Trodde aldrig att jag redan, i det här forumet, skulle ge ord för mitt absoluta innersta. Den smärta och sorg som alltid finns där djupt inom mig. Som jag lärt mig att kontrollera, att kväva, hålla tillbaka och inte visa. Men den finns alltid där, och måste naturligtvis få välla fram, skölja över mig, få sitt utlopp,

När jag vaknade i morse kom tankarna, känslorna, smärtan och allt bara vällde upp inom mig. Det är i stunder som den här, när jag är ensam och trygg som jag släpper allt fritt när känslorna kommer. Jag måste, jag behöver det, det läker min själ.

Tårarna flödar, känslorna stormar. Smärtan, sorgen, vreden och känslan av orättvisa i att födas i en kropp som inte är min.

När tårarna stillat sig något, händer det som får mig att skriva det här nu. Jag tar min telefon, öppnar fb och ser en hälsning från en vän. En värmande hälsning med omtanke, som landade i en känslostorm, på en kudde fuktig av tårar.

Något som du Sofie, min kära vän naturligtvis inte kunde ana eller förutse. En värmande hälsning, omtanke som helt plötsligt fick helt andra proportioner. Något vi alla kan ta till oss. Hur en omtanke, ett vänligt ord kan betyda så mycket för en annan människa utan att vi har en aning om det eller ens får veta det.

Tårarna och känslorna finns naturligtvis kvar, rinner i skrivande stund, men en ny händelse, en hälsning finns med mig, värmer mig.

Blir inte så mycket att säga inatt.
Har helt enkelt otroligt roligt bara.
Trivs med dessa tjejer.
Blir nog godnatt nån gång

Hemma och laddar om inför kvällen. Inredningsparty hos Gitan. Kan bara bli bra.

Och min nya hårfrisörska var suverän. Maria Blom på Maggans i Gävle. Det räcker ju inte med att de är skickliga, det måste finnas en trygg och behaglig känsla samtidigt. Och jag trivdes verkligen med henne. Så ny tid är bokad.

Tog mig friheten och “smög” in mig själv på Nathalie Simonssons utbildning för lärare som RFSU hade idag. Lyckades komma dit precis när deras lunch slutade. Försökte hålla låg profil, fungerade så länge jag drack kaffet jag lite fräckt tog med upp från matsalen. Sen kände jag att det var lika bra att presentera mig själv. Märkte att det var många nyfikna blickar där. Inklusive Nathalies. Sen blev det som vanligt. En superbra tillställning. Nathalie engagerade och ämnet intresserade. Världens viktigaste bok, ni vet. Så tyst var jag inte, hi hi.

Hann med handlingen med. Så den här dagen gillas högt. Men det börjar verkligen bli dags för en sov/slappar helg. Känner för det. Får väl se….

Kanske blir tid för att skriva lite om det som hänt tidigare på min resa. Det visar sig. Kvällen är ju inte över än heller, kanske blir en rad under kvällen.

Det bästa med att arbeta kvällsvecka är den här dagen. Min lediga fredag. Som jag bara tänkte använda till mig själv. Och den kunde inte börja bättre. På fb låg länken till en ny demo min son har gjort. Det första jag gjorde var med andra ord att lyssna på den, innan jag klev upp. Ett stolt och malligt, håll i er nu, pappa hjärta slog extra slag.

För det är ju något som aldrig kommer att förändras. Jag kommer alltid vara hans pappa. Att jag är kvinna, och gör vad jag kan för att rätta till naturens misstag, ändrar inte det. Att få bli förälder, är den absolut största och kanske enda anledningen till att mitt liv som man, ändå ger mig glädje och en mening med allt.

Nu väntar ett besök hos hårfrissan. Lite nervöst. Av praktiska skäl, nu när jag skippat bilen och åker buss, så byter jag hårfrisörska. En ny människa i en ny miljö, en vardagshändelse för de flesta. Men nu är ju inte jag som alla andra. Men det blir väl som vanligt. Jag njuter verkligen av att bli ompysslad och kommer antagligen gå på som vanligt.

Efter det gör jag nog ett besök på RFSU:s utbildningsdag. Finns säkert lite fika till mig med. Sen handla lite innan jag åker hem. Foundation och vuxensaft står på listan.

Avslutar dagen med inredningsparty och umgås med mina härliga väninnor. Vuxensaften blir bra där.

Och en solig dag dessutom. Behöver dessa dagar. Det är då sorgen och tårarna över livets orättvisa blir hanterbara och uthärdliga.

En liten gullig händelse som hände mig våren 2012. Som visar på små barns oskyldiga nyfikenhet, ännu inte påverkade av en trångsynt verklighet.

Jag hade precis kommit ut på gården hemma, när jag möter Tova 5 år och hennes storasyster. Hon säger hej och stannar upp. Tittar fundersamt på mig, uppifrån och ner ett antal gånger. Sen kommer första frågan.

Är du tjej eller kille? Jag svarar att jag är en tjej i en killes kropp. Tystnad, nya blickar, sen nästa fråga.

Har du snopp? Ja det har jag, svarar jag. Ny tystnad, nya blickar och uppenbart funderande över mina svar.

Sen kommer nästa fråga. Ska du ta bort den? Ja, svarar jag. Nya blickar och funderingar.

Efter en stund kommer det som jag tycker är så underbart.

När jag fyllde år, då……. och en beskrivning av presenter mm.

Hon frågade och fick sina svar och var nöjd med det.

Jag har hamnat i liknade situationer senare med, och slagits av hur lätt det kan bli fel. Föräldrar som önskar att de kunde sjunka genom marken, barn som blixtsnabbt uppfattar sina föräldrars signaler.

Och mitt sätt att svara på barnens naturliga nyfikenhet är minst lika viktigt.

Dags för ett besök på hälsocentralen igen. Först kuratorn och sen en liten blodtryckskoll. Starka Erika går till kurator? Konstigt? Näe! Alltid får jag höra hur stark jag är. Och visst, jag är stark, men inte osårbar. Klarar det mesta. Men att bli påkörd på vägen hem, bilen välter och kanar på sidan mot trafiken i mötande körfältet. Den chocken och ångesten dagarna efter var för mycket även för mig.

Kombinationen att det var en otrolig tur att jag överlevde, att jag mycket väl kunde vara död utan att ha levt ett komplett liv. Att försvinna mitt i könskorrigeringen. aldrig få bli hel. Det var känslor, ångest jag direkt kände var för mycket. Första besöket hos kuratorn var otroligt skönt, läkande och framförallt upplysande. Att stanna upp, titta på mitt liv. Sortera ut det viktiga och lyssna på mig själv. Nu fortsätter jag mina besök hos henne enbart för min egen utvecklings skull. Jag mår otroligt bra. Lycklig, men mer medveten om vad som betyder något

21 maj 2013. En stor och viktig dag för mig. Det var då jag gjorde mitt första besök hos gynekologen. Det var då min hormonbehandling började. Känslorna den dagen var enorma. Att äntligen bli hel människa invändigt.
Två gånger i veckan, byter jag den där fantastiska lilla plastbiten, hormonplåstret. Har blivit en ritual. Något viktigt. En stund som betyder så mycket för mig. Den lilla plastbiten är jag. Och jag älskar dess effekt. Lite som att födas igen, och kunna stå bredvid och titta på.

Jaha! Som vanligt då. Hade faktiskt tänkt åka med bussen som gick för en halvtimme sen. Men inte då. Ska bara göra det. Ska bara fixa det. Hinner ändå. Inte då. Men jag hann ju med en snabbfika hos Lollo. Kanske växer upp någon gång och lär mig det där oxå. Än så länge är jag ju faaaktiskt bara tonåring.

Efter en lång dag igår som började redan kl 5.00, var jag äntligen på väg hem efter jobbet. Slutade 22.00, och skulle byta buss i Gävle centrum

Vid hållplatsen står tre tanter och väntar på sin buss. Då började det igen. Jag förstår mig inte på dessa människor. Om min uppenbarelse är så sensationell att de måste titta och prata om mig. Kunde dem då åtminstone göra det diskret. Nejdå! Huvuden som nästan snurrar runt, stirrande blickar och tisslande. Det är inte ok. Och inte blir det bättre av att de omkring naturligtvis inte kan undgå att se vad som händer. Jippie! Nu är jag definitivt i händelsernas centrum.

Mina reaktioner, känslor är väldigt varierande utifrån hur jag själv mår just då. Igår var jag trött, glad och stark, och hade inga problem med att ta det. Orkade inte ens bemöta dessa patetiska tanter. De var inte värda min tid. En del av min, och alla andra i min situations vardag/liv.

Tur att jag älskar mitt liv. Händelser som den här blir oftast inte mer än en parantes i mitt liv.

Orutinen lyser igenom.
De senaste inläggen handlar om mitt besök hos samordningsläkaren. Navet i utredningsteamet.

Fick remiss till plastikkirurgen i Stockholm och till diatermi (skäggborttagning den smärtsamma vägen).

Dessutom klart besked om att nästa möte blir i slutet av januari, i början av februari, för att sen träffas i maj för att skriva ansökan.

Ord som fick hela mitt väsen att jubla.
Lusten att skrika var enorm.
Lyckoruset av en enda mening går inte att beskriva.

Svävar på moln helt enkelt.