, men de hjälpte. nu var det mer komplicerat. Där blev ridsporten mitt andningshål. Där kunde jag få utlopp för en del av mina känslor. Och den följde mig väldigt länge.

Åren gick och i just den här frågan förändrades ingenting. Jag hade i många stycken ett skitroligt liv. Men riktigt nära släppte jag aldrig någon. Var förlovad med en tjej från Stockholm i drygt ett år i början på 80-talet. Hästtjej naturligtvis.

Just det här med att alla mina förhållanden har varit med tjejer är något jag inte riktigt förstår själv. Och känslorna fanns där, jag tyckte verkligen om dem. Men det handlade alltid om en lång process och det var inte jag som var drivande. Mycket märkligt känns det, med tanke på att jag idag inte reagerar på tjejer överhuvudtaget, sexuellt och relationsmässigt. Men en manlig tatuerad polis i Furuvik fick Erika att bli knäsvag och drömma blöta drömmar ett bra tag efteråt. Och då snackar vi om de korta ögonblick det tar att gå in resp ut från en restaurang. Något som kommit under resans gång, nu när jag inte håller tillbaka, utan bara är.

I slutet av 80-talet händer det som skulle komma att ge hela mitt tidigare liv en mening. Men det är en så stor del av min resa och vem jag är, så det får bli i nästa bakgrundshistoria.